Sv: Vargspår - eller?
Vad korkad jag är!
Jag vet om problemet men startar ändå en debatt med ett par i mitt tycke, oskyldiga bilder, som inte kan utmynna i något annat än ovänskap. Sanningen är sällan vit eller svart, snarare lite grå.
När det gäller varg, så räcker det med att säga ordet för att folk är beredda att slita sönder varandra. Inte bara verbalt utan även fysiskt.
Jag tänker på de rena mordhot som förekommer mot i första hand de jägare som utför skyddsjakten som bestäms ovanifrån men även de tjänstemän som tagit beslutet. Några hot så allvarliga att man från polishåll har startat förundersökningar som i alla fall så vitt jag vet, inte lagts ner än.
Jag tänker även på de rabiata organisationer som förekommer i mellansverige och vars livsuppgift tycks vara att skydda vargen till varje pris. Organisationen innehåller bl a poliser och direkta hot mot oskyldiga människor förekommer ofta. Människor som av misstag har hamnat på fel plats vid fel tidpunkt.
Funderingar finns även om varför det anses så mycket värre att döda en varg för att försvara sina får, än det är att slå ner en över 80 år gammal dam, misshandla henne och ta hennes pensionspengar som hon skulle haft till sin hyra.
Mannen i exemplet hade fått tio av sina 30 får rivna och fick sex månaders fängelse och hans vapen förverkades.
Den yngre av de tre som så modigt slog ner den gamla damen fick tre månaders fängelse. Han ansågs ha haft personliga problem.
Även allmänheten reagerar likadant på många sätt. Misshandel förekommer ofta. Man höjer knappt på ögonbrynen längre, medan det ännu så länge anses hemskt att försvara sina ägodelar och sin inkomst mot vargen.
Varför anses inte fjällräven lika viktig som dess större "kusin"? Den har levat sitt undanskymda liv med en numerär som vida understiger antalet idag levande vargar, sedan 50-talet.
Varför diskuteras inte inavelsproblematiken hos fjällräven? Varför satsas inte dessa enorma summor på att göra livet lite lättare för arten ifråga?
Fjällräven är oerhört stationär och en hane kan sitta på sin fjälltopp och titta på "sin" hona på den andra fjälltoppen, utan att traska dit för att göra mer fjällrävar.
En kvalificerad gissning skulle kunna vara att detta bedårande vackra lilla djur, inte är lika spektakulärt som vargen.
Min personliga uppfattning är att bl a massmedia har valt att höja just vargens "status" - om uttrycket accepteras - till knähund, genom att visa hur ofarlig den djurparksuppfödda vargvalpen är. Reportern sitter och gullar med detta faktiska rovdjur i den högre klassen som om det vore en Shi-Tzu.
Detta anammas genast av alla de som anser att naturen upplevs bäst från TV-soffan och vilkas numera är i klar majoritet jämfört med de som lever av och med naturen och dess invånare.
Vi har hört historier om möten med helt ofarliga vargar och jag har ingen anledning att betvivla dessa! Men en fråga som hela tiden återkommer i mina tankar, är vad som händer den dagen den fredliga vargen är sjuk eller gammal, vilket den har stor möjlighet att bli så länge vi inte får jaga vargen som vilket annat djur som helst. Vad händer den dagen den inte orkar ta sina får, hästar, hundar eller älgar för att överleva?
Då ska den avlivas, sägs det. Men vem avgör när det är dags? Alla vet vi hur segt kvarnarna kan mala. Vargen är lika hungrig medan dessa kvarnar står still för att ansvariga har semester.
Att det kommer att hända olyckor med människor inblandade hyser i alla fall jag inga tvivel om. Däremot anser jag inte att risken att drabbas är särskilt stor. Det tycker nog inte den som kommer att drabbas heller, å andra sidan.
Frågan om hur man gör vid eftersök på trafikskadade vildsvin har kommit upp. Det är en fråga vi diskuterade länge och kom fram till att var och en får ta beslut om eftersök ska startas eller ej.
Inte om det ska göras överhuvudtaget, utan om det ska ske i mörker eller om man ska vänta till dagsljus. Att det ska ske fanns ingen tvekan om!
Vi var alla överens om att med tanke på att tredje person hyser stor risk att av misstag komma för nära nassen i fråga, så skulle eftersök startas även nattetid, med de oerhört stora risker det faktiskt innebär.
En frisk gris är inte särskilt farlig medan en skadad kan vara ett direkt dödshot om det vill sig riktigt illa. Artären i låren sitter ytligt på människor och det är ofta i närheten av denna grisen träffar med sina betar.
Hundar skadas och dödas vid främst eftersök på dessa djur. Jägaren likaså.
För min del högaktar jag dessa människor som ger sig ut för att förkorta ett djurs lidande, fullt medvetna om riskerna. Själv har jag av olika orsaker slutat med eftersök. En av orsakerna var att jag mådde för dåligt av att se dessa arma djur lida dessa helvetes kval.
Skillnaden mot att hundar dödas av varg, är att grisen försvarar sig medan vargen enligt många kunniga människor, jagar hundar aktivt. Den har lärt sig att en skällande hund betyder mat eller inkräktare.
Ludde. Vi brukar vara överens om det mesta och hoppas att vi kommer att vara det även i framtiden men jag måste säga att du faktiskt har fel, när du säger att djur stressas av hundar. Det kan givetvis förekomma i vissa fall. Vid jakt på gris med allt för tuffa hundar kan vara ett sånt exempel.
Men normalt har bytesdjuret inga problem med att en hund följer efter, alternativt står och skäller.
En hare lurar bort en hund hur lätt som helst, så hunden blir väldigt långt efter. En stressad räv går i gryt tämligen omgående. Rådjuren springer en liten bit, stannar och lyssnar efter taxen som förföljer den, käkar lite och hoppar vidare. Älgen springer ifrån vilken grå ulltuss som helst om den vill. Det är inte så ovanligt att en älgkalv lägger sig ner medan hunden står vid sidan om och skäller.
Självklart förekommer undantag men i normalfallet är det så.
Stress går ju att mäta om man vill.
Jakthundsaveln arbetar kontinuerligt med att få fram så ändamålsenliga hundar som är möjligt. Jakten och jägaren har dessutom allmänhetens många gånger onda öga på sig, som få andra fritidsintressen i det här landet.
För egen del önskar jag avsluta denna debatt med att säga att vargen jag nämnde tidigare utanför Kalmar, var igår fem mil närmare oss, utanför Tingsryd bara ett par dagar senare.
Slutligen kan jag återigen bara beklaga att jag inte tänkte mig för, när jag lade in de inledande fotona. Det ska inte hända igen.