F
F.d. 8656
Guest
VARNING FÖR ETT LÅNGT OCH PERSONLIGT INLÄGG, HOPPAS INTE NI SOMNAR PÅ VÄGEN! 
Hej, jag vet inte riktigt var jag ska börja, men känner att det spritter av glädje i hela kroppen, och den måste få utlopp på något vis.
Jag är nyss fyllda 27 år, högskleutbildad som man "måste vara idag" för att få jobb, full av erfarenhet inom det yrke jag utbildat mig inom, och jag skulle säga rätt attraktiv på arbetsmarknaden.
En tjej som egentligen skulle varit både gift och säkert haft minst två barn vid det här laget, om man nu tittar på medeltjejen i Sverige i min ålder. Haft en stor kombibil,
40 timmars arbetsvecka, obetalda lån, handla mat, städa och tvätta och tycka det är tråkigt. Kanske oroas för att pengarna inte skulle räcka till nästa lön, hämta och lämna på dagis/skola... När ska jag få tid för min man? Tid för mig själv?
Allt detta slipper jag, jag är så lyckligt lottad! Jag jobbar och lever med den mannen som jag anser vara världens underbaraste man. Jag lever ett unikt liv som många bara kanske drömmer och fantiserar om, jag vet ingen i min ålder som har det så bra som jag.
Jag har aldrig haft någon längtan efter egna barn. Även om jag inte fött Jocke, känns han som min. Jag brukar säga att jag har "fått" världens bästa barn. Jag har fått en färdig unge kan man säga, och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Om jag mot för modan skulle fått egna barn, skulle jag önskat att de var som han. Ni som träffat Jocke vet att han är en härlig kille, men som en liten parentes vill jag bara säga att även han kan "bete sig" och han håller på att bli tonåring...
Att jobba har alltid varit en självklarhet för mig, upp tidigt och komma hem sent. Vilket inneburit att man inte har så mycket över till annat.
Idag har jag min kära Lasse som både arbetskamrat och livskamrat, det fungerar jättebra, superbra skulle jag vilja säga. Många säger att de också skulle vilja ha det så, men att de troligtvis skulle gå varandra på nerverna. Och visst finns det nerver även här som spelar sig ett spratt då och då, men det är så sällan, och visst är det väl så i alla förhållanden, mer eller mindre kan jag tro. Man kan nog inte tycka och tänka lika om allt.
En av de finaste sakerna Lasse gjort för mig och mitt liv är att han hjälpte mig att bli skuldfri från mitt studielån, mitt stora och enda lån. Han har inte hjälpt till med ett öre, men med livserfarenhet och stöd att så snabbt bli av med det, är ovärdeligt. Tack hjärtat!
Att handla mat tycker jag är kul, gå runt i affären och tittar och hittar på vad vi ska äta. Allt från att planera matinköp till att laga maten, tills dess att den står på bordet är en sak som tillfredställer mig, mat har blivit ett stort intresse. Jag både gillar att äta mat och prata mat. Då Lasse är både gluten- och laktosintollerant var det en riktig utmaning i början av vårat förhållande att fixa bra mat. Nu efter några års träning tycker jag att det går riktigt bra, utbudet av specialvaror blir större och större i butikerna.
Maten har dock en baksida, jag har varit kraftigt överviktig och har lyckats att gå med ungefär 23kg. De första 10 lyckades jag med själv och de andra 13 har jag lyckats med, med hjälp av Lasse. Han har stöttat och tröstat och puschat och hjälpt mig så mycket att ni inte kan förstå vilken kille han är. Du är toppen älskling.
Jag har småätit och hetsätit hela livet, inte för än nu har jag förstått att jag har missbrukat mat, idag kan jag säga att jag är en matmissbrukare.
Varje dag får jag kämpa för att inte äta för mycket, men jösses vad mycket bättre jag mår!! Piggare, gladare och smidigare, ett helt nytt liv helt enkelt!
Min ängel heter Lasse, och mitt liv har inte varit sig lik sen han kom in i det.
Idag är har jag en liten bensinsnål bil, inga lån, jobbar och lever med min livskamrat och åker mycket husbil, liver leker helt enkelt!
Jag hade inte campat en dag i mitt liv innan jag träffat Lasse. Jo, tältat på en klassresa någon gång tror jag...
Jag kunde aldrig tro att det där med husbil kunde vara så kul. Nu är jag inne på "min" tredje husbil och jag verkligen älskar det. Friheten är det bästa med husbil brukar jag säga, och jag tror att många håller med.
En annan sak som har gett mig mycket till mitt liv, är Husbilsklubben. På mycket kort tid (sen början av detta år) har jag lärt mig så mycket om vad livskvalitet är. Det rör mig ända in i själen att lyssna på alla kloka människor som levt så mycket längre än mig. Jag lyssnar så gärna och tar till mig saker som jag aldrig kunnat få uppleva utan alla härliga HBK:are jag mött. Ni gör mig så glad och jag ville så gärna berätta det.
Husbilsklubben är toppen tycker jag!
Många kramar från en tjej som tror på ett lyckligt liv där man ska vara glad för det man har. Och visst är det väl så att man inte har roligare än man gör sig!?
Om ni nu har orkat läsa allt detta dravvel så tackar jag er för tiden ni lagt på detta.
Hoppas att vi ses och syns snart!!
Detta är min underbara familj!
Hej, jag vet inte riktigt var jag ska börja, men känner att det spritter av glädje i hela kroppen, och den måste få utlopp på något vis.
Jag är nyss fyllda 27 år, högskleutbildad som man "måste vara idag" för att få jobb, full av erfarenhet inom det yrke jag utbildat mig inom, och jag skulle säga rätt attraktiv på arbetsmarknaden.
En tjej som egentligen skulle varit både gift och säkert haft minst två barn vid det här laget, om man nu tittar på medeltjejen i Sverige i min ålder. Haft en stor kombibil,
40 timmars arbetsvecka, obetalda lån, handla mat, städa och tvätta och tycka det är tråkigt. Kanske oroas för att pengarna inte skulle räcka till nästa lön, hämta och lämna på dagis/skola... När ska jag få tid för min man? Tid för mig själv?
Allt detta slipper jag, jag är så lyckligt lottad! Jag jobbar och lever med den mannen som jag anser vara världens underbaraste man. Jag lever ett unikt liv som många bara kanske drömmer och fantiserar om, jag vet ingen i min ålder som har det så bra som jag.
Jag har aldrig haft någon längtan efter egna barn. Även om jag inte fött Jocke, känns han som min. Jag brukar säga att jag har "fått" världens bästa barn. Jag har fått en färdig unge kan man säga
, och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Om jag mot för modan skulle fått egna barn, skulle jag önskat att de var som han. Ni som träffat Jocke vet att han är en härlig kille, men som en liten parentes vill jag bara säga att även han kan "bete sig" och han håller på att bli tonåring...Att jobba har alltid varit en självklarhet för mig, upp tidigt och komma hem sent. Vilket inneburit att man inte har så mycket över till annat.
Idag har jag min kära Lasse som både arbetskamrat och livskamrat, det fungerar jättebra, superbra skulle jag vilja säga. Många säger att de också skulle vilja ha det så, men att de troligtvis skulle gå varandra på nerverna. Och visst finns det nerver även här som spelar sig ett spratt då och då
, men det är så sällan, och visst är det väl så i alla förhållanden, mer eller mindre kan jag tro. Man kan nog inte tycka och tänka lika om allt.En av de finaste sakerna Lasse gjort för mig och mitt liv är att han hjälpte mig att bli skuldfri från mitt studielån, mitt stora och enda lån. Han har inte hjälpt till med ett öre, men med livserfarenhet och stöd att så snabbt bli av med det, är ovärdeligt. Tack hjärtat!
Att handla mat tycker jag är kul, gå runt i affären och tittar och hittar på vad vi ska äta. Allt från att planera matinköp till att laga maten, tills dess att den står på bordet är en sak som tillfredställer mig, mat har blivit ett stort intresse. Jag både gillar att äta mat och prata mat. Då Lasse är både gluten- och laktosintollerant var det en riktig utmaning i början av vårat förhållande att fixa bra mat. Nu efter några års träning tycker jag att det går riktigt bra, utbudet av specialvaror blir större och större i butikerna.
Maten har dock en baksida, jag har varit kraftigt överviktig och har lyckats att gå med ungefär 23kg. De första 10 lyckades jag med själv och de andra 13 har jag lyckats med, med hjälp av Lasse. Han har stöttat och tröstat och puschat och hjälpt mig så mycket att ni inte kan förstå vilken kille han är. Du är toppen älskling.
Jag har småätit och hetsätit hela livet, inte för än nu har jag förstått att jag har missbrukat mat, idag kan jag säga att jag är en matmissbrukare.
Varje dag får jag kämpa för att inte äta för mycket, men jösses vad mycket bättre jag mår!!
Piggare, gladare och smidigare, ett helt nytt liv helt enkelt!Min ängel heter Lasse, och mitt liv har inte varit sig lik sen han kom in i det.
Idag är har jag en liten bensinsnål bil, inga lån, jobbar och lever med min livskamrat och åker mycket husbil, liver leker helt enkelt!
Jag hade inte campat en dag i mitt liv innan jag träffat Lasse. Jo, tältat på en klassresa någon gång tror jag...
Jag kunde aldrig tro att det där med husbil kunde vara så kul. Nu är jag inne på "min" tredje husbil och jag verkligen älskar det. Friheten är det bästa med husbil brukar jag säga, och jag tror att många håller med.
En annan sak som har gett mig mycket till mitt liv, är Husbilsklubben. På mycket kort tid (sen början av detta år) har jag lärt mig så mycket om vad livskvalitet är. Det rör mig ända in i själen att lyssna på alla kloka människor som levt så mycket längre än mig. Jag lyssnar så gärna och tar till mig saker som jag aldrig kunnat få uppleva utan alla härliga HBK:are jag mött. Ni gör mig så glad och jag ville så gärna berätta det.
Husbilsklubben är toppen tycker jag!
Många kramar från en tjej som tror på ett lyckligt liv där man ska vara glad för det man har. Och visst är det väl så att man inte har roligare än man gör sig!?
Om ni nu har orkat läsa allt detta dravvel så tackar jag er för tiden ni lagt på detta.
Hoppas att vi ses och syns snart!!
Detta är min underbara familj!
Bara för att det var så vackert.
.
