För att inte tala om att när man blandar av sina superljus tar det lång tid för ögonen att vänja sig till det betydligt sämre halvljuset....
Ju äldre man blir... desto mer påtagligt blir det ju, att ögonen reagerar långsammare efter en bländning i mörker.
Efter möte med en bil med super-halvljus, så kan man ju verkligen känna sig "
obehags-bländad".
Å andra sidan får den med sitt super-halvljus, dras med det mer fördolda och kompakta mörker som uppstår i kontrasten.
Fransmännen med sina gula billyktor hade nog en viss poäng iallafall...
Om vi alla åker omkring med lite sämre lyktsken, skulle vi bli
mindre bländade och kanske uppleva ett
bättre mörkerseende?
Ändå strävar utvecklingen mot, att hela tiden göra ljusskenet
ännu vitare och starkare.
Snart sitter vi allihopa där i våra upplysta bilar och kisar halvblinda efter varje möte, kanske i regn och rusk?
Men vem bryr sig och inte fasiken släpper vi av på gasen för det?
Istället skaffar vi oss nog
ännu starkare lampor?
Ironiskt är det väl så, att huvudsaken är ju, att
..."jag" ser, eller?
Man kan undra om inte 90% av bilisterna av idag bara har ren dj...a änglavakt under sin mörkerkörning.
Fortsätter oftast i samma hastighet på mindre vägar vid möte, trots delvis halvblindhet av den mötande bilisten.
Men oftast har man den smala lyckan, att inte träffa på något "oförutsägbart", som
eventuellt kunde uppehålla sig vid vägkanten.
Jag blev i höstas omkörd i skogstrakterna mellan Särna och Älvdalen av en bilist som satsade friskt och oförskräckt.
Försvann som en avlöning i mörkret. Någon minut senare tornar det upp sig en av de största älgar jag nånsin sett.!
Den stegar med sin kungliga värdighet och i maklig takt... tvärs över 70:an från den ena vägkanten till den andra.
Älgen var säkert minst två och en halv meter hög, en
riktig bjässe. Förmodligen en gammal åldrad tolvtaggare?
I skenet från mitt billjus avtecknades älgens gråvita päls
nästan spöklikt, nästan som en vålnad mot den mörka skogen.
Minns, att jag reflekterade just över, att den var så ovanligt ljusgrå i pälsen och väldigt ovanligt färrgad.
Då får man sig en rejäl tankeställare bakom ratten och är samtidigt tacksam över att man faktiskt tog det lite lugnt och
att man slapp undan med blotta förskräckelsen. Kunde ju oturligt nog fått en femhundra kilo tung älg, rakt i vindrutan?
Mest av allt är jag ändå glad över, att jag inte samtidigt... just fått möte med någon med super-halvljus också...
Nu hade jag iallafall försynen att hinna upptäcka älgens vita sockar redan långt innan den behagade trava upp på asfalten.
Men visst var det ändå rätt nära och man blir faktiskt lite spak över ett sådant där
plötsligt möte med skogens konung.