Fyra år i förarstolen på en rallybil

[F.d. 5322]

Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil

Fortsättning

En av de ruggigaste episoderna i min högst tvivelaktiga karriär, utspelade sig i Växjös tävling, Dackefejden.
”Bananen” var ju som den var numera. Lite egen om man säger så. Kanske var hon trött på sin usla förare, som behandlade henne på detta vis, vad vet jag?
Oavsett hur det var med detta, så hade jag en ny kartläsare igen. Det var ganska stor omsättning på dessa som ni har förstått. Kanske av samma anledning som den jag nämnde ovan. Kanske tyckte de det gick för sakta. Därom vet jag intet.

Vi kom upp över en gårdsplan och till ett pilat vägbyte. Just vägbyte (vägkorsningar på Svenska) var pilade redan då. Efter en lada skulle man svänga 90 grader höger. Jag gungar in Amazonen i rätt takt och ska precis till att ”lägga henne rätt”, när jag upptäcker vad som står bakom knuten på ladan: Två stora, kraftiga stenstolpar som man skulle in emellan!
Insåg genast att det var helt omöjligt, såvida jag inte hade velat valla in henne och det var inget jag direkt hade lust med, vis av erfarenheten från närkontakten med tallen i Hässleholm. Återstod således bara att omvärdera min intention och släppa ut henne på åkern som var rakt fram. Jag hade helt enkelt inget val!
Problemet var att det stod en hel rad med människor, en bit från vägen!
Alla ni som har försökt bromsa på gräs, vet att detta är en övermäktig uppgift. Det går helt enkelt inte! Det känns nästan som om bilen lyfts upp en liten aning från marken och farten tycks öka. Personligen anser jag det vara ett svårare underlag att hantera än is. Dock är det förhoppningsvis mindre viktigt att kunna hantera denna typ av friktion.

Bestämmer mig därför att försöka mig på att vända bilen med hjälp av gaspedalen. Början på sladden hade jag ju redan. Jag lyckas tack och lov med detta precis framför åskådarskaran som först nu har börjat reagera på vad som hände, och springer undan. Bortsett från en som jag bedömde det i hastigheten, ung kvinna som inte var riktigt lika snabb i vändningarna. Jag höll ett öga över min högra axel och såg henne kasta sig undan bakskärmen i absolut sista sekunden!
Jag har under de snart 30 år som gått, inte kunnat släppa detta. Slog jag till henne med bilen eller inte? Om inte, så kan det omöjligt ha varit många centimeter till godo!
Men å andra sidan, om jag slog till henne så borde jag väl ha hört något efteråt, tycker jag?
I stundens hetta var adrenalinet på sin absoluta toppnivå och tävlingsinstinkten var allt för stark för att ens tänka tanken på att stanna och verkligen kolla upp saken. Gissa om jag har ångrat detta i alla år!
Ärligt talat så tror jag att hon klarade sig. Jag är nästan säker på det. Men bara nästan och jag bara tror och tro är att inte veta.
Jag har faktiskt en önskan medan jag lever, även om den är omöjlig så här långt efteråt, och det är att få veta om hon fick en smäll eller inte och i så fall hur illa det tog.
Det syntes inget på bilen och det hördes inget men…
Många tankar på detta har funnits genom åren ska ni veta. Jag kan helt enkelt inte släppa det!
Dessa tankar hemsöker mig än. Tänk om jag inte hade lyckats vända bilen? Eller ännu värre – tänk om jag bara lyckats vända halvvägs och kanat ut på tvären bland dessa stackars människor!

Innan årets sista tävling hade vi i alla fall – hör och häpna – lyckats ta de sista fyra poängen upp till A-förare! Detta som verkade så fullständigt ouppnåeligt från början. Detta som man inte ens vågade drömma om. Det var ju ett getingbo i alla klasser på den här tiden med runt 50 startande varje gång. Kanske i synnerhet i Special som alltid har varit störst och därmed en väldigt stor konkurrens. Idag har tyvärr Bilsportförbundet splittrat upp klasserna så det inte är mer än en handfull startande i vissa klasser.

Efter sista tävlingen i Kristianstads Kong Christian Race, där vi med så lågt startnummer som 23, åkte ”rodel” mellan stenmurar i en lång och krokig nerförsbacke, var det slut med ”Bananen”. Vi kom i mål men det var dags för henne att få gå till sista vilan på skroten hos ”Kalle i Marklunda” utanför Osby.





En ny Amazon skulle byggas. Med en helt ny maskin dessutom. Den ”argaste” toppen köpte jag av en kompis. 46 - 38,5 i ventilstorlek vilket innebar att det var max vad man kunde ta ut av en Volvo-topp om man skulle hålla sig inom reglementet. En S-kam från Volvo och ny bestyckning i de dubbla Weber-45-orna blev kronan på verket. Den gamla ”spisen” gav hela 185 hk i detta utförande men det krävdes ett varvtal jag inte var van vid att använda. Min gamla Hedlund-kam drog nästan från botten, vilket S-kammen var långt ifrån att göra.
Första tävlingen var bara en kilometer gammal när vi small i en sten i bakre delen av tröskellådan och bakhjulet av ren klantighet.
Vi fortsatte till ungefär mitten av sträckan, när vi äntligen blev av med däcket från fälgen och skulle börja gasa på lite mer. Jag lade i tvåan i ett vägbyte, gav järnet – PANG! Bilen slutade driva och vi fick ett varvtal och ett ljud i motorn som fick de nästan helt obefintliga håren man har blivit begåvad med på ryggen, att resa sig av välbehag. Den lät som den vassaste banracingbilen!
Svänghjulsbultarna i stål hade gått av!
När bara kolvarna hoppar omkring därinne utan något att dra, så är det ju ganska självklart att det blir en varvvillighet utöver det vanliga.

Lite skoj i sammanhanget var att några kompisar hade gått förbi bilen efter tävlingen, där den stod och hörde ett resonemang på klingande Stockholmska: ”Vilket jä-a löd det var i motorn på denna! Undrar vad som hände med den?”

Vi åkte en tävling till med en massa strul. Efter fyra avåkningar på tre kilometer, en kabel till oljegivaren som brann av mot grenröret och lurade mig att tro att vi inte hade oljetryck hela tiden, och en strulande generator, vilket innebar att vi fick byta batteri med servicebilen mellan varje sträcka, så att de kunde ladda upp det, gav vi upp.

Eslöv stod på tur. När vi stod i startgroparna på första sträckan började bensinen koka i ledningarna. Detta kunde avhjälpas med att dra gasen i botten så att så mycket bensin som möjligt, skyfflades igenom och kylde. Frågade funktionären om jag fick backa och släppa förbi nästa bil, som var en av Skånes absoluta toppåkare med en hyperpotent Ascona B.
Jag fick ett nekande svar som helt följde reglementet. ”30 sekunder kvar”. Jag gasade. Amazonen gick på två, tre cylindrar. ”10”. Hon bluddrade på.
”5, 4, 3, 2, 1, KÖR”, ropade startkillen. Vi tuggade oss ur groparna med en bil som fortfarande knappt orkade röra sig. Efter ett par hundra meter tände hon och det med besked. Nu ska här åkas! Jag måste hålla undan från honom där bakom.



Tre kilometer in på sträckan kom en ganska kraftig höger. Vi slog i vänster bakhjul i en jordvall, vilket ofrånkomligen vrider in fronten på samma håll. Jag hann inte med att parera detta som jag visste så väl!

Det bara small! Rakt i änden på en stenmur.

Jag kände en smärta i nacken jag inte kan jämföra med något annat. Det kändes som om huvudet ville lämna axlarna och leva sitt eget lilla liv någon annanstans, i lugn och ro.
Sen blev det svart!

(Cliffhanger )

 

[Husbilgolf]

Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil

Detta är mest fascinerande jag lest på svensk - någonsinn! Kommer mer?

 

[Håkan J]

Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil

Detta är mest fascinerande jag lest på svensk - någonsinn! Kommer mer?

Det hoppas jag verkligen

 

[F.d. 5322]

Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil

Det kommer mer.

 

[Håkand]

Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil

Eftersom jag fått OK från L-G att använda den här rally-tråden så fortsätter jag skriva lite mer från min period i rallysvängen.

Jag slutade skriva om min första tävling som B-förare i förra inlägget. En stor fördel med att köra nu var ju att man fick starta tidigare i tävlingen och slapp köra på sönderkörda vägar. Som C-förare var det ibland bara två hjulspår att köra i och man släpade sig fram på underredet vilket inte var kul. Dessutom var det kvar mer åskådare i skogen, många går ju hem när C-förarna kommer. Det som var bra med detta var att man kunde misstänka var det fanns svåra kurvor och s.k. avåkarställen, där stod det alltid mycket folk och man satsade inte för fullt in i svängarna där. Det här med att ”läsa vägen” var ju viktigt eftersom det inte var vanligt med noter den tiden vi åkte rally, vi körde mellan 1989-1996. I början bromsade man så fort det kom en skymd kurva eftersom man inte visste hur mycket det svängde. Men man lärde sig sen att läsa av naturen, titta efter hur träden stod, telefonstolparnas placering, stenmurar, taggtrådar m,m. Ja det finns mycket som skvallrar om hur vägen fortsätter. Tyvärr blev det sen en ”felläsning” av naturen som avslutade min rallykarriär.

Förutom att ”läsa vägen” gällde det också att vara påhittig och lösa de problem som uppstod under tävlingarna. Visserligen hade vi en välbyggd bil som var driftsäker men det hände ändå episoder som ställde till problem. Vid ett tillfälle fick vi oljud från vänster bak, när vi kom i mål på sträckan sprang jag ut och såg att hjulet nästan lossnat, satt kvar med två bultar som också nästan lossnat. Vad gör man, det löstes snabbt genom att låna en bult var från de andra tre hjulen, inga problem att åka med 4 bultar bara de är åtskruvade.

Visa bilaga rally i.jpg


Vid en annan tävling uppe i Dalsland hade vi startat en sträcka när jag märkte att något var fel med gasen, så fort motorn inte belastades varvade den upp. Detta på en bil som inte hade något varvtalsstopp var ju inte så bra. Att stanna på sträckan var inte att tänka på, vi ledde i vår klass och även ett snabbstopp gör att segerchanserna är borta. Det gällde att växla blixtsnabbt så att motorn inte han varva för högt innan nästa växel var i. Att trampa kopplingspedalen i botten var inte att tänka på, bara just så långt ned att man kom lite under dragläget, ett snabbt kort gasuppsläpp och så i med nästa växel. Det gick ju bra att bromsa ner farten med färdbromsen men så varma bromsar som när jag kom i mål då har jag nog aldrig haft. Dessutom fick jag vid några tillfällen helt enkelt vrida av tändningen för att få stopp på bilen. Vi kom i mål på sträckan och en titt under huven sa att det lossnat en fjäder som drog tillbaka gasreglaget på insprutningen. Som tur var hade vi några gummiband runt några dokument vi hade i bilen och dessa gick att använda tillfälligt istället för fjädern så vi kunde avsluta tävlingen. Om det var något annat som behövdes och man inte hade det med sig kunde man alltid fråga de andra medtävlarnas serviceteam. Trots att de hade tjänat på att man hade problem och kanske tappat tid så fick man alltid hjälp och vi hjälpte de andra.

Det krävdes nu 5 uppklassningspoäng för att kunna klassa upp sig till A-förare ett mål som från början inte ens var tänkbart. För att få en poäng var man tvungen att vinna sin klass om det var mindre än 10 startande, var det mellan 11-20 kunde man också komma 2, var det 21-30 var det 3 som fick uppklassningspoäng. Vi hade en bra bil med bra motor och bra väghållning, vi försökte alltid vara bra förberedda så poängen började ramla in och en dag stod man där med A-förar licensen, då kände man sig nästan som ett proffs. Vi fick nu också ett stipendium som gav oss 10 000 kr vilket var mycket pengar för oss och vi tänkte köra lite större tävlingar.
Vi hade kört någon enstaka vintertävling men bestämde oss för att köra upp till Värmland för att köra ett större rally, här ingick vägar som kördes i Svenska Rallyt vilket också var spännande. När vi kom upp och hämtat ut våra handlingar med startlistan så såg vi att den som startade efter oss var Mats Jonsson, han var Svensk mästare just då. Nu var ju sträckorna ganska långa och jag började genast räkna på om Mats skulle köra ikapp oss. Han körde en bil med mer hästkrafter i klassen över oss. Nu kändes det verkligen som om vi körde bland de stora grabbarna. Det här var en press som jag inte var van vid och jag kände ganska snabbt att jag var stressad av detta. Är man stressad bakom ratten kör man inte bra, detta gäller både vardagskörning som tävlingskörning. Jag körde nog ganska illa och kände pressen att öka farten vilket inte var bra.

Jag var inte heller van vid att köra vintertävling vilket också gjorde sitt till. Vi närmade oss en högersväng, när jag kom in i svängen såg jag att den svängde mer än jag beräknat. På sommartävlingar är det bara att gena ner i diket, dels blir kurvan rakare men man får också en kraftigare dosering av svängen vilket är viktigt. Om man gör samma sak på vintern, alltså genar, så är det viktigt att inte göra för stora rattutslag. När framhjulet ”öppnas” mot snökanten med ett stort rattutslag tar hjulet tag i snökanten och det var detta som hände mig. Bilen drogs in i snövallen hur mycket jag styrde mot och vi snurrade runt och blev stående mot färdriktningen. Det var omöjligt att vända på en smal väg med snökanter och köra mot färdriktningen är förbjudet. Nu hade jag bara en tanke i huvudet, nu kommer Mats när som helst, han kör för totalseger och här står vi och hindrar. Jag började backa så fort jag kunde och ganska snart var vi framme vid ett hus och kunde komma av vägen. Vi hade tydligen ändå hållit ett skapligt tempo för vi hann ju ta oss av vägen innan Mats kom, startmellanrummet är 1 minut mellan varje bil. Jag såg lite rök från motorrummet när jag hade backat så jag sprang ut och lyfte på huven och såg snabbt att besöket i snövallen hade flyttat lite på kylaren och det gjorde att en av kylarslangarna hade stukats till vilket stoppade all cirkulation. Vi kunde inte komma långt innan motorn gick i kok så det var bara att bryta. Så den första tävlingen med de stora pojkarna slutade inte som vi hade hoppats. Det var bara att ta nya tag. Återkommer en gång till med hur rallytiden hastigt tog slut.

Visa bilaga rally j.jpg


Några tankar kring detta med miljön. Det är ju så att oavsett vilken hobby vi ägnar åt oss förbrukar vi nästan alltid bränsle. Jag kan konstatera att när vi nu åker husbil som hobby förbrukar vi betydligt mer bränsle än under rallytiden. Vår 1600 cc Golf drog ca 2 liter på specialsträckorna i 1 l på transporten. Ofta var det 4 mil SS och ca 5-10 mil transport. Detta gör ca 20 liter per tävling. Med transport till tävlingarna körde vi upp ca 200-250 liter bensin per säsong. En enda resa till Spanien förbrukar nog ca 3 gånger mer bränsle an vad vi förbrukade på en säsong. Så miljösamvetet borde nog vara större för oss husbilsåkare än för många inom motorsporten

 

[F.d. 5322]

Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil

Fortsättning

Någonstans mycket, mycket långt borta, nästan som om någon försöker väcka en, en sån där morgon ni alla har varit med om, när man helst av allt vill sova vidare, hörde jag att några började ropa: ”Det brinner!”
Jag anade mer än hörde att någon slet upp högerdörren, trängde sig in under kartläsarens ben – vilka för övrigt tillhörde min nya flickvän – och började lossa brandsläckaren som satt på golvet framför högerstolen.
Oändligt långsamt började jag bli varse om vår situation. Med lite suddiga ögon såg jag kolsvart rök som bolmade upp under huven som hade åkt tillbaka och upp mot framrutan.
Hur bältet kom av vet jag inte. Inte heller hur dörren öppnades.
Däremot vet jag allt för väl, hur högt det var ner till marken, när jag klängde över sidosträvan vid dörren – och ramlade ner till Moder Jord. Det var inte den så välkända höjden som vanligt ner till marken. Det var allt en bra bit högre än så.
I smällen hade Amzonen klättrat upp en bit på stenmuren.

Vi hade tur. Det fanns en rallykille bland publiken som skötte släckningsarbetet så vitt jag kunde bedöma med min fortfarande lite suddiga blick, på ett väldigt professionellt sätt. Det brann i förgasare/ luftfilter, i den mosade oljekylaren och den brinnande oljan som droppade ner under bilen, har det sagts mig i efterhand.
Kartläserskan klarade sig tack och lov helt undan från skador. Min nacke gjorde inte det, vilket jag blir påmind om dagligen men det är mindre viktigt. För mig är det absolut viktigaste att mina misstag inte ska skada någon annan! Vare sig i eller utanför bilen.
Efter att ha sett på medan publiken drog undan den numera lite kortare Amazonen och vi hade återhämtat oss ett tag, var det bara att ta varsin hjälm under armen och börja gå mot mål. (Det började kännas lite bekant.)


(Den gula bilen längst bak på bilden, var mitt nya projekt)

Resultatet av den här klantiga avåkningen blev en Amazon med ett ramben, som var dryga decimetern för kort trots att den var förstärkt med tvåmillimeters plåt på tre sidor, punktad och helsvetsad.
Jag hade som så ofta två val: Antingen skarva på en ny framända, eller skrota bilen.
Jag valde det sistnämnda. En bil jag hade arbetat med en hel vinter och lagt ner x-antal tusenlappar på, fick bara rulla tre mil tävling!
Det är mitt livs dyraste mil. Och folk klagar på futtiga 30-40 kronor per mil!

En av anledningarna till mitt val, var att jag redan gick i Opel-tankar. En tom Ascona A-kaross från 1973 hade redan införskaffats från mina kompisar.
Jag tyckte då och jag tycker än, att just den här bilmodellen är en av de vackraste bland alla ”Svensson-bilar” som har tillverkats. Den har ett formspråk som tilltalar mig.
Jag hade turen att hitta en väldigt rostig Ascona A men som var fullt rallyutrustad. Jag köpte den och plockade över båge, bakaxel, växellåda och en hel del annat. I mina Amazoner hade jag alltid använt mig av original växellåda som kostade 300 spänn på skroten och verkade totalt outslitliga, liksom det mesta som satt i Amazonerna. Den som sattes in i Asconan var en riktig, tätad tävlingslåda.
Fick tag i en komplett motor som var byggd av Ståhlmotor i Emmaboda, av en kille jag hade tävlat mot sedan jag började köra tävling. Den gav 165 vältrimmade ”ponnys” vilket väl var ganska bra med tanke på att bilen bara vägde 920 kg.
I övrigt byggde jag den på sedvanligt sätt med indragna bränsle, broms och elledningar, korta styrarmar, nya bussningar, fjädrar och dämpare. Asconan var vek till sin konstruktion, så alla skarvar svetsades med två cm långa sömmar med ett lika stort mellanrum emellan. Alla bultar byttes ut mot nya. Nya bälten och en läderratt med kromade ekrar och ventilationshål med röd botten. Bilen lackades vit inuti. Även underredet blev vitt i min fars lilla garage. Jag snöt ut vit färg från näsan i flera dagar efteråt. Man såg dessutom lite frän ut med de numera kritvita ögonfransarna man fick på köpet. Vit maskara? Det kanske kan vara ett affärskoncept?

Alla lösa delar – bakaxel, bärarmar, kardanstång mm, lackades röda. Det ska ju vara snyggt även under så man slipper skämmas om man tvingas visa det någonstans ute i skogarna.
Priset för kalaset hamnade på strax över 30 000:-. Detta var alltså 1983 och jag hade en bruttolön på runt 75 000:-. Tur att man bodde hemma fortfarande annars hade det förmodligen varit omöjligt att lägga ut dessa pengar.



Resultatet blev en i mina ögon, liten skönhet. Det var dessutom en oerhört lättkörd bil. Den var kvick och rapp i vändningarna med sin korta hjulbas. Man kunde åka rakt in i svängarna, knycka till på ratten samtidigt som man drog till snabbt i handbromsen, vilken man satte en sprint i så att den inte kunde stanna i låst läge. En lösning som Bilprovning inte var så förtjusta i.

På skärtorsdagen 1984 var det dags för besiktning. Första tävlingen var inbokad i Karlshamn på annandag påsk och det var nödvändigt att den var besiktigad och klar till dess. Tävlingsmotorn hade strulat lite och var inte klar så jag besiktigade med en original 19SR-motor som hade legat ute i snön ett halvår men som startade utan några problem alls. För att det skulle se lite trimmat ut, satte vi dit de dubbla Weber-förgasarna. Besiktningsmannen var imponerad av att den gick så bra! Undrar vad han sagt om man hade haft den rätta maskinen under huven med nästan det dubbla antalet hästkrafter?
Resultatet i den tävlingen är inget att skryta med.



I Silverratten i Älmhult fick vi nästan omgående en bromsservo som slutade att fungera. Detta innebar en osäkerhet om vi hade bromsar överhuvudtaget. Det var dessutom fruktansvärt tungt att bromsa.
I slutet på en relativt lång raksträcka såg jag en sten i en storlek som gav lite övrigt att önska. Tveksamt om det skulle gå att köra över den utan att slå i under. Jag bestämde mig för att chansa. Bilen är som högst precis vid sidan om motorn där främre bärarmen sitter fast i frambalken så jag siktade in mig där och hann precis tänka att det klarade sig, när det small till och vi hörde stenen börja rulla under bilen. Den hade träffat ungefär en cm upp i främre tvärbalken och plåten såg nästan ut att ha smält av den oerhörda kraften. Farten vi hade var mycket hög.
Stenens resa under bilen avslutades med att den hoppade upp och slog en decimeterdjup bula i durkplåten som satt under tanken. Den lyckades dessutom spräcka själva tanken men som tur var blev sprickan ovanför mitten. Tankade vi lite mellan varje sträcka så kunde vi fortsätta tävlingen.
Stenens placering gjorde att vi var övertygade om att det var ett rent sabotage av någon i publiken. Den kan omöjligt ha hamnat där av egen kraft. Att det kommer upp sten i kurvor är inget ovanligt men inte på raksträckor.



Efter att ha åkt av lite snöpligt på en publiksträcka i Osby, blev det dags för tävling i Olofström.
När vi kom i mål på en av sträckorna, frågade kartläsaren mig om jag visste hur fort vi hade åkt över ett krön på en längre raksträcka. Jag vågade mig inte ens på att gissa. Han såg på mig med en lite orolig blick och sa: ”180 km/h”.
Resultatet i denna tävling som skulle visa sig bli min sista, blev 13:e plats i klassen och 16:e totalt bland alla startande. Det var mycket tätt mellan placeringarna och bara någon ynka sekund snabbare och vi hade slutat bland de tio främsta.



Under en liten provtur med bilen hände då det som fick mig att för gott lägga hjälmen på hyllan. Ett vevlager skar!
Orken tog slut. Pengarna var slut. Lusten försvann. Jag gav upp – för gott.
En annons sattes in och bilen såldes.

Det var med en fruktansvärt stor sorg och jag kände en saknad jag inte kan beskriva i ord när jag stod och såg genom fönstret när min rallybil åkte norrut på släp.
Denna vackra lilla Skönhet var inte längre min.
Trots mina intentioner om att en dag skaffa en ny bil och börja åka igen, visste jag långt därinne i mitt rallyhjärta att det aldrig skulle ske.
23 år gammal var min karriär över. Det var slut. Min tid bakom ratten i en rallybil var till ända.


(En liten fortsättning kommer)

 

[F.d. 29925]

Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil

Ja alla ni som har nåt att äka med, idag är sista anmälningsdag till "Swedish Rally".
För egen del blir det troligen som tidigare fönsterplats på Färjestads travbanas restaurang.

 

[F.d. 50069]

Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil

L-G

Har du inte funderat på att köpa eller bygga en "trackdaybil" ?
Sjukt roligt och inte så vansinnigt dyrt om man tar rätt bil! Sliter inte så värst farligt på bilen om man inte nördar in på konbaneåkning som kan vara tufft. Sällsynt med skador och mycket lukter! Oftast kan man kombinera bruksbilen med denna hobby om man inte skall vara värst !

Anders som åker med en viss värdighet

 

[Ixeofors]

Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil

Underbar tråd! Tack för detta!

 

[F.d. 5322]

Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil

L-G

Har du inte funderat på att köpa eller bygga en "trackdaybil" ?
Sjukt roligt och inte så vansinnigt dyrt om man tar rätt bil! Sliter inte så värst farligt på bilen om man inte nördar in på konbaneåkning som kan vara tufft. Sällsynt med skador och mycket lukter! Oftast kan man kombinera bruksbilen med denna hobby om man inte skall vara värst !

Anders som åker med en viss värdighet

Faktiskt aldrig hört talas om. En banbil eller?
Köpte faktiskt ett surrogat - i skala 1:8 men jag skulle behöva skaffa ett drev till den.

 

[F.d. 50069]

Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil

Ja typ det, fast gatreggat!

t.ex Miata med fint chassie ocg båge eller vad som helst med lite lagom motor och vettiga ägande/tillgång till delar.

Ni har ju en del motorbanor nere hos er med "öppen körning".
Här i Östergötland har vi 2 banor att tillgå med sådana möjligheter.

Jag är t.ex medlem i ÖstgötaSportvagnsklubb och vi ställer upp som funktionärer på Mantorp park när STCC går och då får vi disponera banan vid ca 8-10 tillfällen under året som "tack"

Kraven på bilar (hos oss i ÖstgötaSportvagnsklubb)är ungefär så här=
Racebilar med vagnbok, alltså rena tävlingsbilar
eller

Gatbilar som skall vara i laglig drift , d.v.s bes, skatt och försäkrade.

Föraren skall ha racelicens, hjälm, heltäckande klädsel samt hanskar och bra skor samt så klart vara medlemmar i ÖstgötaSportvagnsklubb.
De som nyttjar våra bandagar har även arbetsplikt som funktionärer.

Innan varje körning så besiktar vi av bilar lite enkelt och kollar att förarens papper är i ordning.

Totalrespekt för andra på banan samt att tidstagning är förbjuden.

Fast det är jäkligt skojigt att få sätta bromspunkter rätt, hitta kurvans optimala apex (tangeringspunkt) , snacka lite med likasinnade, ta en fika och ha det gott !

Jag tycker att det är en skojig form av motorsport som finns i alla former!
De flesta motorklubbar har nåt liknade t.ex Porscheklubben, Opel, Bmwklubben ja det finns massor av exempel t.o.m motorklubbar med en religös inriktning!

Anders

 

[F.d. 5322]

Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil

Epilog

Bilen blev såld och saknaden var som sagt stor, trots att det var mitt eget beslut.
Däremot lever alla minnen från den här både jobbiga och dyra men ack så roliga tiden kvar. Minnen från små episoder som hände nästan varje tävling. Minnen från välvilliga medtävlare och deras servicepersonal. Minnen från bilarnas små egenheter. Detta kan ingen ta ifrån mig! Detta är saker som är oerhört värdefulla och som inte går att sälja.

Jag minns så väl den där killen som körde PV i samma klass som jag i Vetlanda -81. Han som osjälviskt ville låna ut sin kylare till oss när vi hade pangat sönder vår egen med fläkten. En medtävlare som så välvilligt lånar ut det han så väl kan komma att behöva själv längre fram, istället för att se vårt problem som ett sätt att komma en placering högre. En sån kille förtjänar en väldigt stor eloge!
Eller det där serviceteamet i en Skånetävling som gav bort ett par liter olja till oss, när vår egen service för en enda gångs skull hade missat oss. Några pengar vägrade man ta emot!
Även servicekillen som själv hade kört fel och hamnat mellan två sträckor där det var serviceförbud och lånade ut en tändstiftsnyckel till oss när vi hade tappat stiftet till första cylindern, förtjänar denna eloge. Stiftet hängde i den lösa tändkabeln som i sin tur satt fast mellan hjulhuset och ett bromsrör.

Hur gammal skulle den materialförvaltaren bli i en hockeyklubb, som ger bort den sista klubban till motståndarlaget innan matchen är slut?
Finns den fotbollsspelaren överhuvudtaget, som lämnar sina skosnören han har i reserv, till en kille i motståndarlaget?

Jag minns den gången när vi slet av en drivaxel på Amazonen enbart med ren motorkraft, på en liten vändsträcka i Karlshamn. Den där otäcka känslan som dök upp när jag insåg att hjulet med monterad bromstrumma, hade lämnat bilen i en hastighet av säkert 100 km/h, passerat en stenmur och ut bland rallypubliken som till stor del bestod av familjer med barn. Lika förlösande skönt kändes det när en kille i publiken kom bärandes med hjulet under armen och man förstod att inget allvarligt hade hänt.





Eller den gången när vi i Asarum slog i en sten precis före en träbro utan räcke. Under retursladden som uppstod, passerade vi bron med bilens vänstra framhjul på ena kanten och med höger bakhjul på den andra.
Något år senare hittade en klubbkompis samma sten med sin SAAB 92. Han missade bron och hamnade på taket i den grunda ån. Dagen efter när de hämtade den, hade en kräfta hittat en ny bostad i bilen. Om han åkte dit för tjuvfiske förtäljer inte historien.

Jag åkte kartläsare med klubbens fortåkare några gånger. Det var alltid lika spännande.
En av dessa gånger var när han sadlat om från Volvo 142 till SAAB V4.
I målsvängen bar det sig inte bättre än att det gick runt. När vi landade på hjulen efter första varvet, knackade jag ut sidorutan med huvudet vilket gav mig mitt livs värsta huvudvärk.
Jag har aldrig sett en så stor karl som han, komma ut genom en liten framruta på en V4 så fruktansvärt fort! Ena stunden hängde han i stolen vid sidan om mig, där vi låg på sidan. I nästa var han utanför bilen. Några sekunder senare stod vi på hjulen igen. Jag tittade mig omkring för att tacka publiken för hjälpen – med det fanns inga där! Bara föraren som helt på egen hand hade vält ner SAABen på rätt köl, fortfarande med mig inuti. Behöver jag nämna att killen var nästan osannolikt stark?
Efter att ha använt plast till sidorutorna, satt i en ny framruta och riktat bakaxeln, var det bara att åka vidare. Vi hade rullat igenom målskyltarna och förlorade ingen tid.

Jag kommer ihåg den snälla och omtänksamma funktionären som ville ta bort lövverket vi hade fått på en sträcka i Asarum, när vi likt en med löv midsommarsmyckad bil kom i mål. En halv skog hade fastnat i ställningen för extraljusen, hängde upp över huven och slog fram och tillbaka över framrutan, efter ett besök lite väl nära kanten. Problemet var att han i mörkret inte såg att det handlade om hagtorn, vilket han med blödande fingrar blev varse.

De där ungdomarna i en Skånetävling som förde bilen säkert bortemot kilometern, bara för att jag bad om det, efter att den hade lagt av i exakt samma sekund som vi passerade målet, är inte att förglömma. När de flåsande inte orkade mer utan kom på den geniala idén med att kolla varför motorn stannat, visade det sig att det bara var huvudsäkringen som hade gett upp. Vi bytte den, startade motorn och körde iväg och lämnade några unga, slutkörda män bakom oss.
Det var för övrigt i samma tävling som vi upptäckte att övre kylarslangen hade fläkts upp likt ett alltför välstekt isterband, hela vägen mellan slangklämmorna. Bilen hade inte ens hunnit bli varm när vi kom till servicen och kunde byta.

Minnet efter att lamellcentrumet exploderat när jag skulle köra ner till en kompis och efterdra toppen på Amazonen, finns i färskt minne. Det hände någon timme innan vi skulle starta i Älmhults tävling. Det blev lite bråttom om jag säger så men vi hann, fast vi kom till start med olja upp till armbågarna. ”Du har skruvat in i det sista” var någon av kommentarerna jag fick sagt till mig, med glimten i ögat och ett leende på läpparna.

Jag kommer ihåg de båda fyllona jag höll på att köra på, när de gick i hjulspåret bakom en krök. Liksom fotografen som hängde ut från en slänt bakom en sväng, när jag åkte med en annan kille. Jag duckade inne i bilen fullt övertygad om att vi i nästa sekund, skulle bli tre personer i bilen, istället för två.

Min servicekille som helt på egen bekostnad ställde upp med sin egen bil och körde service i nästan varje tävling, förtjänar i högsta grad ett omnämnde. När jag träffade honom för ett år sedan eller så, sa han att det var den absolut roligaste tiden i hans liv, vilket känns lite sorgligt samtidigt som det känns bra att få ha varit en del av denna tiden.

Inklusive mina båda flickvänner – jag hade dock inte dessa samtidigt – hann jag med att ha tio olika kartläsare, av vilka två sorgligt nog inte finns bland oss längre.

Vad det gäller min lilla Skönhet – Asconan – så såldes den vidare åtminstone en gång till och fick sluta sina dagar i Gyttorp. Anledningen till dess öde är för mig helt okänt men man kan ju alltid gissa att någon gasade lite för hårt på fel ställe.

Ibland får jag frågan om jag ångrar den här tiden.
Trots att det tog hårt i ekonomin. Trots att jag får tugga kemikalier förmodligen resten av livet för att fixa vardagen någorlunda. Trots att jag missade mycket av ungdomens brännvin, brudar och bugg, har jag aldrig ångrat mitt val att börja med rallysporten för en enda sekund,!
Förhoppningsvis kommer jag aldrig att göra det heller.
Tvärtom ser jag det som ett privilegium att få ha varit med på den här tiden, när det inte var så noga med allting. Jeans, T-shirt och en hjälm räckte. En bil med båge, brandsläckare och dubbla varningstrianglar var också en förutsättning.



Jag ser det även som ett privilegium att ha fått berättat min historia för er!
Därmed passerar jag målskylten för sista gången i den här långa berättelsen och tackar er för ert visade intresse och vänliga kommentarer!
Jag har haft riktigt skoj under tiden jag har skrivit. En tid full av nostalgi och gamla minnen. Det är alltid lika kul att få berätta. Vill någon lyssna så blir jag dessutom väldigt, väldigt glad!

Tack för ordet!

 

[F.d. 50069]

Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil

Det är vi som skall tacka!
Helt otroligt fint skrivit.

Tusen tack !

Anders

 

[Ulla & Stefan]

Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil

veber 45r r kam , 46 , 38,5 ventiler i toppen fortsätt berätta för minnena kommer flygande lika fort so skrotet gjorde när man rullade runt!!

 

[F.d. 7311]

Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil

Hej!
Har läst denna storry med glädje kul att läsa fast jag är lite intreserad av motorsport mest av fotboll & ishockey har en syster son som håller på med rally se länk http://rallymogge.zoomin.se/ .Tack för alla bra innlägg om dit o dat.
RET52

 

[F.d. 50069]

Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil

Jäklar anåda, vilken duktig kille din systerson Morgan är!!
Jag tog mig friheten att kopiera in en film på hans åkning från hans hemsida!

Novemberskölden 2011 SS4 Morgan Eriksson Anders Mattisson - YouTube

Mycket fin och SNABB åkning, synd att de missade på ett ställe bara!



Hörru L-G, blir du inte impad av storVolvomotorerna som de åker med nuförtiden!

Riktigt fina saker!

 

[F.d. 5322]

Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil

Inte det minsta!
Oj vad jag ljög nu

 

[alinkan]

Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil

Vilket byte!!!!!!!
Från rallybil till husbil och våtdräckt! De kallar jag byte.
Tack för en kul upplevelse vi läst fån dig.

"linkan"
solen och vindarnas ö

 

[F.d. 13307]

Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil

Detta var en rolig läsning av alla bravader från rallyskogen har själ kört samt åkt som kartläsare både på 80 o 90 talet även små inhopp senare,ett uttryck som låter illa, men det var bättre. För då åkte man rally för det var kul men nu måste man vara nästan miljonär för att åka rally. men ska man ha roligt så kostar de även fritid kostar hoppas att fler har något att berätta från skogen,

 

[F.d. 52943]

Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil

Min rallykarriär var rekordkort - började aldrig egentligen.
Hade i ungdomen en kompis som ville testa att åka i skogen. Vi åkte runt på timmervägar i skogarna runt Getinge och skrev noter. Sedan skulle vi provåka i hans gamla folka och jag skulle läsa karta.

Strax före ett backkrön råkade jag vända 2 blad i stället för ett och läste "Rakt Fram". Det var bara det att vägen svängde 90 grader direkt efter backkrönet. Ett kalhygge rakt fram - men också en rejäl sten. Den folkan blev sig aldrig riktig lik igen.