F
F.d. 29811
Guest
Första husbilen.
Min första bil var en VW buss från 1974 som min händiga far hjälpte mig att inreda.
I den tillbringade jag och min bästa väninna många roliga semestrar i Europa.
Då var man ung och spännande äventyr väntade överallt. Att man inte kunde stå i bilen eller
att det inte fanns vare sig vatten eller toalett var ett mindre bekymmer.
Vi växlade mellan husbil och tågluffning och lyckades dessa somrar på 80-talet resa till alla länder i Västeuropa men även till Marocko och det som nu är Kroatien.
Men detta var innan jag skaffade familj.
Aldrig mer husbil!
Familjens första bil var någons hemmabygge, en Mercedes 309 från 1978.
Den bilen skulle visa sig vara en dålig affär.
Glada och ressugna gav vi oss iväg till Finland, där ingen av oss varit innan.
Vi hade precis lyckats hitta min mans farmor och tänkte åka och hälsa på henne och kanske få reda på lite om min mans far som dog när han var en liten baby.
Nästan hela resan gick bra. Det var mycket glädje när vi fick träffa flera av min mans släktingar
och framför allt hans farmor för första gången. Min man fick med foton på hans far och farfar.
På resan tillbaka till Åbo, mitt på motorvägen började det plötsligt komma rök från instrumentpanelen.
Vi stannade bilen genast, tyvärr var vi i en lång nedförsbacke.
Vi satte barnen i säkerhet och återgick till bilen för att försöka släcka elden, det gick inte så bra då den inte gick att komma åt vare sig från motorn eller från panelen.
Man tänker inte så bra när man är i en kris situation och det är inte förrän man väl är i en som man märker hur man reagerar.
Min man började koppla ifrån gasolen, för att det inte skulle bli en explosion, fastän lågorna stod höga.
Allt gick så fort. Vi hade lyckats få ut äldsta dotterns favorit gosedjur, våra plånböcker och korten från farmor.
Vi hade t-shirt och shorts, barnen hade inga skor. Det var allt.
Det blev otroliga lågor och rökutveckling när bilen brann, elden svedde även marken runt bilen och av fotona blev inget kvar.
Att i en sådan här situation försöka ringa SOS och förklara var man är, när man inte vet vart man är, är frustrerande.
För att få någon att berätta för damen från larmcentralen var vi befann oss försökte jag stoppa bilarna, jag antar att jag var otydlig och de tolkade mina signaler som om jag bara ville att de skulle sakta ner.
Paniken steg över att ingen stannade så jag ställde mig mitt framför en långtradare som då var tvungen att stanna och lämnade över telefonen till honom.
En annan långtradare såg vad som skulle kunna hända och stannade för att lägga stopp framför däcken så att inte bilen okontrollerat skulle rulla ner för backen.
Jag och barnen satt och såg på när brandmännen arbetade med den omöjliga släckningen av bilen.
En husbil stannade vid vägkanten och en man kom ut med lite kallt vatten till barnen att dricka.
Just denna gest får mina ögon att tåras även i dag, jag blev så rörd och tacksam över att han såg oss.
Jag ringde upp mitt försäkringsbolag och frågade vad vi nu skulle göra. Personen jag pratade med började prata om var elden startade, om det var i motorn skulle vi inte få ersättning. Ersättning!
Vem kan tänka på det i en sådan här situation?
Jag ville bara veta hur vi skulle komma hem och vem skulle ta hand om resterna av bilen?
Vi fick åka med bärgningsbilen till den plats som vår bil skulle transporteras till.
Jag antar att vi hade möjlighet att ta det vi ville från bilen, kanske kunde vi finna något i resterna men vi ville bara hem.
Vi tog färjan och sedan tåget tillbaka hem och när vi väl kom hem bestämde vi oss för att aldrig mer skaffa husbil.
En av de viktigaste erfarenheterna vi lärde oss av detta var att försäkringen inte på långa vägar täcker det man har med sig i husbilen om något skulle hända.
En pärla.
En vårdag 2003 såg min man en privat annons på en Detheleffs -89.
Han fick övertalat mig att följa med och titta och redan när jag steg in genom dörren var det ett faktum – vi var med husbil igen!
Den bilen visade sig vara en pärla som aldrig krånglade och tog oss utan problem till alla de platser vi önskade besöka.
Vi behöll den till 2009 då vi bytte till en lite större och lite nyare bil.
Vår första semester 2003 med den nya husbilen gick till Danmark.
Lagom tryggt och inte för långt borta ifall något skulle hända. Inget hände.
Nästa semester vågade vi åka lite längre och beslöt att åka till Rumänien och det var så det började.
Vår förkärlek till att åka med husbil i öst och början på vår hemsida, campingromania.se
Min första bil var en VW buss från 1974 som min händiga far hjälpte mig att inreda.
I den tillbringade jag och min bästa väninna många roliga semestrar i Europa.
Då var man ung och spännande äventyr väntade överallt. Att man inte kunde stå i bilen eller
att det inte fanns vare sig vatten eller toalett var ett mindre bekymmer.
Vi växlade mellan husbil och tågluffning och lyckades dessa somrar på 80-talet resa till alla länder i Västeuropa men även till Marocko och det som nu är Kroatien.
Men detta var innan jag skaffade familj.
Aldrig mer husbil!
Familjens första bil var någons hemmabygge, en Mercedes 309 från 1978.
Den bilen skulle visa sig vara en dålig affär.
Glada och ressugna gav vi oss iväg till Finland, där ingen av oss varit innan.
Vi hade precis lyckats hitta min mans farmor och tänkte åka och hälsa på henne och kanske få reda på lite om min mans far som dog när han var en liten baby.
Nästan hela resan gick bra. Det var mycket glädje när vi fick träffa flera av min mans släktingar
och framför allt hans farmor för första gången. Min man fick med foton på hans far och farfar.
På resan tillbaka till Åbo, mitt på motorvägen började det plötsligt komma rök från instrumentpanelen.
Vi stannade bilen genast, tyvärr var vi i en lång nedförsbacke.
Vi satte barnen i säkerhet och återgick till bilen för att försöka släcka elden, det gick inte så bra då den inte gick att komma åt vare sig från motorn eller från panelen.
Man tänker inte så bra när man är i en kris situation och det är inte förrän man väl är i en som man märker hur man reagerar.
Min man började koppla ifrån gasolen, för att det inte skulle bli en explosion, fastän lågorna stod höga.
Allt gick så fort. Vi hade lyckats få ut äldsta dotterns favorit gosedjur, våra plånböcker och korten från farmor.
Vi hade t-shirt och shorts, barnen hade inga skor. Det var allt.
Det blev otroliga lågor och rökutveckling när bilen brann, elden svedde även marken runt bilen och av fotona blev inget kvar.
Att i en sådan här situation försöka ringa SOS och förklara var man är, när man inte vet vart man är, är frustrerande.
För att få någon att berätta för damen från larmcentralen var vi befann oss försökte jag stoppa bilarna, jag antar att jag var otydlig och de tolkade mina signaler som om jag bara ville att de skulle sakta ner.
Paniken steg över att ingen stannade så jag ställde mig mitt framför en långtradare som då var tvungen att stanna och lämnade över telefonen till honom.
En annan långtradare såg vad som skulle kunna hända och stannade för att lägga stopp framför däcken så att inte bilen okontrollerat skulle rulla ner för backen.
Jag och barnen satt och såg på när brandmännen arbetade med den omöjliga släckningen av bilen.
En husbil stannade vid vägkanten och en man kom ut med lite kallt vatten till barnen att dricka.
Just denna gest får mina ögon att tåras även i dag, jag blev så rörd och tacksam över att han såg oss.
Jag ringde upp mitt försäkringsbolag och frågade vad vi nu skulle göra. Personen jag pratade med började prata om var elden startade, om det var i motorn skulle vi inte få ersättning. Ersättning!
Vem kan tänka på det i en sådan här situation?
Jag ville bara veta hur vi skulle komma hem och vem skulle ta hand om resterna av bilen?
Vi fick åka med bärgningsbilen till den plats som vår bil skulle transporteras till.
Jag antar att vi hade möjlighet att ta det vi ville från bilen, kanske kunde vi finna något i resterna men vi ville bara hem.
Vi tog färjan och sedan tåget tillbaka hem och när vi väl kom hem bestämde vi oss för att aldrig mer skaffa husbil.
En av de viktigaste erfarenheterna vi lärde oss av detta var att försäkringen inte på långa vägar täcker det man har med sig i husbilen om något skulle hända.
En pärla.
En vårdag 2003 såg min man en privat annons på en Detheleffs -89.
Han fick övertalat mig att följa med och titta och redan när jag steg in genom dörren var det ett faktum – vi var med husbil igen!
Den bilen visade sig vara en pärla som aldrig krånglade och tog oss utan problem till alla de platser vi önskade besöka.
Vi behöll den till 2009 då vi bytte till en lite större och lite nyare bil.
Vår första semester 2003 med den nya husbilen gick till Danmark.
Lagom tryggt och inte för långt borta ifall något skulle hända. Inget hände.
Nästa semester vågade vi åka lite längre och beslöt att åka till Rumänien och det var så det började.
Vår förkärlek till att åka med husbil i öst och början på vår hemsida, campingromania.se