Ludde Kuddsson
HBK Medlem
Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil
Sorry för det, nu fattar jag vad du menar!
Jag brukar gå igång direkt på sånt...
Sorry för det, nu fattar jag vad du menar!
Jag brukar gå igång direkt på sånt...-
Erbjudande på Husbilsklubben.se
Blir du ny medlem nu i Husbilsklubben.se betalar du ingen anmälningsavgift utan enbart årsavgift 100 kr.
Du sparar 150 kr på detta och erbjudandet gäller tills vidare.
Medlemskapet gäller för kalenderåret 2025.
Mer information finns här: Hur Registrerar jag mig.
Du slipper också en massa störande reklam eftersom vi är en HELT reklamfri sida.
OBS! På förekommen anledning: Om du inte loggat in och är HBK-Medlem och inte betalt årsavgiften för 2025 så kan dina rabatter och förlängd reseförsäkring upphöra att gälla.
tommyobritt
HBK Medlem
Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil
Hej på er även jag har hållit på med denna sport om intresse finnes så kan ni googla på asconarally1 tommy levin, där finns lite incar filmer bl. annat.Var aktiv 1981-1987.
Hej på er även jag har hållit på med denna sport om intresse finnes så kan ni googla på asconarally1 tommy levin, där finns lite incar filmer bl. annat.Var aktiv 1981-1987.
Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil
Jag blev så inspirerad av att läsa om L-G:s rallyminnen att jag tänkte sticka mellan berätta lite från min karriär också. Jag har också haft ett stort bilintresse från unga år men jag väntade några år efter det att jag tog mitt körkort innan jag började tävla. Började först med några tävlingar i folkrace men konstaterade ganska snabbt att det handlade ju inte så mycket om bilkörning utan om att knuffa sig fram i en grusgrop så jag lade fort av. Men intresset var kvar och jag märkte ju att jag i alla fall inte körde saktare än de andra.
Tillsammans med en kompis köpte jag istället en SAAB V4. Eftersom den var byggd efter gamla Standard B reglementet var det ju inte någon häftig bil att köra men vi körde den i något år och lärde oss hur det funkade i rallysvängen. Men vi var sugna på en vassare bil och hittade en Golf GTI i Gr.A trim med en Forssberg byggd motor. Den var byggd med smidda kolvar och alla de grejer som ska sitta i en sådan motor. En tätstegad låda med rätt slutväxel samt riktiga fjäderben från Bilstein gjorde också sitt till. Den kändes som en raket jämfört med SAAB:en. Visst var den svårkörd, under 3 000 varv hände det ingenting, hostade och skuttade fram, mellan 3 och 5 500 varv gav den 85 hästkrafter men när den kom till 5 500 varv small det till och då blev det åka av. Sen gällde det att hålla motorn mellan 6 000 och 8 000 varv, då gick den fint. Bilen vägde bara 920 kilo så den var lätt och smidig att köra.
Visa bilaga Rally3.jpg
Jag hade inga som helst ambitioner att börja klassa upp mig utan jag var nöjd att få köra som C-förare men redan första tävlingen med Golfen vann jag min klass och tog den första uppklassningspoängen. Minns den härliga känslan när man blev uppropad och fick stå överst på prispallen. Jag lyckades snabbt ta de andra poängen och klassade upp mig till B-förare. När vi skulle åka till Borås för den första tävlingen som B-förare minns jag att min kompis och kartläsare sa att nu får vi nog köpa nya däck om vi ska hänga med de stora grabbarna. Jag tyckte det var onödigt eftersom jag inte hade några som helst förhoppningar om att kämpa om några tätplaceringar, om jag slapp komma sist var jag nöjd. Vi hade lite koll på de 3-4 bilar som startade bakom oss och märkte att jag körde ganska jämt med dem men tänkte att de andra är nog mycket snabbare. När vi sedan kom i mål och kunde jämföra tidslappparna fick vi se att jag hade vunnit klassen. Förvåningen var stor men man insåg ju också att de andra förarna också var av kött och blod och inte några övermänniskor. Det jag minns mer från den tävlingen i Borås var att vägarna var mer krokiga än i Småland. Jag tror inte jag hade i 5:ans växel vid något tillfälle utan det gick mest på 3:an och en del på 4:an. Det är den typen av vägar jag trivs på, när man kan hålla fullt på 5:an och bara mata på trivs jag inte så bra. Ett litet kast i den farten gäller att parera blixtsnabbt annars är man chanslös och inte minst viktigt är att absolut inte parera för mycket i den farten, då får man en retur och sen blir det svårt. En sak man lärde sig var att ju fortare man körde ju mer viktigt var det att fokusera blicken långt fram, då märkte man snabbare om bilen gjorde ett litet kast.
Jag tror jag får göra som L-G, fortsätt skiva mer senare. Men det är kul att tänka tillbaka på tiden i rallysvängen, det var en jätterolig tid, tack till L-G som väckt dessa minnen till liv.
Visa bilaga Rally4.jpg
Jag blev så inspirerad av att läsa om L-G:s rallyminnen att jag tänkte sticka mellan berätta lite från min karriär också. Jag har också haft ett stort bilintresse från unga år men jag väntade några år efter det att jag tog mitt körkort innan jag började tävla. Började först med några tävlingar i folkrace men konstaterade ganska snabbt att det handlade ju inte så mycket om bilkörning utan om att knuffa sig fram i en grusgrop så jag lade fort av. Men intresset var kvar och jag märkte ju att jag i alla fall inte körde saktare än de andra.
Tillsammans med en kompis köpte jag istället en SAAB V4. Eftersom den var byggd efter gamla Standard B reglementet var det ju inte någon häftig bil att köra men vi körde den i något år och lärde oss hur det funkade i rallysvängen. Men vi var sugna på en vassare bil och hittade en Golf GTI i Gr.A trim med en Forssberg byggd motor. Den var byggd med smidda kolvar och alla de grejer som ska sitta i en sådan motor. En tätstegad låda med rätt slutväxel samt riktiga fjäderben från Bilstein gjorde också sitt till. Den kändes som en raket jämfört med SAAB:en. Visst var den svårkörd, under 3 000 varv hände det ingenting, hostade och skuttade fram, mellan 3 och 5 500 varv gav den 85 hästkrafter men när den kom till 5 500 varv small det till och då blev det åka av. Sen gällde det att hålla motorn mellan 6 000 och 8 000 varv, då gick den fint. Bilen vägde bara 920 kilo så den var lätt och smidig att köra.
Visa bilaga Rally3.jpg
Jag hade inga som helst ambitioner att börja klassa upp mig utan jag var nöjd att få köra som C-förare men redan första tävlingen med Golfen vann jag min klass och tog den första uppklassningspoängen. Minns den härliga känslan när man blev uppropad och fick stå överst på prispallen. Jag lyckades snabbt ta de andra poängen och klassade upp mig till B-förare. När vi skulle åka till Borås för den första tävlingen som B-förare minns jag att min kompis och kartläsare sa att nu får vi nog köpa nya däck om vi ska hänga med de stora grabbarna. Jag tyckte det var onödigt eftersom jag inte hade några som helst förhoppningar om att kämpa om några tätplaceringar, om jag slapp komma sist var jag nöjd. Vi hade lite koll på de 3-4 bilar som startade bakom oss och märkte att jag körde ganska jämt med dem men tänkte att de andra är nog mycket snabbare. När vi sedan kom i mål och kunde jämföra tidslappparna fick vi se att jag hade vunnit klassen. Förvåningen var stor men man insåg ju också att de andra förarna också var av kött och blod och inte några övermänniskor. Det jag minns mer från den tävlingen i Borås var att vägarna var mer krokiga än i Småland. Jag tror inte jag hade i 5:ans växel vid något tillfälle utan det gick mest på 3:an och en del på 4:an. Det är den typen av vägar jag trivs på, när man kan hålla fullt på 5:an och bara mata på trivs jag inte så bra. Ett litet kast i den farten gäller att parera blixtsnabbt annars är man chanslös och inte minst viktigt är att absolut inte parera för mycket i den farten, då får man en retur och sen blir det svårt. En sak man lärde sig var att ju fortare man körde ju mer viktigt var det att fokusera blicken långt fram, då märkte man snabbare om bilen gjorde ett litet kast.
Jag tror jag får göra som L-G, fortsätt skiva mer senare. Men det är kul att tänka tillbaka på tiden i rallysvängen, det var en jätterolig tid, tack till L-G som väckt dessa minnen till liv.
Visa bilaga Rally4.jpg
Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil
Go kväll,
Det har väl blivit några tusen mil i rallyspåret även för mej.
Närmare bestämt 254 tävlingar mellan 1965 - 2000.
Bl.a. Svenska Rallyt ( KAK ) 10 gånger samt många mästerskapsrallyn
nere i Europa där de flesta tävlingarna hade 30 - 50 mil SS.
Tyvärr innebar mitt arbete att jag inte hade tid eller ekonomi att åka så
mycket som erfordrades för att bli världsmästare
. ( Skojar bara!)
Melle
Go kväll,
Det har väl blivit några tusen mil i rallyspåret även för mej.
Närmare bestämt 254 tävlingar mellan 1965 - 2000.
Bl.a. Svenska Rallyt ( KAK ) 10 gånger samt många mästerskapsrallyn
nere i Europa där de flesta tävlingarna hade 30 - 50 mil SS.
Tyvärr innebar mitt arbete att jag inte hade tid eller ekonomi att åka så
mycket som erfordrades för att bli världsmästare
. ( Skojar bara!)Melle
F
F.d. 5322
Guest
Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil
Fortsättning - (tröttnar ni aldrig?)
Tro mig - jag tycker det är helskoj att få dela med mig till er, av en så här pass viktig del i mitt liv, som det faktiskt är!
1982. Ett år jag sent kommer att glömma. Liksom mina andra år i rallyskogarna.
Vi började året som så många andra – i Sjöbo. Det var oftast den första sommartävlingen för året. Visserligen var tävlingen känd för dåliga vägar men så dåligt kunde det väl ändå inte vara? Nä, riktigt så illa var det inte – det var värre! Det kändes inte bra att komma dit och i stort sett slakta nybyggda, fina bilar även om man höll sig på vägen. Det var enda gången vi startade där. Aldrig mer!
Älmhults MK hade lyckats att få köra JSM det här året. De var dessutom välkända för att ha både roliga och fina vägar. Vi blev inte besvikna även om det ösregnade hela tiden med en svårkörd lervälling som följd. Stort manfall blev det.
Bortsett från en visit i en sågspånshög vid ett gammalt sågverk, gick det dock bra för vår del. Innan den avslutande sträckan ledde vi faktiskt klassen, vilket vi inte visste då. Vi ledde med en hel sekund över en kille från Botkyrka i en 142:a. Han lyckades slå oss på sista sträckan med ett par sekunder! Det var med blandade känslor vi tog emot priset. Att förlora med minsta möjliga marginal efter sju mil sträckor, var lite surt. Samtidigt var vi oerhört nöjda med vår andra plats. Det var ju trots att Junior-SM.
Eslöv hade också fina, hårda vägar med lite ”Smålandskaraktär”. Vi fick in ett fint flyt utan några större incidenter.
På en raksträcka flög vi ganska rejält över ett krön. Jag får säga som Bengt Feldreich gör på julafton om tjuren Ferdinand: ”Han satte sig rakt på en humla!”
Nu var det inte direkt en humla jag satte mig på. Jag såg den dessutom komma. Stenen i vägen som de tidigare tävlande hade grävt fram. Mitt stolsunderrede var konstruerat så att det gick två rör likt en förlängning av ryggraden, ner till golvet och var bultat i detsamma. Precis under denna infästning träffade den jordfasta stenen.
Det kändes som om man blev en bra bit kortare när diskarna i ryggen slogs ihop. Det gjorde ont. Riktigt ont! Stolen slogs dessutom uppåt, vilket fick till följd att fyrpunktsbältet av märket Britax, drog ner axlarna till en körställning som innebar att jag nätt och jämnt nådde ratt och växelspak. Jag har aldrig varit bred över axlarna men här fick uttrycket ”bredaxlad som en flaska” ett ansikte.
Det är inte lätt att justera detta under brinnande tävlingstempo, så det var bara att fortsätta efter bästa förmåga med att peta i växlarna med fingertopparna tills vi kom ut från sträckan. Jag fick släppa på bältet en bra bit för att det skulle passa igen!
Under tävling ville jag aldrig få reda på tider eller hur vi låg till. Jag fungerade inte så. Jag körde vad jag kunde oavsett placering. Fick jag veta hur vi låg till blev jag nervös och kunde inte fokusera på körningen. Under den här tävlingen med ganska många sträckor, kunde inte min service hålla sig, av ren omtanke om oss och resultatet.
”Du åker på topptider! Håll dig på vägen!” Med bara två sträckor kvar, fick vi detta besked. Jag började tänka. Och tänka är inget för mig. Jag släppte av på tempot och blev därför mindre fokuserad på min uppgift. Vi hade legat och krigat bland topp två eller tre men föll till en femte plats. Vi kom i mål i alla fall även om det var mycket nära att vi inte hade gjort det. Vi hoppade lite snett över ett krön och landade nästan i en gran. Jag lyckades få undan fronten i sista sekunden men dundrade i med bakskärmen istället.
Dagen efter var det backtävling i Lund. Ologiskt att ha en backtävling i platta Skåne men så var det. Det var blandat grus – eller rättare sagt sand – och asfalt. Klasserna var sammanlottade och vi hade den tvivelaktiga turen att få nummer ett.
Mitt i backen upp hade man gjort en chikan av vägverksbommar. Under andra och för min del, sista heatet, körde jag på den sista bommen vilket i sin tur fick till följd att jag fick en onormalt hög fart över det krön som backen avslutades med.
En bit efter krönet skulle man svänga 90 grader vänster in mellan två höga murar av betong. Avståndet mellan murarna var gissningsvis kanske 3-4 meter.
Tack vare min höga hastighet ut ur chikanen, kunde jag plocka i nästa växel där de andra släppte gasen. Tanken var att det ska gå! Det gällde att satsa lite om man skulle ta sig vidare till tredje heatet, eftersom första hade gått uselt.
Upp över krönet, fokuserar på det betongkantade hålet och vrider upp Amazonen på tvären på asfalten för att komma rakt in mellan dessa murar. I ögonvrån ser jag hur publiken som satt på en grässlänt började resa sig upp. Amzonens väghållning lämnade en del övrig att önska och den vände runt 180 grader och jag passerar hålet i hög hastighet – baklänges!
Enligt en kompis så var det nog tur. ”Hade du träffat så hade vi fått skrapa bort både dig och bilen!”
Växellådan från min Volvo 142 som vi hade som servicebil till dessa tävlingar, lånade jag ut till en kompis, vars låda hade rasat dagen innan i Eslöv. Vad gör man inte för varandra i dessa sammanhang? Klart man ställer upp om man kan! Tyvärr hamnade han på taket med sin riktigt snygga Volvo.
Vägen hem efter två dagars tävling är nästan ett eget kapitel. Skånepolisen hatade allt vad rallybilar hette på den tiden! Det var de allmänt ökända för. Det var faktiskt så illa att motortidningar skrev om denna lite märkliga inställning. De gånger man blev stoppad i Småland eller Blekinge, var de mest intresserade av vad man hade under huven, vilken klass man körde i osv. Men inte i Skåne! Där ansåg man istället att rallybilar var det olagligaste som rullade på vägarna. Det är möjligt att det var så men de hade större krav än vanliga bilar på Bilprovningen och de besiktigades före och efter varje tävling av den arrangerande klubben. De var däremot de säkraste bilarna som rullade på vägarna! Om det rådde ingen tvekan.
Utanför Hörby mötte vi LTG. Attans! Inte bra!
Kompisen åkte fast för 100 kg överlast med sin rullade Volvo på släpen. Vi försökte hävda att den inte vägde så mycket, eftersom växellådan saknades i bilen. Tyvärr hade vi glömt att den låg i framsätet, vilket även de vakna polisögonen konstaterade.
Min bil hade också fått en del pisk under tävlingarna. En hel lapp med diverse anmärkningar lyckades de få ihop. Bland annat trasig blinkers fram. Trasigt baklyse. Ett avgassystem som lät – minst sagt, eftersom det var av efter extractorgrenröret. Vi hade efter bästa förmåga försökt svetsa ihop det lite hjälpligt men det lät mycket ändå. Väldigt mycket! Nummerplåten bak låg någonstans i skogen. Detta hade vi också försökt avhjälpa genom att göra en ny – i papper. Kanske det spelade en viss roll att vi skrev under med ”Bröderna Grip”. Vad vet jag?
De krävde att vi skulle köra till Eslöv och hämta en ny, tillfällig plåt, vilket jag totalvägrade och hänvisade till deras eget klagomål på bullernivån. Till slut kom vi överens om att vi skulle stanna till i Kristianstad och hämta en på väg hem.
Efter ett par timmars diskussion och ännu lite fattigare, var vi åter på väg hem. I rondellen vid sjukhuset i Kristianstad mötte vi nästa polisbil som i bästa Hollywood-stil for efter och prejade upp oss på trottoaren.
En polis klev ur och bröstade upp sig som en tuppfäktningstupp, svart i synen och med handen lika nära kolven på tjänstepistolen, som Vilda Västerns ”gun-slingers” kom han emot oss.
Jag öppnade dörren. Såg honom i ögonen och log lite oskyldigt samtidigt som jag visade honom böteslappen och sa: ”Vad bra att jag hittade er! Jag letar efter polisstationen. Vet du möjligen var den finns?”
Det är första och förmodligen enda gången i mitt liv, jag får se en polisman så avväpnad! Hakan och handen vid pistolkolven sjönk i samma hastighet.
Vårsäsongen gick. De så hett efterlängtade poängen kom faktiskt in efter hand.
Till Vetlanda hade jag fått en annan fortåkare från klubben att åka med. När vi passerade förvarning för mål på andra sträckan, drog jag i en lägre växel och gav fullt. Det bara small till i maskinrummet och det började låta som om någon kastat in en näve singel i cylindrarna. Det var bara att vrida av motorn och huvudströmmen, rulla igenom målet och lämna in tidkortet. Detta var en av mycket få tävlingar vi hade släp och medan servicen åkte och hämtade den, var vår nyfikenhet för stor. Vi lyfte av toppen för att se vad som hänt.
Inget syntes. Kolvarna satt där de skulle – bortsett från treans kolv som var en aning högre än tvåan. Hmmm? Jag tryckte lite på den och allt rasade in! Det blev ett stort svart hål med en vevaxel långt där nere! Kolven och cylindern var pulvriserade förutom den översta centimetern som satt kvar. Det enda som var helt under toppackningen var svänghjulet och oljepumpen från en B30-motor som satt i Volvos 164-modeller. Kammen hade också klarat sig men inte det med mina mått mätt, dyrbara ståldrev som satt på kamaxeln.
Ett nytt block var lätt att hitta. Varenda ”bonde” hade ett sånt på gården. Ett B18 block köptes in och lämnades för borrning till 2 liter. Tror kalaset med borrning, nya kolvar och ringar, gick på 1500 spänn. Inte mycket pengar men med tanke på att jag hade en timlön på 35 kronor innan skatt, för att polera drag på ABU i Svängsta, så var det trots allt en del. Många drag fick poleras för detta motorras. Flera tusen Lill-öringen, Toby och Atomdrag. Dessa polerades för övrigt för hand, ett och ett mot en roterande tygtrissa.
Att renovera motorn blev ett lagom semesternöje det året. Att åka ut och dansa och ha skoj var inte att tänka på. Mina gamla kompisar började dessutom tröttna på att ens fråga. De visste att de skulle få nåt svar i stil med: ”Jag kan inte för jag ska köra i helgen”, eller ”Nä, jag har inte råd”. ”Jag behöver nya stötdämpare”.
Fortsättning? Självklart!
Fortsättning - (tröttnar ni aldrig
?) Tro mig - jag tycker det är helskoj att få dela med mig till er, av en så här pass viktig del i mitt liv, som det faktiskt är!
1982. Ett år jag sent kommer att glömma. Liksom mina andra år i rallyskogarna.
Vi började året som så många andra – i Sjöbo. Det var oftast den första sommartävlingen för året. Visserligen var tävlingen känd för dåliga vägar men så dåligt kunde det väl ändå inte vara? Nä, riktigt så illa var det inte – det var värre! Det kändes inte bra att komma dit och i stort sett slakta nybyggda, fina bilar även om man höll sig på vägen. Det var enda gången vi startade där. Aldrig mer!
Älmhults MK hade lyckats att få köra JSM det här året. De var dessutom välkända för att ha både roliga och fina vägar. Vi blev inte besvikna även om det ösregnade hela tiden med en svårkörd lervälling som följd. Stort manfall blev det.
Bortsett från en visit i en sågspånshög vid ett gammalt sågverk, gick det dock bra för vår del. Innan den avslutande sträckan ledde vi faktiskt klassen, vilket vi inte visste då. Vi ledde med en hel sekund över en kille från Botkyrka i en 142:a. Han lyckades slå oss på sista sträckan med ett par sekunder! Det var med blandade känslor vi tog emot priset. Att förlora med minsta möjliga marginal efter sju mil sträckor, var lite surt. Samtidigt var vi oerhört nöjda med vår andra plats. Det var ju trots att Junior-SM.
Eslöv hade också fina, hårda vägar med lite ”Smålandskaraktär”. Vi fick in ett fint flyt utan några större incidenter.
På en raksträcka flög vi ganska rejält över ett krön. Jag får säga som Bengt Feldreich gör på julafton om tjuren Ferdinand: ”Han satte sig rakt på en humla!”
Nu var det inte direkt en humla jag satte mig på. Jag såg den dessutom komma. Stenen i vägen som de tidigare tävlande hade grävt fram. Mitt stolsunderrede var konstruerat så att det gick två rör likt en förlängning av ryggraden, ner till golvet och var bultat i detsamma. Precis under denna infästning träffade den jordfasta stenen.
Det kändes som om man blev en bra bit kortare när diskarna i ryggen slogs ihop. Det gjorde ont. Riktigt ont! Stolen slogs dessutom uppåt, vilket fick till följd att fyrpunktsbältet av märket Britax, drog ner axlarna till en körställning som innebar att jag nätt och jämnt nådde ratt och växelspak. Jag har aldrig varit bred över axlarna men här fick uttrycket ”bredaxlad som en flaska” ett ansikte.
Det är inte lätt att justera detta under brinnande tävlingstempo, så det var bara att fortsätta efter bästa förmåga med att peta i växlarna med fingertopparna tills vi kom ut från sträckan. Jag fick släppa på bältet en bra bit för att det skulle passa igen!
Under tävling ville jag aldrig få reda på tider eller hur vi låg till. Jag fungerade inte så. Jag körde vad jag kunde oavsett placering. Fick jag veta hur vi låg till blev jag nervös och kunde inte fokusera på körningen. Under den här tävlingen med ganska många sträckor, kunde inte min service hålla sig, av ren omtanke om oss och resultatet.
”Du åker på topptider! Håll dig på vägen!” Med bara två sträckor kvar, fick vi detta besked. Jag började tänka. Och tänka är inget för mig. Jag släppte av på tempot och blev därför mindre fokuserad på min uppgift. Vi hade legat och krigat bland topp två eller tre men föll till en femte plats. Vi kom i mål i alla fall även om det var mycket nära att vi inte hade gjort det. Vi hoppade lite snett över ett krön och landade nästan i en gran. Jag lyckades få undan fronten i sista sekunden men dundrade i med bakskärmen istället.
Dagen efter var det backtävling i Lund. Ologiskt att ha en backtävling i platta Skåne men så var det. Det var blandat grus – eller rättare sagt sand – och asfalt. Klasserna var sammanlottade och vi hade den tvivelaktiga turen att få nummer ett.
Mitt i backen upp hade man gjort en chikan av vägverksbommar. Under andra och för min del, sista heatet, körde jag på den sista bommen vilket i sin tur fick till följd att jag fick en onormalt hög fart över det krön som backen avslutades med.
En bit efter krönet skulle man svänga 90 grader vänster in mellan två höga murar av betong. Avståndet mellan murarna var gissningsvis kanske 3-4 meter.
Tack vare min höga hastighet ut ur chikanen, kunde jag plocka i nästa växel där de andra släppte gasen. Tanken var att det ska gå! Det gällde att satsa lite om man skulle ta sig vidare till tredje heatet, eftersom första hade gått uselt.
Upp över krönet, fokuserar på det betongkantade hålet och vrider upp Amazonen på tvären på asfalten för att komma rakt in mellan dessa murar. I ögonvrån ser jag hur publiken som satt på en grässlänt började resa sig upp. Amzonens väghållning lämnade en del övrig att önska och den vände runt 180 grader och jag passerar hålet i hög hastighet – baklänges!
Enligt en kompis så var det nog tur. ”Hade du träffat så hade vi fått skrapa bort både dig och bilen!”
Växellådan från min Volvo 142 som vi hade som servicebil till dessa tävlingar, lånade jag ut till en kompis, vars låda hade rasat dagen innan i Eslöv. Vad gör man inte för varandra i dessa sammanhang? Klart man ställer upp om man kan! Tyvärr hamnade han på taket med sin riktigt snygga Volvo.
Vägen hem efter två dagars tävling är nästan ett eget kapitel. Skånepolisen hatade allt vad rallybilar hette på den tiden! Det var de allmänt ökända för. Det var faktiskt så illa att motortidningar skrev om denna lite märkliga inställning. De gånger man blev stoppad i Småland eller Blekinge, var de mest intresserade av vad man hade under huven, vilken klass man körde i osv. Men inte i Skåne! Där ansåg man istället att rallybilar var det olagligaste som rullade på vägarna. Det är möjligt att det var så men de hade större krav än vanliga bilar på Bilprovningen och de besiktigades före och efter varje tävling av den arrangerande klubben. De var däremot de säkraste bilarna som rullade på vägarna! Om det rådde ingen tvekan.
Utanför Hörby mötte vi LTG. Attans! Inte bra!
Kompisen åkte fast för 100 kg överlast med sin rullade Volvo på släpen. Vi försökte hävda att den inte vägde så mycket, eftersom växellådan saknades i bilen. Tyvärr hade vi glömt att den låg i framsätet, vilket även de vakna polisögonen konstaterade.
Min bil hade också fått en del pisk under tävlingarna. En hel lapp med diverse anmärkningar lyckades de få ihop. Bland annat trasig blinkers fram. Trasigt baklyse. Ett avgassystem som lät – minst sagt, eftersom det var av efter extractorgrenröret. Vi hade efter bästa förmåga försökt svetsa ihop det lite hjälpligt men det lät mycket ändå. Väldigt mycket! Nummerplåten bak låg någonstans i skogen. Detta hade vi också försökt avhjälpa genom att göra en ny – i papper. Kanske det spelade en viss roll att vi skrev under med ”Bröderna Grip”. Vad vet jag?
De krävde att vi skulle köra till Eslöv och hämta en ny, tillfällig plåt, vilket jag totalvägrade och hänvisade till deras eget klagomål på bullernivån. Till slut kom vi överens om att vi skulle stanna till i Kristianstad och hämta en på väg hem.
Efter ett par timmars diskussion och ännu lite fattigare, var vi åter på väg hem. I rondellen vid sjukhuset i Kristianstad mötte vi nästa polisbil som i bästa Hollywood-stil for efter och prejade upp oss på trottoaren.
En polis klev ur och bröstade upp sig som en tuppfäktningstupp, svart i synen och med handen lika nära kolven på tjänstepistolen, som Vilda Västerns ”gun-slingers” kom han emot oss.
Jag öppnade dörren. Såg honom i ögonen och log lite oskyldigt samtidigt som jag visade honom böteslappen och sa: ”Vad bra att jag hittade er! Jag letar efter polisstationen. Vet du möjligen var den finns?”
Det är första och förmodligen enda gången i mitt liv, jag får se en polisman så avväpnad! Hakan och handen vid pistolkolven sjönk i samma hastighet.
Vårsäsongen gick. De så hett efterlängtade poängen kom faktiskt in efter hand.
Till Vetlanda hade jag fått en annan fortåkare från klubben att åka med. När vi passerade förvarning för mål på andra sträckan, drog jag i en lägre växel och gav fullt. Det bara small till i maskinrummet och det började låta som om någon kastat in en näve singel i cylindrarna. Det var bara att vrida av motorn och huvudströmmen, rulla igenom målet och lämna in tidkortet. Detta var en av mycket få tävlingar vi hade släp och medan servicen åkte och hämtade den, var vår nyfikenhet för stor. Vi lyfte av toppen för att se vad som hänt.
Inget syntes. Kolvarna satt där de skulle – bortsett från treans kolv som var en aning högre än tvåan. Hmmm? Jag tryckte lite på den och allt rasade in! Det blev ett stort svart hål med en vevaxel långt där nere! Kolven och cylindern var pulvriserade förutom den översta centimetern som satt kvar. Det enda som var helt under toppackningen var svänghjulet och oljepumpen från en B30-motor som satt i Volvos 164-modeller. Kammen hade också klarat sig men inte det med mina mått mätt, dyrbara ståldrev som satt på kamaxeln.
Ett nytt block var lätt att hitta. Varenda ”bonde” hade ett sånt på gården. Ett B18 block köptes in och lämnades för borrning till 2 liter. Tror kalaset med borrning, nya kolvar och ringar, gick på 1500 spänn. Inte mycket pengar men med tanke på att jag hade en timlön på 35 kronor innan skatt, för att polera drag på ABU i Svängsta, så var det trots allt en del. Många drag fick poleras för detta motorras. Flera tusen Lill-öringen, Toby och Atomdrag. Dessa polerades för övrigt för hand, ett och ett mot en roterande tygtrissa.
Att renovera motorn blev ett lagom semesternöje det året. Att åka ut och dansa och ha skoj var inte att tänka på. Mina gamla kompisar började dessutom tröttna på att ens fråga. De visste att de skulle få nåt svar i stil med: ”Jag kan inte för jag ska köra i helgen”, eller ”Nä, jag har inte råd”. ”Jag behöver nya stötdämpare”.
Fortsättning? Självklart!
F
F.d. 5322
Guest
Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil
Fortsättning
Efter semesteruppehållet körde jag bland annat Snapphanerallyt i Hässleholm.
Tävlingen började sedvanligt på skjutfälten. Början på en sträcka var riktigt dålig – som vanligt på den här typen av väg. Efter någon km kom vi i alla fall ut på en relativt bred, snabb, hård och fin väg. Nu skulle tiden vi förlorat på den dåliga biten tas igen!
Det gick bra. Det gick fort. Det var kul.
Vi kommer fram till ett krön och när jag läser vägen, ser jag att det svänger svagt höger över krönet.
Vi åkte fullt på trean upp mot toppen av krönet, vilket innebar bortåt 110-120 km/ h.
Nu händer en massa under en tidsram som är uppskattningsvis sekunden lång.
I samma ögonblick som vi kommer till toppen av krönet, upptäcker jag att det mycket riktigt svänger höger men lite mer än jag trodde.
Nästan rakt fram, lite till höger från vår position, står en tall av den lite grövre kalibern och lyser så vitt och fint av avskalad bark från ett besök från en tidigare tävlande. I samma ögonblick konstaterar jag att den vita fläcken lär bli större. Att vi skulle dundra in i trädet rådde det ingen tvekan om, det visste jag direkt när jag såg det.
Jag kan inte svara på om det var ren instinkt eller om jag faktiskt hann med att tänka: ”Vi måste komma förbi dörren!” Mycket har jag gasat genom åren men det är tveksamt om jag någonsin har gasat så hårt som nu. Hade golvet varit rostigt, så hade jag förmodligen trampat igenom!
Trädet slår sönder backspegeln som sitter sedvanligt framtill på dörren. Det mosar dörrhandtaget. Slår in i huvudbågen som i sin tur kröks och med våldsam kraft trycks in i min stol och ger mig en riktigt hård smäll i höften. B-stolpen vrids nästan ett kvarts varv. Sen träffar trädet med all kraft precis bakom min stol, i tvärbalken som sitter i framkant under baksätet normalt sett. Där är även infästningarna till bakaxelns länkarmar fästa, vilket innebär att bilen är som starkast just här. Tallen slår även skärmkanten bakåt som i sin tur låser bakhjulet.
Min dörr flyger givetvis upp, vilket även högerdörren gör med en sån kraft att dörrstoppen slits loss från dörren och den viker sig i stort sett längs framskärmen. Båda stolarna viker sig mot mitten av bilen. Miljoner glasbitar far omkring.
Sen blir det stilla och tyst.
Aouch!
Jag minns att någon ropade: ”Hur gick det?”
Därefter har jag faktiskt – trots upprepade försök att minnas – inte lycktas komma ihåg vad som hände. Jag har en lucka i minnet efter detta men jag vet inte hur lång. Och jag vet absolut inte varför.
Publiken drog undan bilen från vägen men jag vet inte hur eller när. Om vi var i bilen under tiden eller inte. Den nästa situation jag minns, är när jag ligger på ryggen och tittar upp mot himlen. Jag har absolut inte en aning om varken hur jag kom ur bilen, eller hur jag hamnade i mossan. Inte den minsta susning, vilket är både förvånande och lite läskigt! Efter att verkligen har försökt rannsaka minnet inför den här berättelsen har jag ett mycket, mycket vagt minne av att någon sa till mig att lägga mig ner men det är väldigt osäkert om det var så.
Efter någon minut eller så tittade jag på min kartläsare – som var en tuffing – och undrade om han trodde det gick att köra.
Han plirade lite med ögonen, funderade igenom saken, kastade ett öga på Amazonen och sa det förlösande: ”Det går alltid att pröva.”
Sagt och gjort. Vi sätter på huvudströmmen. Vrider nyckeln åt höger och trycker på startknappen. Gamla Bettan gjorde mig inte besviken. Hon gurglade några gånger. Hostade till – och gick igång! Med hjälp av denna makalösa konstruktion som satt under huven och som kallades B18 och mycket stor hjälp av publiken, lyckades vi få upp henne på vägen igen. Bakhjulets däck slet till sig efter att ha gått några varv, så det passade skärmkanten istället för som brukligt är att skärmen ska passa hjulet.
Vi for iväg mot målet, passerade ”checkered flag” med ett bakhjul som rök av bränt gummi och med två dörrar flaxande som vingarna på en skadskjuten mås. Funktionären tittade på bilen och mer konstaterade än frågade: ”Ni ska bryta va?”
Nix! Här ska inte brytas! Vi ska i mål! Motorn gick och hjulen satt i alla fall nästan där de skulle. Vi tog emot tidlappen och gav oss iväg mot en lika väntande som uppgiven servicepersonal.
Till skärmkanten använde vi den stora släggan för att slå ut den så nästa hjul skulle passa. Rutorna tejpades igen med plast och den för en rallyåkare så värdefulla silvertejpen. Vänsterdörren band vi igen med en läderrem. Högerdörren gick att få igen när vi monterat bort dörrstoppen.
Iväg mot nästa sträcka!
Jag märkte ganska snart att Amzonen lagt sig till med ett lite märkligt beteende. Det gick att köra fortare i högersvängar än i vänster. Bakaxeln satt snett. Men som bekant får man ta igen på gungorna vad man förlorar på karusellerna. Det var bara till att gasa lite extra i högersvängarna.
Efter ett antal sträckor och bara en sträcka eller två innan mål, tog det dock slut lite snöpligt. Smällen hade även slagit loss batteriet i kofferten och det hade kanat omkring i kablarna i flera sträckor. Lika snabbt som batterisyran hade runnit ut, lika snabbt rann min energi ur kroppen. Jag gav upp. Lämnade in tidkortet, startade bilen med hjälp av startkablar och körde hemåt.
När jag kom hem den kvällen och klädde av mig, så ramlade det glasbitar från både kalsonger och strumpor.
På väg hem slog den då ner! Den där tanken om att det bara saknades fyra futtiga poäng upp till A-förare. Fyra poäng av de 15 som krävdes då. Vad göra?
Bygga nytt? Jag hade en Amazon stående. Nä – det skulle jag nog inte hinna med. Säsongen led ju mot sitt slut. Återstod bara att se om det var möjligt att fixa till den bil vi satt i.
På söndagen bestämde vi oss för att tillsammans med mina snälla och duktiga polare göra vad som gick att göra. Dörren byttes. En ny kapskiva sattes på vinkelslipen. Sidan på bilen kapades av. Vi kapade vid mitten på tröskellådan och från bakre sidorutan ner till mitten av hjulhuset. Taket och bågen riktades så gott det gick – vilket inte var så mycket – med en porto power. Golvet skars upp en bit in i bilen. Den nya sidan svetsades dit på måndagen. Bakre sidorutan skruvades dit. Bakaxeln fick sitta där den satt. Stolarna rätades upp. De förstärkta infästningarna för stolar, bälten och bågen kollades upp.
Så återstod bara bakrutan. Den passade inte! Hålet i karossen var för kort och för högt på ungefär halva rutans längd. Vad göra? Några bitar plattjärn fick bli räddningen. Vi skruvade fast rutan i karossen och tätade den flera centimeter breda springan mellan plåt och gummilist, med karosserikitt som också var en kär gammal vän i de här sammanhangen.
Bilen slipades ner på tisdagen och lackades på onsdagen.
Jag fick dock inte ha mina sedan tidigare lackerade vita linjer kvar för kompisen på lackfirman. Då såg man alltför tydligt hur krokig hon var, Gamla Bettan eller Bananen som blev hennes nya namn. Vacker var hon inte i sin nya kostym. Lackad i Fiat Rally Rosso-röd och schatterad i gult och lila.
På lördagen en vecka efter smällen, stod vi på startlinjen i Vissefjärdas tävling, Gränsfejden.
En liten reflektion: Innan vi började det mödosamma arbetet med återuppbyggnaden av Amazonen, gjorde vi lite amatörmässiga mätningar och beräkningar. Slutsatsen var vi överens om. Om jag hade bromsat, eller släppt gasen efter krönet, så hade trädet träffat rakt i dörren vilket i sin tur förmodligen hade stannat någonstans i närheten av mitten på min stol. Bilen är svagare vid dörrarna än där det nu träffade och hade säkert gått in en bit till. Om så hade varit är det nog ytterst tveksamt om de här raderna någonsin hade blivit skrivna.
Fru Fortuna fanns med i bilen, redan på den tiden.
Fortsättning finns - om ni fortfarande vill
Fortsättning
Efter semesteruppehållet körde jag bland annat Snapphanerallyt i Hässleholm.
Tävlingen började sedvanligt på skjutfälten. Början på en sträcka var riktigt dålig – som vanligt på den här typen av väg. Efter någon km kom vi i alla fall ut på en relativt bred, snabb, hård och fin väg. Nu skulle tiden vi förlorat på den dåliga biten tas igen!
Det gick bra. Det gick fort. Det var kul.
Vi kommer fram till ett krön och när jag läser vägen, ser jag att det svänger svagt höger över krönet.
Vi åkte fullt på trean upp mot toppen av krönet, vilket innebar bortåt 110-120 km/ h.
Nu händer en massa under en tidsram som är uppskattningsvis sekunden lång.
I samma ögonblick som vi kommer till toppen av krönet, upptäcker jag att det mycket riktigt svänger höger men lite mer än jag trodde.
Nästan rakt fram, lite till höger från vår position, står en tall av den lite grövre kalibern och lyser så vitt och fint av avskalad bark från ett besök från en tidigare tävlande. I samma ögonblick konstaterar jag att den vita fläcken lär bli större. Att vi skulle dundra in i trädet rådde det ingen tvekan om, det visste jag direkt när jag såg det.
Jag kan inte svara på om det var ren instinkt eller om jag faktiskt hann med att tänka: ”Vi måste komma förbi dörren!” Mycket har jag gasat genom åren men det är tveksamt om jag någonsin har gasat så hårt som nu. Hade golvet varit rostigt, så hade jag förmodligen trampat igenom!
Trädet slår sönder backspegeln som sitter sedvanligt framtill på dörren. Det mosar dörrhandtaget. Slår in i huvudbågen som i sin tur kröks och med våldsam kraft trycks in i min stol och ger mig en riktigt hård smäll i höften. B-stolpen vrids nästan ett kvarts varv. Sen träffar trädet med all kraft precis bakom min stol, i tvärbalken som sitter i framkant under baksätet normalt sett. Där är även infästningarna till bakaxelns länkarmar fästa, vilket innebär att bilen är som starkast just här. Tallen slår även skärmkanten bakåt som i sin tur låser bakhjulet.
Min dörr flyger givetvis upp, vilket även högerdörren gör med en sån kraft att dörrstoppen slits loss från dörren och den viker sig i stort sett längs framskärmen. Båda stolarna viker sig mot mitten av bilen. Miljoner glasbitar far omkring.
Sen blir det stilla och tyst.
Aouch!
Jag minns att någon ropade: ”Hur gick det?”
Därefter har jag faktiskt – trots upprepade försök att minnas – inte lycktas komma ihåg vad som hände. Jag har en lucka i minnet efter detta men jag vet inte hur lång. Och jag vet absolut inte varför.
Publiken drog undan bilen från vägen men jag vet inte hur eller när. Om vi var i bilen under tiden eller inte. Den nästa situation jag minns, är när jag ligger på ryggen och tittar upp mot himlen. Jag har absolut inte en aning om varken hur jag kom ur bilen, eller hur jag hamnade i mossan. Inte den minsta susning, vilket är både förvånande och lite läskigt! Efter att verkligen har försökt rannsaka minnet inför den här berättelsen har jag ett mycket, mycket vagt minne av att någon sa till mig att lägga mig ner men det är väldigt osäkert om det var så.
Efter någon minut eller så tittade jag på min kartläsare – som var en tuffing – och undrade om han trodde det gick att köra.
Han plirade lite med ögonen, funderade igenom saken, kastade ett öga på Amazonen och sa det förlösande: ”Det går alltid att pröva.”
Sagt och gjort. Vi sätter på huvudströmmen. Vrider nyckeln åt höger och trycker på startknappen. Gamla Bettan gjorde mig inte besviken. Hon gurglade några gånger. Hostade till – och gick igång! Med hjälp av denna makalösa konstruktion som satt under huven och som kallades B18 och mycket stor hjälp av publiken, lyckades vi få upp henne på vägen igen. Bakhjulets däck slet till sig efter att ha gått några varv, så det passade skärmkanten istället för som brukligt är att skärmen ska passa hjulet.
Vi for iväg mot målet, passerade ”checkered flag” med ett bakhjul som rök av bränt gummi och med två dörrar flaxande som vingarna på en skadskjuten mås. Funktionären tittade på bilen och mer konstaterade än frågade: ”Ni ska bryta va?”
Nix! Här ska inte brytas! Vi ska i mål! Motorn gick och hjulen satt i alla fall nästan där de skulle. Vi tog emot tidlappen och gav oss iväg mot en lika väntande som uppgiven servicepersonal.
Till skärmkanten använde vi den stora släggan för att slå ut den så nästa hjul skulle passa. Rutorna tejpades igen med plast och den för en rallyåkare så värdefulla silvertejpen. Vänsterdörren band vi igen med en läderrem. Högerdörren gick att få igen när vi monterat bort dörrstoppen.
Iväg mot nästa sträcka!
Jag märkte ganska snart att Amzonen lagt sig till med ett lite märkligt beteende. Det gick att köra fortare i högersvängar än i vänster. Bakaxeln satt snett. Men som bekant får man ta igen på gungorna vad man förlorar på karusellerna. Det var bara till att gasa lite extra i högersvängarna.
Efter ett antal sträckor och bara en sträcka eller två innan mål, tog det dock slut lite snöpligt. Smällen hade även slagit loss batteriet i kofferten och det hade kanat omkring i kablarna i flera sträckor. Lika snabbt som batterisyran hade runnit ut, lika snabbt rann min energi ur kroppen. Jag gav upp. Lämnade in tidkortet, startade bilen med hjälp av startkablar och körde hemåt.
När jag kom hem den kvällen och klädde av mig, så ramlade det glasbitar från både kalsonger och strumpor.
På väg hem slog den då ner! Den där tanken om att det bara saknades fyra futtiga poäng upp till A-förare. Fyra poäng av de 15 som krävdes då. Vad göra?
Bygga nytt? Jag hade en Amazon stående. Nä – det skulle jag nog inte hinna med. Säsongen led ju mot sitt slut. Återstod bara att se om det var möjligt att fixa till den bil vi satt i.
På söndagen bestämde vi oss för att tillsammans med mina snälla och duktiga polare göra vad som gick att göra. Dörren byttes. En ny kapskiva sattes på vinkelslipen. Sidan på bilen kapades av. Vi kapade vid mitten på tröskellådan och från bakre sidorutan ner till mitten av hjulhuset. Taket och bågen riktades så gott det gick – vilket inte var så mycket – med en porto power. Golvet skars upp en bit in i bilen. Den nya sidan svetsades dit på måndagen. Bakre sidorutan skruvades dit. Bakaxeln fick sitta där den satt. Stolarna rätades upp. De förstärkta infästningarna för stolar, bälten och bågen kollades upp.
Så återstod bara bakrutan. Den passade inte! Hålet i karossen var för kort och för högt på ungefär halva rutans längd. Vad göra? Några bitar plattjärn fick bli räddningen. Vi skruvade fast rutan i karossen och tätade den flera centimeter breda springan mellan plåt och gummilist, med karosserikitt som också var en kär gammal vän i de här sammanhangen.
Bilen slipades ner på tisdagen och lackades på onsdagen.
Jag fick dock inte ha mina sedan tidigare lackerade vita linjer kvar för kompisen på lackfirman. Då såg man alltför tydligt hur krokig hon var, Gamla Bettan eller Bananen som blev hennes nya namn. Vacker var hon inte i sin nya kostym. Lackad i Fiat Rally Rosso-röd och schatterad i gult och lila.
På lördagen en vecka efter smällen, stod vi på startlinjen i Vissefjärdas tävling, Gränsfejden.
En liten reflektion: Innan vi började det mödosamma arbetet med återuppbyggnaden av Amazonen, gjorde vi lite amatörmässiga mätningar och beräkningar. Slutsatsen var vi överens om. Om jag hade bromsat, eller släppt gasen efter krönet, så hade trädet träffat rakt i dörren vilket i sin tur förmodligen hade stannat någonstans i närheten av mitten på min stol. Bilen är svagare vid dörrarna än där det nu träffade och hade säkert gått in en bit till. Om så hade varit är det nog ytterst tveksamt om de här raderna någonsin hade blivit skrivna.
Fru Fortuna fanns med i bilen, redan på den tiden.
Fortsättning finns - om ni fortfarande vill
Bettan o Bertil
HBK Medlem
Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil
Jappe,
Har du funderat på hur stora utsläppen är från ett års rallytävling jämfört med att t ex åka runt i en husbil eller åka en tur till Thailand. Åker själv rally med en klassikerbil och har räknar ut mina CO2 utsläpp för en säsong. De är betydligt mindre än vår årliga husbilstur till Kroatien eller ungefär 20 % av en flygresa till Thailand. Alltså så avstår jag minst en thailandsresa vart 5:e år så CO2-kompenserar jag mitt rallyåkande. Hittills så ha rjag inte varit i Thailand så jag kan lugnt åka rally i åtminstone 30 år till och då är jag över 90.
Min fråga till dig som kritiserar motorsport är vad du själv gör för att mildra växthuseffekten?
Förutom att avstå flygresor så försöker jag att äta mindre med nötkött, föredrar då i stället viltkött som är både "kravmärkt" och närproducerat. Dessutom så kör jag miljöklassad bil, återanvänder elektronikprylar, hushållsartiklar mm såjag tycker att jag med gott samvete kan ägna mig åt lite fritidsnöjen.
God Fortsättning alla glad ahusbilsägare
Jappe,
Har du funderat på hur stora utsläppen är från ett års rallytävling jämfört med att t ex åka runt i en husbil eller åka en tur till Thailand. Åker själv rally med en klassikerbil och har räknar ut mina CO2 utsläpp för en säsong. De är betydligt mindre än vår årliga husbilstur till Kroatien eller ungefär 20 % av en flygresa till Thailand. Alltså så avstår jag minst en thailandsresa vart 5:e år så CO2-kompenserar jag mitt rallyåkande. Hittills så ha rjag inte varit i Thailand så jag kan lugnt åka rally i åtminstone 30 år till och då är jag över 90.
Min fråga till dig som kritiserar motorsport är vad du själv gör för att mildra växthuseffekten?
Förutom att avstå flygresor så försöker jag att äta mindre med nötkött, föredrar då i stället viltkött som är både "kravmärkt" och närproducerat. Dessutom så kör jag miljöklassad bil, återanvänder elektronikprylar, hushållsartiklar mm såjag tycker att jag med gott samvete kan ägna mig åt lite fritidsnöjen.
God Fortsättning alla glad ahusbilsägare
Bettan o Bertil
HBK Medlem
Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil
Mitt förra inlägg var naturligtvis ingen kritik till er som delar med sig av sina rallyintressen, utan bara till den kritik som "Jappe" framförde om motorsport. Hittills så accepteras olika typer av idrottsutövande/fritidsaktivteter och alla dessa är miljöpåverkande på ett eller annat sätt, motorsport är nog inte den stora boven i dessa sammanhang.
Jag gillar era rallyhistorier och vill gärna läsa mer. Har nog en del själv också som jag kan berätta om nån gång. Fick återfall efter 35 års uppehåll och är nu helt biten igen av rallyåkandet.
Mera berättelser LG o Mia, Håkand, Bosse och ni andra.
Mitt förra inlägg var naturligtvis ingen kritik till er som delar med sig av sina rallyintressen, utan bara till den kritik som "Jappe" framförde om motorsport. Hittills så accepteras olika typer av idrottsutövande/fritidsaktivteter och alla dessa är miljöpåverkande på ett eller annat sätt, motorsport är nog inte den stora boven i dessa sammanhang.
Jag gillar era rallyhistorier och vill gärna läsa mer. Har nog en del själv också som jag kan berätta om nån gång. Fick återfall efter 35 års uppehåll och är nu helt biten igen av rallyåkandet.
Mera berättelser LG o Mia, Håkand, Bosse och ni andra.
Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil
För att mildra växthuseffekten har jag (förutom nästan allt det som du tar upp) slutat med legaliserad buskörning med onödigt motorstarka bilar! God fortsättning alla!
Jappe
För att mildra växthuseffekten har jag (förutom nästan allt det som du tar upp) slutat med legaliserad buskörning med onödigt motorstarka bilar! God fortsättning alla!
Jappe
Jeepkungen
HBK Medlem
Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil
Själv är jag av åsikten att hockey, fotboll, friidrott, os och så vidare är något av det mest tråkiga och intetsägande som finns, skulle något dylikt skit dyka upp på min tv-skärm byts det kanal omgående så jag slipper se skiten.
Dock har jag förståelse över att det konstigt nog finns folk som är intresserade av att titta på dylika företeelser, därför skulle det aldrig falla mig in att racka ner på er andras intresse som avhandlas i flera olika trådar här på forumet.
Faktum är att jag går inte ens in på en tråd som tillexempel "Elitserien" som finns här på forumet, helt enkelt därför att den intresserar mig inte det minsta.
Därför förstår jag inte varför du Jappe går in och lägger dina sura åsikter här i en tråd som avhandlar en sport som du uppenbart inte har något som helst intresse av.
Svenska Rallyt är utan konkurrens det största sportevenemang som arrangeras i Sverige med över 200.000 åskådare på plats och med över 80 miljoner tv tittare över hela världen, och det helt utan misshandelsfall, upplopp, knivskärningar, vandalism och förstörelse.
Inte en enda kravallutrustad polis eller för den delen ridande polis behövs för att hålla reda på alla rallyfans som finns på plats ute i skogarna !
Låt oss motorsportälskare få ha vårt intresse ifred och ha förståelse för att inte alla är intresserade av fotboll och hockey !
Idrott luktar svett, sport luktar bensin
Själv är jag av åsikten att hockey, fotboll, friidrott, os och så vidare är något av det mest tråkiga och intetsägande som finns, skulle något dylikt skit dyka upp på min tv-skärm byts det kanal omgående så jag slipper se skiten.
Dock har jag förståelse över att det konstigt nog finns folk som är intresserade av att titta på dylika företeelser, därför skulle det aldrig falla mig in att racka ner på er andras intresse som avhandlas i flera olika trådar här på forumet.
Faktum är att jag går inte ens in på en tråd som tillexempel "Elitserien" som finns här på forumet, helt enkelt därför att den intresserar mig inte det minsta.
Därför förstår jag inte varför du Jappe går in och lägger dina sura åsikter här i en tråd som avhandlar en sport som du uppenbart inte har något som helst intresse av.
Svenska Rallyt är utan konkurrens det största sportevenemang som arrangeras i Sverige med över 200.000 åskådare på plats och med över 80 miljoner tv tittare över hela världen, och det helt utan misshandelsfall, upplopp, knivskärningar, vandalism och förstörelse.
Inte en enda kravallutrustad polis eller för den delen ridande polis behövs för att hålla reda på alla rallyfans som finns på plats ute i skogarna !
Låt oss motorsportälskare få ha vårt intresse ifred och ha förståelse för att inte alla är intresserade av fotboll och hockey !
Idrott luktar svett, sport luktar bensin
J
Jimbo
Guest
Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil
Så länge som vi i I-länderna nöjesåker med våra fritidsfordon, husbilar som rallybilar, skall vi nog ta oss en funderare innan vi kritiserar.....Jag tror att flertalet av besökarna på detta fordon inte nyttjar sin husbil för sin direkta överlevnad........
Så kritisera utsläpp.........nja.......
Så länge som vi i I-länderna nöjesåker med våra fritidsfordon, husbilar som rallybilar, skall vi nog ta oss en funderare innan vi kritiserar.....Jag tror att flertalet av besökarna på detta fordon inte nyttjar sin husbil för sin direkta överlevnad........
Så kritisera utsläpp.........nja.......
Micke & Lillian
HBK Medlem
Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil
Jappe är bara lite avundsjuk
Jappe är bara lite avundsjuk
F
F.d. 5322
Guest
Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil
Vill egentligen inte ta upp diskussionen här men kan inte låta bli.
Under min tid i skogen - rallyskogen alltså - gjordes beräkningar som visade att en enda flygning med Concorde mellan Paris och New York, enkel resa, orsakade lika mycket utsläpp som hela F1-cirkusen gjorde på ett år. Jag vill minnas att det inte fanns begränsningar på hur mycket en Formel-bil fick dricka, då som det finns nu. Tror det kravet kom senare men jag är inte säker.
Det fanns de som klagade på våra utsläpp redan då.
Vet inte om jag vågar nämna hur mycket bensin det rann igenom bensinpumpen på Amazonen på en tävling? Kollade faktiskt en gång.
Vill egentligen inte ta upp diskussionen här men kan inte låta bli.
Under min tid i skogen - rallyskogen alltså - gjordes beräkningar som visade att en enda flygning med Concorde mellan Paris och New York, enkel resa, orsakade lika mycket utsläpp som hela F1-cirkusen gjorde på ett år. Jag vill minnas att det inte fanns begränsningar på hur mycket en Formel-bil fick dricka, då som det finns nu. Tror det kravet kom senare men jag är inte säker.
Det fanns de som klagade på våra utsläpp redan då.
Vet inte om jag vågar nämna hur mycket bensin det rann igenom bensinpumpen på Amazonen på en tävling? Kollade faktiskt en gång.
Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil
Intressanta reaktioner på uttrycket "legaliserad buskörning"! Mitt sportintresse, alltså det intresse som bestod i att titta på när andra sportade, det försvann för många år sedan. Däremot har jag sportat en del själv med växlande framgång, dock utan motorhjälp! Jag anser att man bör skilja på sport för människor, exempelvis hoppande, springande, kastande av saker m.m. och sport för motorer som ju tycks vara till för människor med mycket barnasinne kvar och som gillar buller, avgaser och rök och damm! Dessutom stryker det med en och annan i olika motorsporter!
Jag läser också LG:s välskrivna inlägg här med stor behållning så så himla rabiat är jag inte. Dock tillåter jag mig ha en uppfattning i ämnet som är min egen och inte någon annans! För mig blir rallyåkarnas framfart på och utanför vägarna (terrängkörningslagen) just "legaliserad buskörning"!
Jappe
Intressanta reaktioner på uttrycket "legaliserad buskörning"! Mitt sportintresse, alltså det intresse som bestod i att titta på när andra sportade, det försvann för många år sedan. Däremot har jag sportat en del själv med växlande framgång, dock utan motorhjälp! Jag anser att man bör skilja på sport för människor, exempelvis hoppande, springande, kastande av saker m.m. och sport för motorer som ju tycks vara till för människor med mycket barnasinne kvar och som gillar buller, avgaser och rök och damm! Dessutom stryker det med en och annan i olika motorsporter!
Jag läser också LG:s välskrivna inlägg här med stor behållning så så himla rabiat är jag inte. Dock tillåter jag mig ha en uppfattning i ämnet som är min egen och inte någon annans! För mig blir rallyåkarnas framfart på och utanför vägarna (terrängkörningslagen)
just "legaliserad buskörning"!Jappe
Senast ändrad:
Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil
Jag tycker inte om att se skadade och döda djur efter vägkanterna. Detta skrev jag för något år sedan efter en ovanligt blodig vår:
Vivvis kladdkakor
Vi for ut på landet idag, lilla Millan och jag
vi skulle bara åka runt ett litet tag
vi hamnade på vägar som jag åkt på mången gång
men vad nu, plötsligt uppstod i hjärtat en sång
Inte trodde jag att jag allting kunde förändras på detta vis
när det gäller naturen har jag verkligen varit novis
men när man med husbilen lugnt framåt rullar
så ser man ju både fält och kullar
Vad är detta, här har jag ju varit förut
men aldrig tidigare såg det så härligt ut
vägen tycktes inbäddad i en oändligt vacker grönska
t.o.m. av dikeskanternas skönhet kunde jag ej mer önska
Vad är det som händer tänkte jag lugnt, närmast euforisk
det var ju här som jag förut for fram som en dåre med stor risk
att köra över och döda allt levande som uppehöll sig vid vägen
att det förhåller sig så är ju tyvärr ingen sägen
I vårens tid när naturen vaknar och djuren föder ungar
trampar vi på gasen och far fram som kungar
vem ger oss rätten att på sådant vis härja runt i vår natur
den tillhör inte bara oss människor utan också alla andra djur
Jappe
Jag tycker inte om att se skadade och döda djur efter vägkanterna. Detta skrev jag för något år sedan efter en ovanligt blodig vår:
Vivvis kladdkakor
Vi for ut på landet idag, lilla Millan och jag
vi skulle bara åka runt ett litet tag
vi hamnade på vägar som jag åkt på mången gång
men vad nu, plötsligt uppstod i hjärtat en sång
Inte trodde jag att jag allting kunde förändras på detta vis
när det gäller naturen har jag verkligen varit novis
men när man med husbilen lugnt framåt rullar
så ser man ju både fält och kullar
Vad är detta, här har jag ju varit förut
men aldrig tidigare såg det så härligt ut
vägen tycktes inbäddad i en oändligt vacker grönska
t.o.m. av dikeskanternas skönhet kunde jag ej mer önska
Vad är det som händer tänkte jag lugnt, närmast euforisk
det var ju här som jag förut for fram som en dåre med stor risk
att köra över och döda allt levande som uppehöll sig vid vägen
att det förhåller sig så är ju tyvärr ingen sägen
I vårens tid när naturen vaknar och djuren föder ungar
trampar vi på gasen och far fram som kungar
vem ger oss rätten att på sådant vis härja runt i vår natur
den tillhör inte bara oss människor utan också alla andra djur
Jappe
Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil
Det var många år sedan man gillade William Arnes motorshow som gick ut på att köra runt med en Indian mc i en jättetunna och föra så mycket väsen som möjligt.
Kanske har man mognat eller fått känsligare hörsel.
Kiviks marknad William Arnes dubbelåk.
Det var många år sedan man gillade William Arnes motorshow som gick ut på att köra runt med en Indian mc i en jättetunna och föra så mycket väsen som möjligt.
Kanske har man mognat eller fått känsligare hörsel.
Kiviks marknad William Arnes dubbelåk.
Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil
Trodde att det bara var jag som var allergisk!
Vågar aldrig lämna fjärren längre bort än att jag når den på max 1/10 sek...
Underbart!
Trodde att det bara var jag som var allergisk!
Vågar aldrig lämna fjärren längre bort än att jag når den på max 1/10 sek...
F
F.d. 50069
Guest
Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil
Tack L-G och ni andra för de fina berättelserna!
Alltid skojigt att höra av likasinnade motornördar, helst då om historierna var så välskrivna och klockrena tidsdokument!
Min tid som rallyförare blev rätt så kort (som tur var, he he). Jag började redan vid 21 års ålder att resa land och rike kring som rallare och då fanns inte vare sig tid eller möjligheter att meka i veckorna med någon "skogsbil".
Sedan kom en drös ungar (konstigt för jag var ju aldrig hemma:quest, och hus och allt som hör till med en viss karriär genom åren.
Så det är först nu på de senaste åren som tiden finns och man kan börja köra bil igen!
Fast då på bana i klubbsammanhang! Bilarna har varit i rakt nedstigande led = Först en alldeles underbar Miata som verkligen var trevlig att testa ut duktigt med.
Sedan byggde jag en 68á Cooper med en trimmad 1275 motor och då fick jag börja skruva igen, he he.
Sedan blev jag ägare och byggherre till en alldeles äkta 1071cc Cooper S som jag också körde lite bana med och fick så klart massor av muttersjuka på köpet.
Nu har jag en Alfa Romeo Bertone 71á med dubbelstiftsmotor och ett mycket fint chassie som går helt underbart utan det minsta mankemang (nästan).
Så jag ser fram mot att få förhoppningsvis ytterliggare ett antal år att smeta gummi på landets racebanor i min egen alldeles lagoma takt!
Så är det med det!
Tack L-G och ni andra för de fina berättelserna!
Alltid skojigt att höra av likasinnade motornördar, helst då om historierna var så välskrivna och klockrena tidsdokument!
Min tid som rallyförare blev rätt så kort (som tur var, he he). Jag började redan vid 21 års ålder att resa land och rike kring som rallare och då fanns inte vare sig tid eller möjligheter att meka i veckorna med någon "skogsbil".
Sedan kom en drös ungar (konstigt för jag var ju aldrig hemma:quest
, och hus och allt som hör till med en viss karriär genom åren.Så det är först nu på de senaste åren som tiden finns och man kan börja köra bil igen!
Fast då på bana i klubbsammanhang! Bilarna har varit i rakt nedstigande led = Först en alldeles underbar Miata som verkligen var trevlig att testa ut duktigt med.
Sedan byggde jag en 68á Cooper med en trimmad 1275 motor och då fick jag börja skruva igen, he he.
Sedan blev jag ägare och byggherre till en alldeles äkta 1071cc Cooper S som jag också körde lite bana med och fick så klart massor av muttersjuka på köpet.
Nu har jag en Alfa Romeo Bertone 71á med dubbelstiftsmotor och ett mycket fint chassie som går helt underbart utan det minsta mankemang (nästan).
Så jag ser fram mot att få förhoppningsvis ytterliggare ett antal år att smeta gummi på landets racebanor i min egen alldeles lagoma takt!
Så är det med det!
Sv: Fyra år i förarstolen på en rallybil
Hade själv engång en gtv-77:a, gillar Alfa sedan dess
Meddela när du luftar den nästa gång på bana, jag kommer gärna och tittar!
En riktigt läcker kärra!
Hade själv engång en gtv-77:a, gillar Alfa sedan dess
Meddela när du luftar den nästa gång på bana, jag kommer gärna och tittar!