Om man blir uttråkad av det fina vädret kan man ju alltid ta husbilen till fastlandet.
Vi skulle ha tagit en tur i höst till Grekland och Moldavien, men vi skjuter upp det ett år. Blir nog att vi åker runt på de andra Kanarieöarna istället.
Än så länge är vi inte uttråkade av bra väder, även om frugan tycker att det ser vackert ut när det är riktigt mycket orörd snö.
Visa bilaga 205215
Lite O.T, men kom att tänka på en sorglustig historia, när jag ser Louise stå där vid Maspalomasskylten.
Det var för ganska precis för 51 år sedan. Året var 1970, det var januari, en torsdag och klockan var 09.30 och telefonen på mitt rum på Hotel Casakant, skrällde med det där aggressiva ljudet som spanska telefoner vid den tiden bjöd på. Sömndrucken lyfte jag på luren och får direkt höra en stressad röst i andra änden, "Hej Malou här, kom omedelbart till kontoret, du måste ta en buss till Mas Palomas!" Jaha, å´ vem är Malou och varför skall jag åka buss till Mas Palomas?
Att jag var förvirrad kan ha berott på att jag under natten landat på Las Palmas flygplats, för att sätta upp ett nytt bokningssystem hos den då SAS-ägda researrangörsgruppen VRC, som bestod av Vingresor, Club33, EuropaResor och Svenska Turistbyrån, alla idag saligen insomnade researrangörer, utom Vingresor.
Ja, som nyanställd och med tanke på den där Malous stressade röst kändes det inte som det var läge att göra några följdfrågor. Men visst snurrade frågorna i mitt huvud, frågor som, vad är Mas Palomas för något och varför skall jag åka buss?
På med långärmad vit skjorta, mörkgrå kostym, den där breda röd/blå slipsen som modet vid den tiden krävde och var en favorit, på fötterna svarta putsade skor med snörning, för troligen var jag kallad till ett möte någonstans som hette Mas Palomas. Frukost var inte att tänka på förstod jag, tänkte det har säkert med busstidtabellan att göra.
När jag blev hämtad på flygplatsen på natten och körd till hotellet så hade jag blivit informerad om var kontoret, min framtida arbetsplats låg. Så det var full fart ut från hotellet, uppför Calle Kant mot Calle Portugal och in på kontoret. Där stod hon, den där stressade Malou. Varför tittade hon så konstigt på mig när jag kom inrusande i mina fina gåbortkläder? Förstod direkt att här var det inte tid för hälsningsceremonier, eller förklaringar.
Nej, hon stack bara en bunt papper i mina händer och sa, "bussen står utanför, Jesus heter chauffören och gästerna skulle blivit hämtade för en timma sedan!" Vadå.......? "Ja, du får ta utflykten det är enkelt, Ulfi har blivit sjuk!"
Gick ombord på bussen som stod utan för dörren, sa Hallo till Jesus, som svarade med Hola och något annat på spanska som jag inte förstod. Även Jesus hade precis som Malou, den där konstiga blicken när han såg mig. Han insåg troligen snabbt att här skulle han inte få mycket hjälp, så han tog pappersbunten som jag just fått, ögnade snabbt igenom den och startade bussen och körde iväg.
Jesus sa på sin bästa engelska, efter att gått igenom papperen och startat bussen, "fiftiuno pasajeros", jaha...... Min blick bekräftade för Jesus att den här unge mannen fattar ingenting, vilket jag inte heller gjorde. Jag trodde i min enfald att jag skulle åka med en vanlig buss till något som hette Mas Palomas. Nu hade jag i alla fall förstått att vi skulle åka med turister till något som hette Maspalomas. Bussen stannade till vid ett hotell som jag noterade hette Hotel Las Palmas Palace, Jesus gav mig tillbaka pappret som hade rubriken Las Palmas Palace, ett antal namn och längst ner hade någon, troligen den där Malou, med tuschpenna skrivit 12 pax. Men där stod bara 6 gäster och väntade och de sex som var kvar visade sig inte vara så glada när vi kom. Det märkligaste var att alla sex var klädda i badmunderingar, som om man var på väg till playan. En sak till, alla tittade konstigt på mig, som om de aldrig sett en välklädd ung man i slips, vit skjorta och mörkgrå kostym tidigare. Men värst var att de var förbannade och det var obehagligt att jag redan vid första stoppet tappat 6 gäster, hälften!
Vid stopp nummer två, vid ett flottare hotell som hette Reina Isabel så hade jag blivit lite varmare i kläderna, ja på flera sätt. Här skulle 4 gäster hämtas, men där stod inga kvar och den elegant klädda dörrvaktmästaren sprang efter mig när jag ilade in i receptionen för att leta mina 4 gäster. Fick en snabb lektion på rätt bra engelska att hotellet inte uppskattade att ha en stor turistbuss som blockerade den tjusiga entrén som han hade till uppgift att bevaka. Vi åkte vidare och jag började gruva mig för hur jag skulle förklara alla borttappade gäster som vid det här laget var 10 av 16 gäster, dvs över hälften. Sedan gick det bättre, gästerna var upprörda över att ha fått vänta, men vi lämnade Las Palmas med 36 gäster av de bokade 51. Nu hade jag också förstått att vi var på väg på en badutflykt och att det där konstiga namnet Mas palomas, som den lilla röda turistparlören gett mig översättningen "fler duvor", egentligen var en badort med bättre badväder än vad Las Palmas erbjuder om vintern.
Vi kom så småningom, efter de dryga sex milen fram till Maspalomas, nu skulle jag kompensera gästerna för att de fått vänta. Jag erbjöd mig chevalereskt att de skulle sitta lugnt kvar i bussen, medan jag skulle se till att det fanns solstolar till alla. Alla såg nöjda ut, troligen för att de visste något som jag inte visste, nämligen att det var väldigt svårt att få tag i lediga solstolar i Maspalomas i början av 70-talet. Svårt för att inte säga helt omöjligt om man kommer med en buss, som ankommer över en timma senare än alla andra 77 badbussarna som redan kommit ner från Las Palmas den morgonen.
Där sprang jag runt i lågskor, slips och kostym, som en hind över Maspalomas sanddyner, ja ända bort till nudisternas egna lilla avdelning på stranden, men lediga solstolar fanns det inte, inte en enda en! Det var med tunga steg jag vandrade tillbaka till bussen för att berätta om mitt misslyckande, jag kunde direkt se på ansiktsuttrycken hos de solvarma passagerarna i bussen, att de inte var så imponerade av den unge mannens misslyckanden. Jesus styrde upp det hela genom att helt enkelt ta fram mikrofonen och med myndig stämma säga, "Damas y caballeros la guagua vuelve a Las Palmas a las cuatro en punto", samtidigt som han satte upp fyra fingrar i luften.
Klockan 4 gick bussen tillbaka efter att jag räknat in de 36 gästerna som nu var röda av solen och svettiga om näsan. Det blev mera en transport än en utflyktsresa, eftersom den välklädde färdledaren där framme bara hade en gemensam nämnare med en riktig färdledare, jag satt på stolen vid chauffören som de riktiga reseledarna brukar göra.
Nu körde Jesus en annan väg tillbaka, vi åkte upp mot bergen, helt plötsligt vid en skylt som sa Escuela de bordado en Ingenio, så stannade Jesus bussen, slog av tändningen, vände sig mot mig och gjorde konstiga handrörelser...... Ja, nu vet jag att "escuela de bordado", betyder broderiskola och förstår att Jesus försökte visa mig att han broderade, för att ge en fingervisning till varför han stannat. Men förlåt mig, se en storvuxen, säkert över 100 kg Kanarisk busschaufför göra konstiga saker med fingrarna och få det till broderiskola för unga flickor, nej det fick inte jag ihop där jag satt i färdledarstolen. Tack gästerna som satt bakom mig och såg den uppkomna situationen och sa, vi är nog vid broderiskolan som skulle ingå i utflykten, vilket det också visade sig vara.
När vi sedan kom tillbaka till Las Palmas, visst såg jag att Jesus la fram sin fina skärmmössa med busskooperativets mössmärke, upp och ner på instrumentbrädan vid bussdörren, men tänkte inte mer på det. Själv tog jag adjö av gästerna, som helt plötsligt verkade väldigt nöjda och jag fick flera uppmuntrande klappar på axeln och visdomsord på vägen, typ det här kommer nog att bli bra och alla har vi varit nybörjare. Kände mig nöjd, ja nästan lite styv i korken och ett förbättrat självförtroende, ända tills........
......... alla gästerna lämnat bussen och Jesus gav mig tillbaka det sista pappret i bunten som jag fått av Malou, det visade sig vara ett kuvert med rubriken; Utflyktsredovisning, på den skulle man fylla i utflyktens namn, datum ............ antal gäster ............... x ...........Pesetas = ..................... Pesetas att redovisa. Va?? Skulle jag ta betalt? Jaha, det var därför som gästerna visade sig så nöjda när man klev av bussen, de fick åka gratis till Maspalomas den januaridagen 1970. Självklart var det pinsamt första dagen på nya jobbet, troligen skrattades det en hel del bakom min rygg, "har du hört om den nya killen som skall lägga upp det nya bokningssytemet....".
Men värst blev det när Jesus med mörk blick tog tag i sin fina skärmmössa, lyfte den sakta från instrumentbrädan, för att sedan vända den neråt för att se om något föll ur mössan, men det gjorde det inte. Jesus skakade på mössan, samma resultat, tomt. Vad jag inte förstått tidigare när han lade sin mössa där vid dörren, var att det var min uppgift att göra gästerna uppmärksamma på att om de ville ge en slant till chauffören, så låg hans skärmmössa vid utgången. Det hade jag inte sagt, så det hade inte blivit några Pesetas i skärmmössan, vilket Jesus på ett mycket dramatiskt och pedagogiskt sätt visade mig. Förstod att Jesus hade stor familj, många munnar att mätta, som nu skulle stå där med öppna munnar som inte skulle fyllas med någonting alls, på grund av mitt tillkortakommande. Nu hade jag dagen innan växlat till mig 3000 Pesetas på Skandinaviska Bankens kontor i avresehallen på Arlanda, så i min plånbok låg 3 stycken stora 1000 Pesetassedlar. Såg ingen annan lösning än att att ta en 1000 Pesetas sedel, överräcka den till Jesus, som lyste upp. bockade och tackade, förstod senare att det var var minst 5 gånger så mycket som han skulle fått om man gjort det den normala vägen via hans upp och nervända busschaufförsmössa på instrumentbrädan.
Ja på tal om Maspalomas och dagen då jag inte visste att jag senare i livet skulle bo på ön i över 25 år!
Tommy
