Tommy Dynér
HBK Medlem
Sv: Norrland for Jappe.
Tack Tommy för förtroendet, men....... Måste erkänna att det är ganska precis 50 år sedan jag lämnade min gamla hemort Örnsköldsvik. Är minst sagt ringrostig vad gäller Ångermanland, Nolaskog och Höga Kusten av idag.
Vet däremot att det finns andra klubbkompisar från området som på ett mera aktuellt sätt kan berätta om den här vackra och intressanta delen av Sverige.
Mina minnesbilder från barn-/ungdomstiden överensstämmer inte längre med verkligheten. Som när jag t.ex. målande berättade för Carola min ungdoms midsommarfirande på den "jättestora" festplatsen i Kornsjöstrand.
Självklart skulle jag visa upp den för henne, när jag såg att det var marknad på den gamla festplatsen. Festplatsen där storheter som Balubas med Larry Dean och Hep Stars uppträdde på min tid.
Ja, ja... det kanske inte var så stort. Såg nu att det är en liten scen, ett ännu mindre dansgolv och fyra fem små kurer lämpliga att sälja lotter i. Carola blev inte imponerad såg jag, men vi fick en pratstund med Titti och Ehrling.
Tog henne vidare till Skuleberget, eftersom jag tidigare berättat om mina erfarenheter som bergsklättrare.... Ja, det var efter att jag sett filmen om Edmund Hillary och Tenzing Norgay bestiga Mount Everest, på Folkans biograf. Då bestämde jag mig för att göra ungefär samma heroiska bragd genom att klättra upp till grottan högt upp på Skuleberget, 295 meter högt.
Carola har hört mig berätta flera gånger om ögonblicken, känslan, med djup inlevelse. Om hur jag hängde där utefter bergssidan, hur jag klamrade mig fast med fingertopparna, balanserade på de smala utsprången. Allt detta utan säkerhetslina, ingen säkerhetsutrustning alls!
Lite pinsamt och jag förstår Carolas blick, nu när jag 50 år senare kommer tillbaka till bergssidan som formligen myllrade utav "bergsbestigare", eller vad man nu skall kalla det. Man ser ut att ha gjort en promenadväg upp till grottan, som jag f.ö. också tror att man tagit ner en bra bit på berget. På min tid, vill jag minnas, låg grottan nästan högst upp, troligen 280 meter upp, nu såg det ut som om man tagit ner den till kanske 80 meter från marken.
Carola flinade och jag skyndade mig därifrån. pinsamt.
Nu skulle jag visa henne ytterligare ett ställe med en spännande historia.
Framnäskajen i Ö-vik, där jag som liten knatte mötte den stora världen, där låg fartygen som seglade på de sju haven och jag har berättat för Carola hur jag tillbringade timmar där på kajen och drömde mig bort.
Kajen? Var är kajen?
Kajen är borta! Nu har man ställt dit en stor jäkla lada och en massa husbilar! Vart tog de internationella vibbarna vägen? En lada och husbilar!!
.... visst var det bättre förr!
Ja, att berätta om den här fina delen av Norrland överlämnar jag till någon annan, mera lämpad för uppgiften än undertecknad.
Tommy
Tack Tommy för förtroendet, men....... Måste erkänna att det är ganska precis 50 år sedan jag lämnade min gamla hemort Örnsköldsvik. Är minst sagt ringrostig vad gäller Ångermanland, Nolaskog och Höga Kusten av idag.
Vet däremot att det finns andra klubbkompisar från området som på ett mera aktuellt sätt kan berätta om den här vackra och intressanta delen av Sverige.
Mina minnesbilder från barn-/ungdomstiden överensstämmer inte längre med verkligheten. Som när jag t.ex. målande berättade för Carola min ungdoms midsommarfirande på den "jättestora" festplatsen i Kornsjöstrand.
Självklart skulle jag visa upp den för henne, när jag såg att det var marknad på den gamla festplatsen. Festplatsen där storheter som Balubas med Larry Dean och Hep Stars uppträdde på min tid.
Ja, ja... det kanske inte var så stort. Såg nu att det är en liten scen, ett ännu mindre dansgolv och fyra fem små kurer lämpliga att sälja lotter i. Carola blev inte imponerad såg jag, men vi fick en pratstund med Titti och Ehrling.
Tog henne vidare till Skuleberget, eftersom jag tidigare berättat om mina erfarenheter som bergsklättrare.... Ja, det var efter att jag sett filmen om Edmund Hillary och Tenzing Norgay bestiga Mount Everest, på Folkans biograf. Då bestämde jag mig för att göra ungefär samma heroiska bragd genom att klättra upp till grottan högt upp på Skuleberget, 295 meter högt.
Carola har hört mig berätta flera gånger om ögonblicken, känslan, med djup inlevelse. Om hur jag hängde där utefter bergssidan, hur jag klamrade mig fast med fingertopparna, balanserade på de smala utsprången. Allt detta utan säkerhetslina, ingen säkerhetsutrustning alls!
Lite pinsamt och jag förstår Carolas blick, nu när jag 50 år senare kommer tillbaka till bergssidan som formligen myllrade utav "bergsbestigare", eller vad man nu skall kalla det. Man ser ut att ha gjort en promenadväg upp till grottan, som jag f.ö. också tror att man tagit ner en bra bit på berget. På min tid, vill jag minnas, låg grottan nästan högst upp, troligen 280 meter upp, nu såg det ut som om man tagit ner den till kanske 80 meter från marken.
Carola flinade och jag skyndade mig därifrån. pinsamt.
Nu skulle jag visa henne ytterligare ett ställe med en spännande historia.
Framnäskajen i Ö-vik, där jag som liten knatte mötte den stora världen, där låg fartygen som seglade på de sju haven och jag har berättat för Carola hur jag tillbringade timmar där på kajen och drömde mig bort.
Kajen? Var är kajen?
Kajen är borta! Nu har man ställt dit en stor jäkla lada och en massa husbilar! Vart tog de internationella vibbarna vägen? En lada och husbilar!!
.... visst var det bättre förr!
Ja, att berätta om den här fina delen av Norrland överlämnar jag till någon annan, mera lämpad för uppgiften än undertecknad.
Tommy
Senast ändrad:
