F
F.d. 50007
Guest
EN RESA I ÖSTERLED
Under en dryg månad gjorde vi en resa genom Litauen, Vitryssland, Ukraina, Moldavien och Polen. Med många varningar för mutor, rån och allmän kriminalitet så gav vi oss iväg
Resan över Östersjön till Litauen gjordes med båt mellan Karlshamn och Klaipeda. I Litauen besöktes dels ett naturreservat utanför Klaipeda, dels den omtalade Korskullen samt huvudstaden Vilnius. Så här långt var resan odramatisk.
För att komma in i Vitryssland måste man ha en inbjudan från någon person eller organisation i Vitryssland, som underlag till sökandet av visum. Vi använde oss av en hjälporganisation som regelbundet besöker Minsk. Eftersom husbilens alla tomma utrymmen var packade med kläder, mat och div. prylar som gåvor till personer i Vitryssland mötte vi tullmyndigheterna vid gränsen med en viss bävan. Efter två och en halv timmas kämpande med div. handlingar, enbart skrivna på ryska, så kom vi igenom, utan genomsökning av husbilen!
Färden mot Minsk gick via en av de större vägarna och där märkte vi inte av någon sämre vägstandard än i Litauen. Vårt mål i Minsk var kyrkan med vilken vår hjälporganisation har kontakt. Här fick vi ställa husbilarna de kommande nätterna under vårt besök i Minsk. Husbilen tömdes på gåvor och alla inblandade var tacksamma för vad vi hade med oss. Genom kyrkans representant besökte vi en hel del personer och hjälparbetare i den lokala organisationen. Vitryssens liv och leverne är skiftande och inte sällan konstaterade vi att deras liv inte är en dans på rosor. Efter fem dagars gästande i Minsk bar det av söderut mot Ukraina.
Ett av våra först mål i Ukraina var ett besök i Tjernobyl. Gränspassagen var odramatisk och som svensk behövde vi inte något visum. Från Minsk och till gränsen försämrades vägstandarden och i Ukraina blev de än värre. Nu gällde att söka upp en gränspassage in till det avlysta området runt Tjernobyl. Efter div. vänliga men bestämda avhysningar på ryska, kom vi till huvudentrén för området. Det första budet var att endast organiserade turer tilläts komma in och då med guide från Kiev, beräknad kostnad ca 1000:- Skr/pers. Efter div. gestikulerande och åtbörder kom en annan (högre) tjänsteman ut och sa ”Vejt a minnet”, och det gjorde vi. Han återkom en gång i kvarten i en timmas tid med samma budskap, sen dök han upp med en privatperson som var beredd att ta oss alla fyra in i området för 100 dollar. Vi accepterade budet och sen bar det av i hans bil med 140 km/h, han flög bokstavligen över alla hål och gropar. Staden Tjernobyl är en fungerande stad om än reducerad till en tjugondel av den tidigare befolkningen. De obebodda husen förfaller och naturen håller på med ett återtagande. De som befolkar staden är dels äldre personer som har flyttat tillbaka, dels arbetare som håller på med sanering eller rivning av anläggningarna, några barn såg vi inte till. Det samlade intrycket var i sanning ett budskap om hur det kan bli efter en kärnkraftsolycka.
Vidare mot Kiev, en vacker stad, som enligt Kievborna själva, ligger i en park. Kievs centrum har restaurerats till sitt ursprungliga skick sedan före andra världskriget.
Vidare sydostut mot Poltava och den historiska plats som faktiskt har påverkat oss svenskar mycket. Slaget vid Poltava var mer eller mindre slutet på Sveriges stormaktstid och början på ryssarnas dito. Det finns inte mycket kvar av krigsskådeplatser att se i Poltavas omgivningar, men ett informativt museum spred kunskap om händelsernas gång och resultat.
Vi övernattade på en parkeringsplats mitt inne i Poltava. Dagtid övervakades den av tre beväpnade poliser/vakter och vi bjöd in dem i vår husbil på kaffe. Språket var mest gester och ett och annat engelskt ord. Vi frågade om det var en Kalasjnikov de var utrustade med, då gick en av dem och hämtade en och hivade den i famnen på Anita. Hennes handhavande av bössan gjorde oss mer än skräckslagna, detta var den enda gång vi var ordentligt rädda under denna resa.
Efter Poltava fortsatte resan mot Krimhalvön. Det var svartahavskusten som lockade. På halvön reste vi från öst mot väst längs sydkusten. Det viktigaste målet här var att besöka Yalta och det palats där Yaltakonferensen utspelade sig, det historiskt viktiga mötet som formade Europa efter andra världskriget. Den svenska guide vi hakade på belyste på ett utmärkt sätt de beslut som togs här och gav oss viss förståelse för varför det blev som det blev. Dessutom insåg vi att det påverkar oss fortfarande idag.
Nästa plats på Krim blev Sevastopol, den stora ryska marinbasen vid Svarta havet, staden drällde av ryska knektar i varierande grad.
Nu bar det av norrut och målet var den gamla svenskbyn vid Dnjepr. Dess historiska öde är lika lång som dramatisk och de som fortfarande talar 1700-talssvenska är få och gamla. Med dessa personer kommer språket att dö ut. Besöket var i alla avseende en höjdpunkt. Den hopkomna grillfest vi arrangerade för damerna kommer vi sent att glömma. Vilka damer, vilka öden! Och samtidigt så mycket skratt!
Resan fortsatte mot Moldavien, Europas fattigaste land. Därtill splittrat med två autonoma provinser som avgränsar sig mot landet i övrigt med vapenmakt. Ovetande om detta körde vi igenom ett av dessa områden. Lite skärrat och konstigt kändes det när man möttes av kulsprutor och div. andra vapen, och ingen engelska kunde de, men allt gick bra och vi kunde fortsätta. Detta och en begynnande tidsbrist gjorde att besöket i detta land inskränkte sig till ett fåtal dagar. Ett har vi dock med oss, det tillverkas ett mycket gott vin och en mycket god champagne i detta land.
Vidare tillbaka till Ukraina för vidare resa mot Polen. Denna del av Ukraina kommer vi att återse någon gång framleds, det ligger inte så avlägset om man ska ner mot Rumänien.
På vägen hem besöktes Warszawa, Groznyj (Falkenbergs vänort), Poznan och Swinoujscie, där vi tog färjan hem.
Allmänt vad gäller camping, vägnät, vatten, bränsle, mat o.s.v.
- Camping: I Vitryssland och Moldavien finns inga campingplatser, det är fricamping som gäller och för vår del medförde det inte några problem. I Ukraina finns campingplatser (vi såg en i Ukraina på Krimhalvön), men vi frikampade hela tiden utan att det uppstod några problem. Hänsyn och sunt förnuft är ledord. Mycket lätt att ställa sig på stora parkeringsplatser mitt inne i städer, där finns ofta både ljus och bevakning och poliser och vakter var positiva när vi frågade.
- Vägstandard: Vägnätet är i varierande skala från acceptabla vägar till usla och vidare over urusla till vägar som borde varit avstängda. Det tar längre tid att transportera sig för att undvika de värsta hålen. Skyltning är man inte så noggrann med, och därtill skyltarna skrivna med kyrilliska bokstäver. Det lönar sig att lära sig alfabetet och dess uttal, då går det med vissa svårigheter att tyda skyltarna. Vägarbete med flytande asfalt som mättas med grus var inte ovanligt. Se upp och avlägsna asfaltstänk från lackerade ytor snarast, de brunfärgar snabbt. Väl inne Polen höjdes vägstandarden till rent himmelska höjder, tyckte vi, trots att landsvägarna gick igenom varenda by och stad, tidsödande. GPS-en fungerade inte i Vitryssland, Ukraina eller i Moldavien för oss, det var vanliga bilkartor som gällde.
- Poliser som bevakar trafiken finns i större omfattning än här hemma men de nöjde sig med att roat titta på oss när vi tvekade om vägval. Två ggr blev vi tillrättavisade men aldrig bötfällda. Inga försök att fördröja eller kräva mutor. Till och med när de mätte hastighet i Ukraina fällde de ner mätaren när vi passerade, de var nog tillsagda att vara positiva till turister.
- Tullen var mer intresserad av husbilen än innehållet. Ett undantag i Moldavien, man upptäckte att vi hade walki-talkies och en liten batong. Det skulle bli PROTOKOLL o POLICE. Det blev lite hårda ord en liten muta motsvarande 13 Skr!! Sen åkte vi vidare vidare
- Många tror att det är brist på mat, men här saknades inget. Allt vad du hittar i svenska butiker finns i samtliga länder, Därtill goda och billiga viner, champagne, konjak och vodka. Det vart fest nästan varje afton. Däremot var det på mindre orter svårt att hitta mataffären, den såg ofta ut som en bilverkstad utifrån. Inne var det handelsbodstandard som vi hade på 50-talet med handel över disk. Men det gick bra att peka. Det kan vara bra att fråga vägen med det ryska ordet för mjölk: ”Moloko”, då visar de dej till handelsboden.
- Diesel: inga svårigheter, det fanns fler mackar där än här hemma, och så vitt vi kunde förstå, var den av hög kvalitet. Priset ca 7-8 skr/l utom i Polen, ca 10-11 Skr. Dessutom sålde de gasolpåfyllning på mackarna, billigt och lätt att fylla tuberna. Betalning med kort gick bra på en del stationer men inte alla.
- Språk: I Vitryssland prata alla ryska, här var det svårt att hitta någon som kunde engelska. Några försökte hjälpa till, men många bara vägrade svara. Detta är ett land som är fattigt och diktatoriskt, du har nog av att ta hand om dej själv. I Ukraina var folk mycket öppnare o mera positiva, dåligt med engelska men alla försökte. Det blev mycket kroppsspråk och många goa skratt, men de var så hjälpsamma. Flera körde före med bil eller motorcykel för att visa oss vägen. Språket är ukrainska även om alla kan ryska också. Skyltar kan vara på båda språken.
- Pengar: Vitryssland: vitryska Rubel kan man bara växla inom landet. Det finns en hel del bankomater. Glöm inte att växla in överbliven valuta vid gränsen, den går inte att växla in någon annan stans.
Ukraina: Hryvnia kan man växla till sej innan om man vill och går att växla tillbaka även på Forex i Sverige. Det finns gott om bankomater överallt. Man kan handla i många affärer med kort (Visa o Mastercard vanligast)
Det kan vara bra att ha med en del dollar i 1-, 10- och 50-dollarsedlar för ”mutor” och smidiga betalningar. Det var billigt att leva i alla länderna. Tips att köpa är Linnetyger i Vitryssland och viner, rysk Champagne och rysk konjak (superb kvalitet) i Ukraina. Vodkan är otroligt billig överallt.
Med rekommendationer till er; Åk österut, det är garanterat en upplevelse och värt besvären.
Ja, de var väl allt. Om ni undrar, hör av er.
Med varma hälsningar från Lars o Kerstin, Anita o Arne (som också totade ihop denna beskrivning).
Under en dryg månad gjorde vi en resa genom Litauen, Vitryssland, Ukraina, Moldavien och Polen. Med många varningar för mutor, rån och allmän kriminalitet så gav vi oss iväg
Resan över Östersjön till Litauen gjordes med båt mellan Karlshamn och Klaipeda. I Litauen besöktes dels ett naturreservat utanför Klaipeda, dels den omtalade Korskullen samt huvudstaden Vilnius. Så här långt var resan odramatisk.
För att komma in i Vitryssland måste man ha en inbjudan från någon person eller organisation i Vitryssland, som underlag till sökandet av visum. Vi använde oss av en hjälporganisation som regelbundet besöker Minsk. Eftersom husbilens alla tomma utrymmen var packade med kläder, mat och div. prylar som gåvor till personer i Vitryssland mötte vi tullmyndigheterna vid gränsen med en viss bävan. Efter två och en halv timmas kämpande med div. handlingar, enbart skrivna på ryska, så kom vi igenom, utan genomsökning av husbilen!
Färden mot Minsk gick via en av de större vägarna och där märkte vi inte av någon sämre vägstandard än i Litauen. Vårt mål i Minsk var kyrkan med vilken vår hjälporganisation har kontakt. Här fick vi ställa husbilarna de kommande nätterna under vårt besök i Minsk. Husbilen tömdes på gåvor och alla inblandade var tacksamma för vad vi hade med oss. Genom kyrkans representant besökte vi en hel del personer och hjälparbetare i den lokala organisationen. Vitryssens liv och leverne är skiftande och inte sällan konstaterade vi att deras liv inte är en dans på rosor. Efter fem dagars gästande i Minsk bar det av söderut mot Ukraina.
Ett av våra först mål i Ukraina var ett besök i Tjernobyl. Gränspassagen var odramatisk och som svensk behövde vi inte något visum. Från Minsk och till gränsen försämrades vägstandarden och i Ukraina blev de än värre. Nu gällde att söka upp en gränspassage in till det avlysta området runt Tjernobyl. Efter div. vänliga men bestämda avhysningar på ryska, kom vi till huvudentrén för området. Det första budet var att endast organiserade turer tilläts komma in och då med guide från Kiev, beräknad kostnad ca 1000:- Skr/pers. Efter div. gestikulerande och åtbörder kom en annan (högre) tjänsteman ut och sa ”Vejt a minnet”, och det gjorde vi. Han återkom en gång i kvarten i en timmas tid med samma budskap, sen dök han upp med en privatperson som var beredd att ta oss alla fyra in i området för 100 dollar. Vi accepterade budet och sen bar det av i hans bil med 140 km/h, han flög bokstavligen över alla hål och gropar. Staden Tjernobyl är en fungerande stad om än reducerad till en tjugondel av den tidigare befolkningen. De obebodda husen förfaller och naturen håller på med ett återtagande. De som befolkar staden är dels äldre personer som har flyttat tillbaka, dels arbetare som håller på med sanering eller rivning av anläggningarna, några barn såg vi inte till. Det samlade intrycket var i sanning ett budskap om hur det kan bli efter en kärnkraftsolycka.
Vidare mot Kiev, en vacker stad, som enligt Kievborna själva, ligger i en park. Kievs centrum har restaurerats till sitt ursprungliga skick sedan före andra världskriget.
Vidare sydostut mot Poltava och den historiska plats som faktiskt har påverkat oss svenskar mycket. Slaget vid Poltava var mer eller mindre slutet på Sveriges stormaktstid och början på ryssarnas dito. Det finns inte mycket kvar av krigsskådeplatser att se i Poltavas omgivningar, men ett informativt museum spred kunskap om händelsernas gång och resultat.
Vi övernattade på en parkeringsplats mitt inne i Poltava. Dagtid övervakades den av tre beväpnade poliser/vakter och vi bjöd in dem i vår husbil på kaffe. Språket var mest gester och ett och annat engelskt ord. Vi frågade om det var en Kalasjnikov de var utrustade med, då gick en av dem och hämtade en och hivade den i famnen på Anita. Hennes handhavande av bössan gjorde oss mer än skräckslagna, detta var den enda gång vi var ordentligt rädda under denna resa.
Efter Poltava fortsatte resan mot Krimhalvön. Det var svartahavskusten som lockade. På halvön reste vi från öst mot väst längs sydkusten. Det viktigaste målet här var att besöka Yalta och det palats där Yaltakonferensen utspelade sig, det historiskt viktiga mötet som formade Europa efter andra världskriget. Den svenska guide vi hakade på belyste på ett utmärkt sätt de beslut som togs här och gav oss viss förståelse för varför det blev som det blev. Dessutom insåg vi att det påverkar oss fortfarande idag.
Nästa plats på Krim blev Sevastopol, den stora ryska marinbasen vid Svarta havet, staden drällde av ryska knektar i varierande grad.
Nu bar det av norrut och målet var den gamla svenskbyn vid Dnjepr. Dess historiska öde är lika lång som dramatisk och de som fortfarande talar 1700-talssvenska är få och gamla. Med dessa personer kommer språket att dö ut. Besöket var i alla avseende en höjdpunkt. Den hopkomna grillfest vi arrangerade för damerna kommer vi sent att glömma. Vilka damer, vilka öden! Och samtidigt så mycket skratt!
Resan fortsatte mot Moldavien, Europas fattigaste land. Därtill splittrat med två autonoma provinser som avgränsar sig mot landet i övrigt med vapenmakt. Ovetande om detta körde vi igenom ett av dessa områden. Lite skärrat och konstigt kändes det när man möttes av kulsprutor och div. andra vapen, och ingen engelska kunde de, men allt gick bra och vi kunde fortsätta. Detta och en begynnande tidsbrist gjorde att besöket i detta land inskränkte sig till ett fåtal dagar. Ett har vi dock med oss, det tillverkas ett mycket gott vin och en mycket god champagne i detta land.
Vidare tillbaka till Ukraina för vidare resa mot Polen. Denna del av Ukraina kommer vi att återse någon gång framleds, det ligger inte så avlägset om man ska ner mot Rumänien.
På vägen hem besöktes Warszawa, Groznyj (Falkenbergs vänort), Poznan och Swinoujscie, där vi tog färjan hem.
Allmänt vad gäller camping, vägnät, vatten, bränsle, mat o.s.v.
- Camping: I Vitryssland och Moldavien finns inga campingplatser, det är fricamping som gäller och för vår del medförde det inte några problem. I Ukraina finns campingplatser (vi såg en i Ukraina på Krimhalvön), men vi frikampade hela tiden utan att det uppstod några problem. Hänsyn och sunt förnuft är ledord. Mycket lätt att ställa sig på stora parkeringsplatser mitt inne i städer, där finns ofta både ljus och bevakning och poliser och vakter var positiva när vi frågade.
- Vägstandard: Vägnätet är i varierande skala från acceptabla vägar till usla och vidare over urusla till vägar som borde varit avstängda. Det tar längre tid att transportera sig för att undvika de värsta hålen. Skyltning är man inte så noggrann med, och därtill skyltarna skrivna med kyrilliska bokstäver. Det lönar sig att lära sig alfabetet och dess uttal, då går det med vissa svårigheter att tyda skyltarna. Vägarbete med flytande asfalt som mättas med grus var inte ovanligt. Se upp och avlägsna asfaltstänk från lackerade ytor snarast, de brunfärgar snabbt. Väl inne Polen höjdes vägstandarden till rent himmelska höjder, tyckte vi, trots att landsvägarna gick igenom varenda by och stad, tidsödande. GPS-en fungerade inte i Vitryssland, Ukraina eller i Moldavien för oss, det var vanliga bilkartor som gällde.
- Poliser som bevakar trafiken finns i större omfattning än här hemma men de nöjde sig med att roat titta på oss när vi tvekade om vägval. Två ggr blev vi tillrättavisade men aldrig bötfällda. Inga försök att fördröja eller kräva mutor. Till och med när de mätte hastighet i Ukraina fällde de ner mätaren när vi passerade, de var nog tillsagda att vara positiva till turister.
- Tullen var mer intresserad av husbilen än innehållet. Ett undantag i Moldavien, man upptäckte att vi hade walki-talkies och en liten batong. Det skulle bli PROTOKOLL o POLICE. Det blev lite hårda ord en liten muta motsvarande 13 Skr!! Sen åkte vi vidare vidare
- Många tror att det är brist på mat, men här saknades inget. Allt vad du hittar i svenska butiker finns i samtliga länder, Därtill goda och billiga viner, champagne, konjak och vodka. Det vart fest nästan varje afton. Däremot var det på mindre orter svårt att hitta mataffären, den såg ofta ut som en bilverkstad utifrån. Inne var det handelsbodstandard som vi hade på 50-talet med handel över disk. Men det gick bra att peka. Det kan vara bra att fråga vägen med det ryska ordet för mjölk: ”Moloko”, då visar de dej till handelsboden.
- Diesel: inga svårigheter, det fanns fler mackar där än här hemma, och så vitt vi kunde förstå, var den av hög kvalitet. Priset ca 7-8 skr/l utom i Polen, ca 10-11 Skr. Dessutom sålde de gasolpåfyllning på mackarna, billigt och lätt att fylla tuberna. Betalning med kort gick bra på en del stationer men inte alla.
- Språk: I Vitryssland prata alla ryska, här var det svårt att hitta någon som kunde engelska. Några försökte hjälpa till, men många bara vägrade svara. Detta är ett land som är fattigt och diktatoriskt, du har nog av att ta hand om dej själv. I Ukraina var folk mycket öppnare o mera positiva, dåligt med engelska men alla försökte. Det blev mycket kroppsspråk och många goa skratt, men de var så hjälpsamma. Flera körde före med bil eller motorcykel för att visa oss vägen. Språket är ukrainska även om alla kan ryska också. Skyltar kan vara på båda språken.
- Pengar: Vitryssland: vitryska Rubel kan man bara växla inom landet. Det finns en hel del bankomater. Glöm inte att växla in överbliven valuta vid gränsen, den går inte att växla in någon annan stans.
Ukraina: Hryvnia kan man växla till sej innan om man vill och går att växla tillbaka även på Forex i Sverige. Det finns gott om bankomater överallt. Man kan handla i många affärer med kort (Visa o Mastercard vanligast)
Det kan vara bra att ha med en del dollar i 1-, 10- och 50-dollarsedlar för ”mutor” och smidiga betalningar. Det var billigt att leva i alla länderna. Tips att köpa är Linnetyger i Vitryssland och viner, rysk Champagne och rysk konjak (superb kvalitet) i Ukraina. Vodkan är otroligt billig överallt.
Med rekommendationer till er; Åk österut, det är garanterat en upplevelse och värt besvären.
Ja, de var väl allt. Om ni undrar, hör av er.
Med varma hälsningar från Lars o Kerstin, Anita o Arne (som också totade ihop denna beskrivning).
Annmari & Kjell
