F
F.d. 5322
Guest
Jag gjorde lumpen tidigt. Redan i augusti det året jag fyllde 18 ryckte jag in till I 11 i Växjö. Vi körde ganska mycket bil eftersom jag låg på PV-kompaniet. Pansarvärnet för er som inte vet. Jag låg som skytt men körde en hel del ändå.
Det hade alltid varit kul att köra moped och när bilen kom in i livet, fortsatte detta intresse på fyra hjul istället.
Funderingarna fanns och när jag muckade hade jag bestämt mig: Jag skulle börja köra rally!
En Amazon hade jag redan. Min privata från 1967. Bilar kunde jag absolut ingenting om. Hade aldrig skruvat med bilar men det skulle väl gå att lära sig?
En Weber 28/36 införskaffades och monterades. En begagnad bur köptes och skruvades fast i bilen. Comfort Racing vill jag minnas att märket var. En hasplåt under motor och växellåda gjorde en god vän i glasfiber. Sedan anmälde vi oss till en debutanttävling i Eslöv. Den avlöpte bra. Vi kom i mål och nästa tävling kördes ganska tätt inpå den första. Den gick i Skanör-Falsterbo. C-licensen var i hamn och tävlandet kunde börja!
För er som inte kan regler och annat, så fanns det tre förarklasser A, B och C där A var de snabbaste och var ouppnåeligt i våra ögon. Det var klassen som Stig Blomqvist, Per Eklund, Ola Strömberg, Björn ”Nalle” Johansson m fl. av dåtidens kanoner körde i.
Bilarna i sin tur delades också in i tre klasser. Standard A där de vanligaste bilarna var Opel Kadett GTE. Standard B där de flesta V4
r klassades in och till slut den vassaste klassen: Special där i princip fri trimning tilläts. Bilarna var en blandning mellan olika märken. Det fanns dessutom lite andra tekniska specifikationer i de olika klasserna, som jag inte vill gå in på. Min Amazon klassades alltså som en Special eftersom den var trimmad bland annat.
Det var dags att börja tävla på allvar men först måste ju bilen bli lite vassare. En begagnad motor hittade vi i Kosta. Tror jag gav 3 500:- för den komplett med förgasare och allt.
Weber 45r, Hedlunds kamaxel, förstärkt tryckplatta, kamdrev av stål mm. Minns tyvärr inte storleken på ventilerna men det klassades som en steg 2-topp om inte minnet sviker för mycket. Ett med dagens mått mätt, inte så stort antal hästkrafter – 150 till antalet – innehöll denna ”järnspis” enligt uppgift. Året var 1981 och då ansågs det inte vara jättedåligt. Fjädrar och dämpare byttes ut medan vi behöll original växellåda och likaledes bakaxel, bortsett från att den var en aning nerväxlad eftersom det hade suttit en overdrive i bilen från fabriken. Någon diff satte vi inte i.
Första tävlingen var Silverratten i Älmhult där vi slutade 6:a bland de drygt 30 startande. Helgen efter hamnade vi på 12:e plats i Osby av de över 60 tävlande i klassen.
Tävlingarna gick och faktiskt kom det in en del poäng också, även om det fortfarande saknades några av de tio som krävdes för att klassa upp sig till B-förare. Att vi överhuvudtaget lyckades plocka poäng var för mig helt otroligt och något jag aldrig hade vågat hoppas på!
Bilen hade hållit bra, bortsett från en kylare som fläkten rev upp botten på när vi landade väldigt tungt efter ett lyft i Vetlanda. Efter den incidenten blev det ett besök på skroten och en elfläkt till en Fiat 128, ersatte den av järn som satt original och som drevs av fläktremmen.
Vi hade hållit oss kvar på vägen – i stort sett i alla fall. Vi hade inte behövt ”knacka plåt” vilket var positivt. Redan under semesteruppehållet lackade jag ändå om bilen. Mest för det var skoj. Märkliga nöjen man hade på den tiden.
Dackefejden i Växjö stod på tur. På första sträckan lyckades jag göra min första repa i lacken genom att slå bort en list på bilen i ett taggtrådsstängsel.
För varje tävling blev rutinen något större. Med ökad rutin kommer även högre fart och säkert en del övermod. När vi startade på tredje sträckan, låg vi i topp i klassen.
Det gick bra och det gick fort på sträckan. Ända tills det återstod en km till mål. Vi kom över ett krön och in i en svag S-böj – alldeles för fort! Bakändan gled ut för mycket i den sista svängen och jag minns så väl att jag tänkte: ”F-n! Nu får jag rikta tröskellådan!”, när jag såg stenen i vägkanten på min sida.
Sen small det!
Det blev totalt tyst i en, som jag tyckte, evighet.
Det är en märklig känsla att sitta i en bil som dånar och slamrar. Ha ett öronbedövande ljud från grus som sprutar mot ett underrede av ren plåt, i öronen. Lyssna på en motor som vrålar på höga varv, till att gå till en total tystnad, på ett ögonblick.
Sen small det igen. Grus, buskar och gräs for omkring framför framrutan som om vi suttit i en tromb på den Amerikanska landsbygden. Det dunkade och small ett tag för att till slut bli tyst igen.
Jag tittade ut genom rutan och upptäckte att någon hade vänt Moder Jord ett kvarts varv. Marken var inte längre parallell med instrumentbrädan, utan vinkelrätt mot densamma.
Efter att ha fått ett positivt svar från min dåvarande flickvän och kartläsare på min fråga om hur det gick, började vi med gemensamma krafter att öppna högerdörren, uppåt, och klättra ut på sidan på Amazonen. Efter att ha använt kardanstång, ett skållhett avgassystem och bärarmarna till bakaxeln som stegpinnar, kunde vi konstatera att vi gjort vår första rullning. Frågan var bara – åt vilket håll var vägen? 25 meter från bilen hittade vi den. Vi låg dessutom på fel håll med fronten mot det håll vi kommit ifrån.
Då kom det några från publiken springande. Jag får väl säga som kommentatorerna i travloppen: De kom från alla håll. (Hur hästarna på en travbana kan göra det har jag aldrig förstått.)
De välte ner Amazonen på rätt köl med gemensamma krafter. Tyvärr var vi för få för att orka få tillbaka den på vägen, så den fick stå kvar för hämtning efter tävlingen. Efter att förgäves ha försökt nå servicen via komradion ett tag, konstaterade någon att det nog inte skulle gå, och pekade på taket. Glasfiberantennen hängde i tre delar och spolen i toppen var ett minne blott.
Vi kom i mål på sträckan till slut men inte så som vi hade trott. Vi fick slita sulorna på skorna den sista kilometern, istället för de begagnade Team Westom-däcken vi hade på bilen.
Kartläsarens arbete på den tiden när historien utspelar sig, bestod bara i att hålla reda på tider, navigera rätt mellan de olika sträckorna, hålla reda på de mycket få varningar som fanns för vägräcke och stup – och njuta av åkturen. Då visste man ingenting om hur vägen svängde, mer än det man såg framför huven. Att kunna läsa av vägen rätt och ta sig från punkt A till punkt B på kortast möjliga tid, var tjusningen med sporten. Skillnaden mot idag är att man nuförtiden vet exakt hur vägen svänger långt innan man kommer fram.
Efter att ha fått upp bilen till vägen och bytt ett bakhjul, var dock inte skadorna värre än det gick att köra hem. Släp hade vi mycket sällan. Jag hade inte råd med sån lyx. Min första rally-Amazon var trots allt ganska illa skadad för att börja banka på och eftersom en kompis skulle sälja sin Amazon från -66 utan motor och låda, så köpte jag den istället och flyttade över de prylar som behövdes för fortsatt tävlande. Den hade dessutom en riktig bakaxel. Utväxling 4:88 och diff! En klassiker på den tiden för märket.
Fortsättning följer - (om intresse finns)
Det hade alltid varit kul att köra moped och när bilen kom in i livet, fortsatte detta intresse på fyra hjul istället.
Funderingarna fanns och när jag muckade hade jag bestämt mig: Jag skulle börja köra rally!
En Amazon hade jag redan. Min privata från 1967. Bilar kunde jag absolut ingenting om. Hade aldrig skruvat med bilar men det skulle väl gå att lära sig?
En Weber 28/36 införskaffades och monterades. En begagnad bur köptes och skruvades fast i bilen. Comfort Racing vill jag minnas att märket var. En hasplåt under motor och växellåda gjorde en god vän i glasfiber. Sedan anmälde vi oss till en debutanttävling i Eslöv. Den avlöpte bra. Vi kom i mål och nästa tävling kördes ganska tätt inpå den första. Den gick i Skanör-Falsterbo. C-licensen var i hamn och tävlandet kunde börja!
För er som inte kan regler och annat, så fanns det tre förarklasser A, B och C där A var de snabbaste och var ouppnåeligt i våra ögon. Det var klassen som Stig Blomqvist, Per Eklund, Ola Strömberg, Björn ”Nalle” Johansson m fl. av dåtidens kanoner körde i.
Bilarna i sin tur delades också in i tre klasser. Standard A där de vanligaste bilarna var Opel Kadett GTE. Standard B där de flesta V4
r klassades in och till slut den vassaste klassen: Special där i princip fri trimning tilläts. Bilarna var en blandning mellan olika märken. Det fanns dessutom lite andra tekniska specifikationer i de olika klasserna, som jag inte vill gå in på. Min Amazon klassades alltså som en Special eftersom den var trimmad bland annat.Det var dags att börja tävla på allvar men först måste ju bilen bli lite vassare. En begagnad motor hittade vi i Kosta. Tror jag gav 3 500:- för den komplett med förgasare och allt.
Weber 45
r, Hedlunds kamaxel, förstärkt tryckplatta, kamdrev av stål mm. Minns tyvärr inte storleken på ventilerna men det klassades som en steg 2-topp om inte minnet sviker för mycket. Ett med dagens mått mätt, inte så stort antal hästkrafter – 150 till antalet – innehöll denna ”järnspis” enligt uppgift. Året var 1981 och då ansågs det inte vara jättedåligt. Fjädrar och dämpare byttes ut medan vi behöll original växellåda och likaledes bakaxel, bortsett från att den var en aning nerväxlad eftersom det hade suttit en overdrive i bilen från fabriken. Någon diff satte vi inte i. Första tävlingen var Silverratten i Älmhult där vi slutade 6:a bland de drygt 30 startande. Helgen efter hamnade vi på 12:e plats i Osby av de över 60 tävlande i klassen.
Tävlingarna gick och faktiskt kom det in en del poäng också, även om det fortfarande saknades några av de tio som krävdes för att klassa upp sig till B-förare. Att vi överhuvudtaget lyckades plocka poäng var för mig helt otroligt och något jag aldrig hade vågat hoppas på!
Bilen hade hållit bra, bortsett från en kylare som fläkten rev upp botten på när vi landade väldigt tungt efter ett lyft i Vetlanda. Efter den incidenten blev det ett besök på skroten och en elfläkt till en Fiat 128, ersatte den av järn som satt original och som drevs av fläktremmen.
Vi hade hållit oss kvar på vägen – i stort sett i alla fall. Vi hade inte behövt ”knacka plåt” vilket var positivt. Redan under semesteruppehållet lackade jag ändå om bilen. Mest för det var skoj. Märkliga nöjen man hade på den tiden.
Dackefejden i Växjö stod på tur. På första sträckan lyckades jag göra min första repa i lacken genom att slå bort en list på bilen i ett taggtrådsstängsel.
För varje tävling blev rutinen något större. Med ökad rutin kommer även högre fart och säkert en del övermod. När vi startade på tredje sträckan, låg vi i topp i klassen.
Det gick bra och det gick fort på sträckan. Ända tills det återstod en km till mål. Vi kom över ett krön och in i en svag S-böj – alldeles för fort! Bakändan gled ut för mycket i den sista svängen och jag minns så väl att jag tänkte: ”F-n! Nu får jag rikta tröskellådan!”, när jag såg stenen i vägkanten på min sida.
Sen small det!
Det blev totalt tyst i en, som jag tyckte, evighet.
Det är en märklig känsla att sitta i en bil som dånar och slamrar. Ha ett öronbedövande ljud från grus som sprutar mot ett underrede av ren plåt, i öronen. Lyssna på en motor som vrålar på höga varv, till att gå till en total tystnad, på ett ögonblick.
Sen small det igen. Grus, buskar och gräs for omkring framför framrutan som om vi suttit i en tromb på den Amerikanska landsbygden. Det dunkade och small ett tag för att till slut bli tyst igen.
Jag tittade ut genom rutan och upptäckte att någon hade vänt Moder Jord ett kvarts varv. Marken var inte längre parallell med instrumentbrädan, utan vinkelrätt mot densamma.
Efter att ha fått ett positivt svar från min dåvarande flickvän och kartläsare på min fråga om hur det gick, började vi med gemensamma krafter att öppna högerdörren, uppåt, och klättra ut på sidan på Amazonen. Efter att ha använt kardanstång, ett skållhett avgassystem och bärarmarna till bakaxeln som stegpinnar, kunde vi konstatera att vi gjort vår första rullning. Frågan var bara – åt vilket håll var vägen? 25 meter från bilen hittade vi den. Vi låg dessutom på fel håll med fronten mot det håll vi kommit ifrån.
Då kom det några från publiken springande. Jag får väl säga som kommentatorerna i travloppen: De kom från alla håll. (Hur hästarna på en travbana kan göra det har jag aldrig förstått.)
De välte ner Amazonen på rätt köl med gemensamma krafter. Tyvärr var vi för få för att orka få tillbaka den på vägen, så den fick stå kvar för hämtning efter tävlingen. Efter att förgäves ha försökt nå servicen via komradion ett tag, konstaterade någon att det nog inte skulle gå, och pekade på taket. Glasfiberantennen hängde i tre delar och spolen i toppen var ett minne blott.
Vi kom i mål på sträckan till slut men inte så som vi hade trott. Vi fick slita sulorna på skorna den sista kilometern, istället för de begagnade Team Westom-däcken vi hade på bilen.
Kartläsarens arbete på den tiden när historien utspelar sig, bestod bara i att hålla reda på tider, navigera rätt mellan de olika sträckorna, hålla reda på de mycket få varningar som fanns för vägräcke och stup – och njuta av åkturen. Då visste man ingenting om hur vägen svängde, mer än det man såg framför huven. Att kunna läsa av vägen rätt och ta sig från punkt A till punkt B på kortast möjliga tid, var tjusningen med sporten. Skillnaden mot idag är att man nuförtiden vet exakt hur vägen svänger långt innan man kommer fram.
Efter att ha fått upp bilen till vägen och bytt ett bakhjul, var dock inte skadorna värre än det gick att köra hem. Släp hade vi mycket sällan. Jag hade inte råd med sån lyx. Min första rally-Amazon var trots allt ganska illa skadad för att börja banka på och eftersom en kompis skulle sälja sin Amazon från -66 utan motor och låda, så köpte jag den istället och flyttade över de prylar som behövdes för fortsatt tävlande. Den hade dessutom en riktig bakaxel. Utväxling 4:88 och diff! En klassiker på den tiden för märket.
Fortsättning följer - (om intresse finns)
.
