Sv: Törs man åka till Göteborg?
https://polisen.se/Global/www och I... paverkan i lokalsamhallet Sekretesspr 14.pdf.
Här är rapporten som det refererats till. Nu har jag läst rapporten och jag gör uppenbarligen en annan tolkning om hur vi vanliga hyggliga människor bör möta problemen. Genom att bidra till den stigmatisering som det pratas om i slutdiskussionen i rapporten hjälper vi knappast till. Är det något som görs i denna tråd så är det just att stigmatisera problemområdena som fenomen i stort.
Polisen ska givetvis beredas resurser för att bemöta problematiken och vanligt folk ska givetvis vara delaktiga i en positiv anda genom att vara på plats och bete sig fullständigt normalt. Det märkliga är att det är ytterst sällan som personer som lever eller arbetar i dessa områden själva driver upp debattläget till de nivåer jag tycker mig ana i den här tråden.
När man beklagar att vi inte lyssnade på Ny demokrati (Ian och Bert) i början av nittiotalet menar jag att man i all enkelhet väljer att förenkla problematiken och att anklaga mig för att svamla när man inte håller med är bara osnyggt.
Jag tror inte ensidigt att hårdare tag, utvisningar och fingerpekande mot vissa grupperingar, bostadsområden och personer är lösningen på problemet. Jag tror att det är betydligt viktigare att samhället tidigt fångar upp unga människor på glid ut ur ett acceptabelt beteende. Ungdomsgårdar är en väg, jag avfärdar den i alla fall inte. Att som vuxen bidra med god moral, vanligt hyfs och öppet sinne tror jag är ytterligare en väg att gå. Vi måste helt enkelt hjälpas åt. Poliser, föräldrar, lärare, fritidspedagoger, socialtjänstemän och helt vanliga vuxna måste ta ett gemensamt grepp för att återskapa ett hyggligt samhälle i dessa parallellsamhällen som uppstått på ett drygt femtiotal platser i landet. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Ingen kan vara sig själv närmast när det är ett helt samhälle som behöver hjälp.
Vi löser ingenting genom att isolera och stigmatisera problemområdena.
Jag förlorade för något år sedan min närmaste vän i en skjutning i Malmö. Han föll offer för en tidigare ostraffad våldsverkare som tog fel på person. Min vän hade oturen att bo i samma trappuppgång som en tungt kriminellt belastad person som skulle avrättas av skytten. Det tilltänkta mordoffret var en svensk man i medelåldern som tidigt nittiotal dömdes för ett dubbelmord. Skytten var en ung man av utländsk härkomst som hade en relation med dottern till en av de personer det tilltänkta mordoffret avrättade tjugo år tidigare. Skytten gjorde ett förfärligt misstag. Två barn blev av med sin far, en mor förlorade sin son och jag min närmaste vän. Min första reaktion var så klart att yrka på återinförande av dödsstraff för mord. Tack och lov har samtal med anhöriga till min vän och min egna förmåga att tänka ett varv extra lett mig fram till ståndpunkten att detta är något vi måste göra tillsammans.
Jag hoppas att jag inte uppfattas som svamlande, naiv och obegåvad samtidigt som jag hoppas att jag inte heller har trampat någon på tårna.
.
