Sv: Amstel på Kreta
Vår väg från Podgorica till Albanien M18/E762 gick via Tuzi runt nordostspetsen av Lake Shkoder.
Tuzzi är en livlig liten stad, många marknader, mycket folk i rörelse och alldeles för många bilar. Vägen är mycket bra men även här, kantas den av oändligt mycket plastskräp och man förbannar plasten eller folket som inte har tillräcklig vett att samla ihop det till återvinning / destruktion. Det drar ner intrycket av en vacker natur, en kultiverat landsbyggd och lagom stora livliga städer / byar.
Vid gränsen är det viktigt att man stannar vid Stopskylten, stänger av motorn, väntar tills en arm kommer fram ur luckan vid själva posten, som vinkar en fram, startar motorn, kör fram till luckan, stänger av motorn och räcker fram de öppnade passen, fordonshandlingar och gröna kortet. Det dröjer ca. 2 minuter sedan stämplas passen, "klick-klack" och alla handlingar kommer tillbaka ur det lilla fönstret. "Goodbye!" Vi startade bilen och ställde oss i kö till nästa postering för att komma in i Albanien. Samma procedur där fast nu fick vi höra "Welcome to Albania!" Ombyggnaden av de åldriga posteringarna och flera långtradare i samma kö medförde att hela proceduren vid gränsen tog nästan en timme. Det går betydligt fortare vid kustgränsstationerna.
Vägen i Albanien till Lake Shkodra Resort är en fröjd, ovanligt mycket polis utefter vägen som kontrollerar hastighet och pappershandlingar. De har aldrig stoppat oss, så snart de ser att vi är en utländsk husbil vinkade de till oss att fortsätta.
Efter en solig dag på Lake Shkodra resort åkte vi genom Shkodra som är en kul upplevelse med all handel som bedrivs på gatorna men vi skulle till Berat och världsarvet som ligger högt upp på en kulle och det kändes fortfarande i vaderna tre dagar senare. Nåväl nu har vi under fyra års tid, sett de flesta stora sevärdheterna och alla världsarv i Albanien. Efter Berat hamnade vi på en stor och mycket bra, familjeägd husbilscamping "Berat Caravan Camping". Modernt sanitär, bra duscher, tvättmaskin t.o.m. strykbräda och mangel finns. Mycket vänliga, trevliga och hjälpsamma ägare.
Flera nya vägar har byggts även till Berat som tidigare år var katastrofalt dåliga. De är numera ofta raka, breda, nyasfalterade men utmanar unga fortkörare. I bland ser vi körskolebilar och vi undrar vad de lär sig där och efter hur många lektioner de får sitt körkort. Efter Montenegro är nog Albanerna nästsämst i den europeiska klassen. Man skall alltid ligga steget före och kunna tänka sig vad medtrafikanterna kan hitta på. Att köra bil här och särskild i städerna befrämjar humorn och skrattmusklerna, det är n.l. ingen ide att reta upp sig och blir förbannat för de tolererar vilken idiotisk trafiköverträdelse som helst och tycker att det är helt normalt. De som har stor modern bil kör oftast fort, alldeles för fort. Trots att poliserna är så många, för de ojämn kamp mot alla trafiksyndare. Ingen annanstans har vi sett så många och stora minnesplatser över trafikomkomna, vackra marmor minnesstenar ofta med bilder och t.o.m. ungdomar i helfigur, står utefter de oftast nya vägar. Smyckade med blommor i överflöd, äkta eller i plast. Det borde vara en avskräckande signal för dödsföraktande Albanska ungdomar men minnesstenarna finns med korta mellanrum och blir bara fler och fler. Arbetslös albansk ungdom har väl inte så mycket annat att göra än att leka och köra fort med sina bilar, jag kan i.a.f. inte förklara det på annat sätt.
Efter Berat bestämde vi oss för att lämna Albanien via Fier - Tepelene - Gjirokastër, över den nästan nya SH4 till Kakavia och Ioannina i Grekland. En fantastisk vacker väg som uppmanar till flera långa pauser.
Hos den grekiska gränspolisen och tullen måste vi lämna bilen och gå fram till ett glasad rum med öppna glasfönster där handlingarna tas emot av två trevliga tjänstemän. Denna kväll strax före mörkret var det lugnt. "Kalispera!" Ropade jag högt. "Kalispera!" svarade båda. Jag gav alla handlingar till den yngre grekiska polisen som gav våra pass till en annan polisman i tjusig fransk uniform, han var från Frontex och höll våra pass mot ljuset och tittade genom det lilla fönstret i passen. "Do you see our lucky stars?" undrade jag leende. Han skrattade brett. "Brand new, fine passports! Though they are different?" - Jag var snabb: "The one with the stars is mine, Dutch, the other one is not as good, Swedish it's my wife's. Alla skrattade. Jag fick handlingarna tillbaka, sedan kom en skäggig grekisk tulltjänsteman som frågade om vi var på semester och hur länge vi skulle stanna i Grekland. "The rest of our remaining lives is just a holiday and this time we stay at least 2 month, we love Greece and the Greek people!" Han flinade "Yes very nice but there's something I know about the Greek people that you don't know!" - What?" Undrade jag försiktigt. Han pekade med fingret på huvudet "There's something wrong in the head!". "Look around you, look at the economics!" Snacket kom igång.
Vi hade riktigt roligt där vid gränsstationen, en helt annan stämning än vid de tidigare gränserna.
Det kändes gott att vara i Grekland igen och vi somnade lyckligt på parkeringsplatsen i Ioannina, nedanför den kraftigaste belysningsstolpen.
Nästa dag, vaknade vi kring åtta av romarnas prat. Det fanns flera romer omkring oss som övernattade i bilar, vi hade redan sett dem igår men de besvärade oss inte annat än att de pratade högt och mycket. Vi behövde ändå en väckarklocka för vi hade bestämd oss att köra den långe jobbiga vägen ner till Messolonghi. Trodde vi ja! Den nya fina motorvägen är nästan helt färdig, några kortare bitar saknas ännu vilket medförde att det var helt gratis för oss, denna gången. Nästan 200 Km på mindre än fyra timmar inkl. lunchrasten och fotopauser. Tidigare år kunde det ta oss en hel dag på mycket dåliga vägar. Dagens körning var rena nöjet. Antagligen blir vägen helt färdig till nästa vår, då vi kan åka från Ioannina till Patras på högklassig motorväg på mindre än fyra timmar. Och om Albanerna kan bli färdiga med sin del och anslutningen SH1 med SH2 och SH4, så kan vi köra Shkodër - Ioannina - Patras på en dag.
Men nu var det söndag den 19 mars, allt var stängt, vi stannade i Messolonghi för att köpa ett internet-simkort hos Cosmote, på mondagmorgon. Vädret var fortfarande fantastikt så vi åkte ut till stranden vid Tourlida för övernattning. Dagen efter åkte vi in till stan, hittade snabbt till Cosmote och fick betala €35 för 5 GigaByte, 4G i 30 dagar. Det var dyrt, dubbelt så dyrt som Wind men nu har vi internet även på ödsliga stränder där Wind inte är lika stabil. Wind fungerar bra men bäst i städer eller tättbebyggda områden, på stranden går det ner till 2G eller inget alls, så i år får det kosta lite extra.
Efter lunch körde vi över Rio-Antiriobron för €13,30. På stranden vid Kastro-Kyllini hittade vi vår plats i solen för att bättra på färgen och dricka en öl, tillsammans med några husbilar från Tyskland. Vi hade bara några få mil till Camping Aginara där vi dagen efter drog in för att göra treveckorstvätten.
Angelika såg på långt håll vilka som var på väg in, hon är glad att se oss igen. På fyra år har vi nu varit där både på ner- och uppvägen, ca. 8 gånger. Vi trivs där men stannade bara två nätter.
Framför oss hade vi en annan lång dagsresa (trodde vi igen). Från Aginara i Glifa till Bozas, Asopos. Från nordvästsidan av Peloponnesos till västsidan av "pekfingret". Tidigare kunde även den resan ta en hel dag. Även här har byggts flera nya vägar, motorvägen A71 har blivit färdigt och flera anslutningsvägar har blivit nyasfalterade. Kostnaden i motorvägsavgift blev €3,10 + €7,20, väl värd sitt pris igen.
Vi åkte alltså från Glifa - Gastrouni - Pyrgos (handlade på Lidl) - Eleya (åt lunch) - Kalo Nero E55 - rel. ny motorväg A7 och helt nya A71 till Sparti - förbi Sparti går en delvis helt ny väg 86 söderut till Skala - Moloai - Asapos till vår favoritplats Bozas.
På Bozas var det svenskt sommarväder, 20 gr C. i skuggan, mycket grönt, många blommor, dofter av örter. En lät sjöbris gjorde det uthärdligt att sitta i solen under tamarisken och njuta av en Amstel. Synd att restaurangen inte har öppnat ännu.
För ett år sedan vid samma tid, var det en liten sjuk, utmattad, utmärglad och uttorkad hundvalp som tog en lott hos oss och vann högsta vinsten, vi lyckades rädda han till livet och ge han en framtid hos en familj som bor i byn inte långt härifrån. Vi hoppades få återse "Bozakos" här på Bozas i helgen.
Poliskontroll i Albanien
Berat Camping
Mera poliskontroll
Persontransport
Nötttransport
Fårtransport
Ali Pasha, albansk härskare under Osmanska riket
Vackra Albania
De stannar vid vägkanten så länge det finns gräs
Den nya motorvägen mot Patras
/Julian
Vår väg från Podgorica till Albanien M18/E762 gick via Tuzi runt nordostspetsen av Lake Shkoder.
Tuzzi är en livlig liten stad, många marknader, mycket folk i rörelse och alldeles för många bilar. Vägen är mycket bra men även här, kantas den av oändligt mycket plastskräp och man förbannar plasten eller folket som inte har tillräcklig vett att samla ihop det till återvinning / destruktion. Det drar ner intrycket av en vacker natur, en kultiverat landsbyggd och lagom stora livliga städer / byar.
Vid gränsen är det viktigt att man stannar vid Stopskylten, stänger av motorn, väntar tills en arm kommer fram ur luckan vid själva posten, som vinkar en fram, startar motorn, kör fram till luckan, stänger av motorn och räcker fram de öppnade passen, fordonshandlingar och gröna kortet. Det dröjer ca. 2 minuter sedan stämplas passen, "klick-klack" och alla handlingar kommer tillbaka ur det lilla fönstret. "Goodbye!" Vi startade bilen och ställde oss i kö till nästa postering för att komma in i Albanien. Samma procedur där fast nu fick vi höra "Welcome to Albania!" Ombyggnaden av de åldriga posteringarna och flera långtradare i samma kö medförde att hela proceduren vid gränsen tog nästan en timme. Det går betydligt fortare vid kustgränsstationerna.
Vägen i Albanien till Lake Shkodra Resort är en fröjd, ovanligt mycket polis utefter vägen som kontrollerar hastighet och pappershandlingar. De har aldrig stoppat oss, så snart de ser att vi är en utländsk husbil vinkade de till oss att fortsätta.
Efter en solig dag på Lake Shkodra resort åkte vi genom Shkodra som är en kul upplevelse med all handel som bedrivs på gatorna men vi skulle till Berat och världsarvet som ligger högt upp på en kulle och det kändes fortfarande i vaderna tre dagar senare. Nåväl nu har vi under fyra års tid, sett de flesta stora sevärdheterna och alla världsarv i Albanien. Efter Berat hamnade vi på en stor och mycket bra, familjeägd husbilscamping "Berat Caravan Camping". Modernt sanitär, bra duscher, tvättmaskin t.o.m. strykbräda och mangel finns. Mycket vänliga, trevliga och hjälpsamma ägare.
Flera nya vägar har byggts även till Berat som tidigare år var katastrofalt dåliga. De är numera ofta raka, breda, nyasfalterade men utmanar unga fortkörare. I bland ser vi körskolebilar och vi undrar vad de lär sig där och efter hur många lektioner de får sitt körkort. Efter Montenegro är nog Albanerna nästsämst i den europeiska klassen. Man skall alltid ligga steget före och kunna tänka sig vad medtrafikanterna kan hitta på. Att köra bil här och särskild i städerna befrämjar humorn och skrattmusklerna, det är n.l. ingen ide att reta upp sig och blir förbannat för de tolererar vilken idiotisk trafiköverträdelse som helst och tycker att det är helt normalt. De som har stor modern bil kör oftast fort, alldeles för fort. Trots att poliserna är så många, för de ojämn kamp mot alla trafiksyndare. Ingen annanstans har vi sett så många och stora minnesplatser över trafikomkomna, vackra marmor minnesstenar ofta med bilder och t.o.m. ungdomar i helfigur, står utefter de oftast nya vägar. Smyckade med blommor i överflöd, äkta eller i plast. Det borde vara en avskräckande signal för dödsföraktande Albanska ungdomar men minnesstenarna finns med korta mellanrum och blir bara fler och fler. Arbetslös albansk ungdom har väl inte så mycket annat att göra än att leka och köra fort med sina bilar, jag kan i.a.f. inte förklara det på annat sätt.
Efter Berat bestämde vi oss för att lämna Albanien via Fier - Tepelene - Gjirokastër, över den nästan nya SH4 till Kakavia och Ioannina i Grekland. En fantastisk vacker väg som uppmanar till flera långa pauser.
Hos den grekiska gränspolisen och tullen måste vi lämna bilen och gå fram till ett glasad rum med öppna glasfönster där handlingarna tas emot av två trevliga tjänstemän. Denna kväll strax före mörkret var det lugnt. "Kalispera!" Ropade jag högt. "Kalispera!" svarade båda. Jag gav alla handlingar till den yngre grekiska polisen som gav våra pass till en annan polisman i tjusig fransk uniform, han var från Frontex och höll våra pass mot ljuset och tittade genom det lilla fönstret i passen. "Do you see our lucky stars?" undrade jag leende. Han skrattade brett. "Brand new, fine passports! Though they are different?" - Jag var snabb: "The one with the stars is mine, Dutch, the other one is not as good, Swedish it's my wife's. Alla skrattade. Jag fick handlingarna tillbaka, sedan kom en skäggig grekisk tulltjänsteman som frågade om vi var på semester och hur länge vi skulle stanna i Grekland. "The rest of our remaining lives is just a holiday and this time we stay at least 2 month, we love Greece and the Greek people!" Han flinade "Yes very nice but there's something I know about the Greek people that you don't know!" - What?" Undrade jag försiktigt. Han pekade med fingret på huvudet "There's something wrong in the head!". "Look around you, look at the economics!" Snacket kom igång.
Vi hade riktigt roligt där vid gränsstationen, en helt annan stämning än vid de tidigare gränserna.
Det kändes gott att vara i Grekland igen och vi somnade lyckligt på parkeringsplatsen i Ioannina, nedanför den kraftigaste belysningsstolpen.
Nästa dag, vaknade vi kring åtta av romarnas prat. Det fanns flera romer omkring oss som övernattade i bilar, vi hade redan sett dem igår men de besvärade oss inte annat än att de pratade högt och mycket. Vi behövde ändå en väckarklocka för vi hade bestämd oss att köra den långe jobbiga vägen ner till Messolonghi. Trodde vi ja! Den nya fina motorvägen är nästan helt färdig, några kortare bitar saknas ännu vilket medförde att det var helt gratis för oss, denna gången. Nästan 200 Km på mindre än fyra timmar inkl. lunchrasten och fotopauser. Tidigare år kunde det ta oss en hel dag på mycket dåliga vägar. Dagens körning var rena nöjet. Antagligen blir vägen helt färdig till nästa vår, då vi kan åka från Ioannina till Patras på högklassig motorväg på mindre än fyra timmar. Och om Albanerna kan bli färdiga med sin del och anslutningen SH1 med SH2 och SH4, så kan vi köra Shkodër - Ioannina - Patras på en dag.
Men nu var det söndag den 19 mars, allt var stängt, vi stannade i Messolonghi för att köpa ett internet-simkort hos Cosmote, på mondagmorgon. Vädret var fortfarande fantastikt så vi åkte ut till stranden vid Tourlida för övernattning. Dagen efter åkte vi in till stan, hittade snabbt till Cosmote och fick betala €35 för 5 GigaByte, 4G i 30 dagar. Det var dyrt, dubbelt så dyrt som Wind men nu har vi internet även på ödsliga stränder där Wind inte är lika stabil. Wind fungerar bra men bäst i städer eller tättbebyggda områden, på stranden går det ner till 2G eller inget alls, så i år får det kosta lite extra.
Efter lunch körde vi över Rio-Antiriobron för €13,30. På stranden vid Kastro-Kyllini hittade vi vår plats i solen för att bättra på färgen och dricka en öl, tillsammans med några husbilar från Tyskland. Vi hade bara några få mil till Camping Aginara där vi dagen efter drog in för att göra treveckorstvätten.
Angelika såg på långt håll vilka som var på väg in, hon är glad att se oss igen. På fyra år har vi nu varit där både på ner- och uppvägen, ca. 8 gånger. Vi trivs där men stannade bara två nätter.
Framför oss hade vi en annan lång dagsresa (trodde vi igen). Från Aginara i Glifa till Bozas, Asopos. Från nordvästsidan av Peloponnesos till västsidan av "pekfingret". Tidigare kunde även den resan ta en hel dag. Även här har byggts flera nya vägar, motorvägen A71 har blivit färdigt och flera anslutningsvägar har blivit nyasfalterade. Kostnaden i motorvägsavgift blev €3,10 + €7,20, väl värd sitt pris igen.
Vi åkte alltså från Glifa - Gastrouni - Pyrgos (handlade på Lidl) - Eleya (åt lunch) - Kalo Nero E55 - rel. ny motorväg A7 och helt nya A71 till Sparti - förbi Sparti går en delvis helt ny väg 86 söderut till Skala - Moloai - Asapos till vår favoritplats Bozas.
På Bozas var det svenskt sommarväder, 20 gr C. i skuggan, mycket grönt, många blommor, dofter av örter. En lät sjöbris gjorde det uthärdligt att sitta i solen under tamarisken och njuta av en Amstel. Synd att restaurangen inte har öppnat ännu.
För ett år sedan vid samma tid, var det en liten sjuk, utmattad, utmärglad och uttorkad hundvalp som tog en lott hos oss och vann högsta vinsten, vi lyckades rädda han till livet och ge han en framtid hos en familj som bor i byn inte långt härifrån. Vi hoppades få återse "Bozakos" här på Bozas i helgen.
Poliskontroll i Albanien
Berat Camping
Mera poliskontroll
Persontransport
Nötttransport
Fårtransport
Ali Pasha, albansk härskare under Osmanska riket
Vackra Albania
De stannar vid vägkanten så länge det finns gräs
Den nya motorvägen mot Patras
/Julian
Senast ändrad:
Julian
Ni är klubbens hjältar och räddare i nöden!
Klart att det förpliktar!
