Sv: Är det bara jag?
Många kloka ord har här fått mig att försöka få en skrift mera läsbar. Dock vet jag inte hur jag skall göra för att få ett indrag på första raden i varja nytt stycke. Jag har det i Word men vid överföringen hit så försvinner indragen. Just indragen gör ju skriften mera lättläst. Att själv dra ihop sidan och få den radbredd man önskar är en god hjälp.
GunDogs lyckades att göra en kortare radbredd, vilket inte jag klara av. Hjälp.
Just innan jag skrev GunDogs i förra raden gjorde jag tre mellanslag, vilka försvann vid överföringen till "förhandsvisningen".
Här följer lite text som ni inte skall läsa utan endast se som en sammanhängande text.
Den första avdelningen har jag skrivit som vanligt, men mot slutet av texten har jag gjort ett flertal radbrytningar, vilka för mig gör att texten blir uppspaltad för mycket och därmed mera svårläst.
Min tanke med detta inlägg är att jag skall få hjälp med hur jag skall förfara på bästa vis för att så många som möjligt i varje fall skall ha en möjlighet att läsa igenom mina många meningar. Visst, det går att göra som en viss Lisa M. - skriva korta meningar, men se då försvinner den tjusning som jag finner i att skriva och läsa.
Nu är vi där igen. Vi är alla olika.
Tyck gärna till. Jag tål det mesta.
Hälsningar från farbror Claes och med hopp om ett bättre läsande övergår vi så till det som ni inte skall läsa utan endast se som text.
Claes och utedass
Alva var tvingad att sköta om musikaffären under Hugos bortavaro så gott det nu gick. För att lätta på bördan bodde Claes ofta under vardagarna hos faster Ingeborg och farbror Eric. Dessa hade under flera år gjort så gott de kunde för att sätta barn till världen. Men alla försök hade misslyckats. Visst hade de hört talas om kvinnor som övervunnit sin ofruktsamhet genom att sköta om andras barn och därigenom ha skapat den inre ”grogrund” som Ingeborg saknat. Detta var naturligtvis inte skälet till att Claes ofta var deras gäst, men nog hoppades Ingeborg på att Claes skulle greja det – med Erics bistånd. Och visst lyckades det. En flicka och en pojke kom som brev på posten.
Under sin tid hos Ingeborg och Eric fick Claes en originell insikt i hur män agerade under sina besök på utedass. De nödvändiga attributen för ett sådant studium fanns ett par stenkast från bostaden. Där hade Eric en snickerifabrik med ett tiotal anställda. Vattenklosetten hade ännu inte gjort sitt inträde på fabriken, utan avträdet var ett fristående typiskt utedass förenat med fabriken av en väl upptrampad stig. Av en händelse var Claes i närheten av utedasset när en av de anställda gjorde ett besök. De ljud som vederbörande släppte loss var inte att ta fel på, men de gav naturligtvis den inneboende nyfikenheten hos en liten grabb en extra näring.
Dasset var så placerat att man kunde uppehålla sig vid dess baksida utan att bli sedd varken från fabriken eller från bostaden. En ointressant iakttagelse kan tyckas, men för ett stillande av Claes’ nyfikenhet, var det ett absolut måste.
Dassets upphovsman hade, förmodligen inte av sparnit utan i syfte att vinna god luftcirkulation, lämnat springor mellan en del av baksidans brädor. Att springorna skulle komma i bruk för ändamål här beskrivna hade säkerligen inte föresvävat dassets skapare.
Den odör som omgav dasset uppfattades inte som ett hinder av Claes, snarare var det en komponent bland många som tillsammans fångade in honom i ett spännande äventyr.
Mannen som satt på tronen, i sin ”ensamhet” och utan hämningar, brakade loss på ett sätt som fick Claes att med stor förvåning konstatera, att så kan det tydligen höras från de vuxnas värld. Vid nästa dassbesök var Claes snabbt på plats.
Han kikade in genom vädringshålen. Det halvskumma utrymmet upplystes plötsligt när locket öppnades. När de två ludna skinkorna hade tagit plats, visade det sig att det fanns fler som hade intresse av den uppkomna situationen. Flugor, ibland ganska stora och vämjeliga i sin fysionomi, kom som just flugor till matbordet. Naturligtvis föredrog de den nylagade och varma maten framför den timsgamla.
En förvisso olustig känsla måste ha infunnit sig hos dassbesökaren när de förväntansfulla flugorna promenerade omkring på hans bakdel. För Claes var det svårt att hålla sig för skratt när han såg besökarens olika ”svansviftningar” som ett medel att skrämma iväg flugorna.
Ibland kom en hoprullad tidning ner genom hålet som en slags flugsmällare, och i avsaknad av annat verktyg kom vederbörandes hand till hjälp – dock med en viss förståelig försiktighet.
När en spännande händelse börjar bli en vana dämpas med nödvändighet intresset, och enformigheten tar överhand. I en sådan situation fordras större djärvhet för att lustkänslan skall hållas vid liv. Efter någon dags studium i ämnet fann därför Claes att en extra dimension måste läggas till. Kanske han skulle agera fluga – en aggressiv och livlig liten fluga?
Vid nästa dassbesök fanns Claes på plats, beredd och utrustad med ett långt grässtrå. Nu skulle det bli livat.
Ett lätt prasslande med en tidning – aha, besökaren skulle till att läsa – i den miljön? Men det blev inte något läsa av denna gång på grund av en mycket envis ”fluga”. Claes fick snabbt in den rätta tekniken.
Fluglätt skulle beröringarna vara. Han petade än här och än där, och hela tiden fick han vara på sin vakt för att blixtsnabbt kunna dra tillbaka grässtråt, om handen skulle komma och skrämma bort ”flugan”.
Han vågade inte tänka tanken fullt ut vad som skulle hända om handen fick tag på grässtråt och allt därmed skulle uppdagas. Men det var just denna spänning som var drivkraften för Claes att fortsät
.
