Sv: Om ambulansen inte kommer ...
Vilket svårt ämne! Vad är rätt och vad är fel?
Självklart vill varje person, medborgare eller inte att om han/hon skadas skall hjälp komma så fort som möjligt. Det gör ont, det gör ont, som hon Lena sjunger.
I ett avlångt land som Sverige med tätorter och MYCKET glesbygd måste vi nog se lite på saken från ovan. Vad kan vi förvänta oss och vad är rimligt?
Att söka rädda liv borde givetvis vara en grundläggande funktion i samhället och jag tror faktiskt att det egentligen är så.
Jag har många vänner som jobbar både inom räddningstjänst, polis och sjukvård och mer hängivna människor än så är nog svårt att hitta. Varför skulle man annars slita den skit dom gör för fickpengar?
Det finns något som heter insatstider, mao den tid det tar från larm till insats. Vet inte riktigt hur man sätter upp dom här i olika kommuner eller om det är ett krav men i det fall jag tänkte beskriva fanns det i alla fall då minimitider för en insats.
Jag var under många år bosatt på en ö, låt vara en ganska annorlunda ö.
Fjäderholmarna ligger ett stenkast (en sjömil) från Kungl. Djurgården mitt i Stockholm.
Det är ett av Stockholms största resmål under sommarmånaderna och totalt avfolkat under vintern.
Ön hör till Lidingö Stad och Kommun. Normalt har man på "ön" som Lidingöborna säger (det är oxå en ö) ett krav på en maximal insatstid på 10 minuter. När det gällde min ö, Fjäderholmarna, hade man utökat den tiden till 30 minuter, det var ju en annan ö.
1993 fick jag förmånen att börja jobba som tillsynsman på ön. I det uppdraget ingick bl.a. att ansvara för de få boendes MEN även öns besökares säkerhet.
Med en insatstid på 30 minuter från räddningstjänst och med 5000 människor på en liten ö fanns det mycket att göra.
Att begära att samhället skulle öka sin egen beredskap var inte att tänka på, problemet var ju vatten runt om, hade vi haft en bro så hade ju allt varit enkelt.
Problemet fick vi tackla från ett helt annat håll, KAN SJÄLV!
Med det menar jag inte på något sätt att vi skulle bli någon ersättning för räddningstjänst eller polis utan bli deras förlängda arm.
Under en tioårsperod byggde vi upp en jourgrupp på ön, utbildade dom i de uppgifter dom kunde ställas inför TILLSAMMANS med räddningstjänst och polis.
Som en extra bonus fick jag en grundlig utbildning i de här frågorna och ett antal utbildningsbevis angående livräddning och brand.
Under de här åren gjordes ett antal insatser, allt ifrån plåster till ren livräddning, det gjordes av frivilliga utan lön, det man fick var en ganska bra utbildning i att ta hand om andra.
En liten belöning fick vi i slutet av nittiotalet när Stockholms Län gjorde en utvärdering runt öar och dess säkerhet och plockade ut ett skolexempel och ett "värsta fall" vi var med i utredningen, gissa var?
Med det här vill jag bara tillföra debatten allmänna synpunkter. Det aktuella fallet som tråden egentligen handlar om är nog lite för komplicerat för en lekman att orera om.
Jag tror att vi människor i samhället måste engagera oss mer för varandra oavsett var vi bor. Kanske ännu mer i glesbygd och områden som är svåra att nå.
Jag tror att myndigheterna måste engagera sig mer i just de här frågorna, prata med boende, engagera och utbilda.
Kan vi få till mer utbildning och utrustning ute i landet kan vi rädda många fler liv.
En vanlig dödsorsak idag är hjärtstillestånd.
Alla ni i villaföreningar, vägföreningar, lokala åkerier, krogar och många fler!
En utrustning som är självlärande kostar runt 15.000:-
Vad är ett liv värt?
