Ibland behöver jag ha lite semester och komma i från pensionärslivet, då kör jag till en lugn plats och bara "är". Turen denna gång gick till Goudouras den syd östra delen av Kreta, efter ett par dagar och ingen fisk (som vanligt här på Kreta) så körde jag vidare till Atherinolakos och hittade en liten hamn där jag stannade för 1 natt och fick en fisk (palamid ca 1,5kg) men när jag fiskade så såg jag att en bit länge bort längs kusten verkar det vara en kanonplats så nästa morgon körde jag dit, vägen var asfalt och hade jag fått möte så hade en av oss fått backa tillbaka då det inte gick att vända på vägen... efter en stund så går asfalten över till "grusväg" shitt tänkte jag, kanske inte den bästa väg ner men jag hade ingen lust att backa upp till den stora vägen ca 1 km bort utan hoppas där finns plats nog att vända när jag väl kommer ner till stranden... Jodå där var gott om plats... så det blev ut med solstolen och sitta ner och bara njuta av värmen och solen, Wovi sprang runt och var jätteglad, hon älskar stranden.... efter ett par timmars vila ville jag röra på mig så jag tänkte se om jag kunde fiska lite från klipporna.. Wovi följer med och vi går ut till klipporna, nära havet lutar det men det är inga problem... plötsligt ser jag i ögonvrån något svart som "hoppar" vid sidan om mig.... vänder blicken mot objektet.... till min stora förskräckelse ser jag att det är min mobil... jag hade utan att tänka mig för stoppat den i en ficka där jag har ett hål.... snabbt böjer jag mig ner.... bara för att se att mobilen glider över kanten och försvinner ner i Medelhavets vågor som slår hårt mot klipporna.... jag måste verkligen hindra mig från att hoppa efter, vågorna slår med stor kraft in mott klipporna för att sen torrlägga området där min mobil hamnade... för bråkdelen av en sekund ser jag mobilen, men i nästa ögonblick så kommer det en ny våg.... Oj o tänker jag hade jag hoppat efter hade denna våg säkert krossat mig mot klipporna... våg efter våg slår hårt mot klipporna .... och ibland ser jag skymten av min mobil.... för att i nästa sekund se den försvinna i vågen som än en gång slår med stor kraft in mot klipporna... Ja..ja tänker jag mobilen har jag ju aldrig gillat (det är en CAT mobil) jag köpte den mer för att den är bra att ha med sig ut när jag är med båten för enligt reklamen så skall den vara vattentät ner till 0,5 meter... tror jag det var... här är djupet säkert 2 meter och havet är väldigt kraftfull idag... så jag inser att mobilen kommer aldrig att överleva "trumlandet" i vågorna.... snart inser jag att mobilen glider närmre och närmre mot stranden som är 4-5 meter bredvid klipporna så jag sätter mig ner och ser ibland mobilen tumla runt i det skummande vita havet.... efter ca 10 min så ligger mobile i kanten av stranden, och denna gång tvekar jag inte utan hoppar ner från klipporna.... snabbt tar jag mobilen och skall precis till har springa upp.... då kommer nästa våg.... men jag hade en himla tur.... bara min skor och strumpor blev blöta... men det bryr jag mig inte om för nu är jag så glad att jag har fått tillbaka min mobil.... Mobilen har stängt av sig.... och jag fruktar det värsta.... in i H-bilen öppnar mobilen, och tycker mig se vatten... men så slår tanken mig att för ett par dagar sedan så smorde jag in siliconfett i mobilen bara för att om den hamnar i vatten så skall det vara lite svårare för vattnet att tränga sig in... men vatten kommer ut från "sifferbordet" och där högtalaren sitter å jag torkar av all vatten montera ihop mobilen.... och startar den utan problem.... Fan.! detta var ju det bästa med denna skit mobil den håller ju här vad de har lovat tänker jag....
Efter ombyter så tänker jag att det är dags att köra hem så jag vänder om börjar köra uppför... det går mycket bra men vid ett tillfälle stannar jag för att ta bort några för stora stenar så de inte ställer till det för mig... in i bilen och vrider om nyckeln.... inget händer... jag provar och provar... men inget händer.... kanske motorn har blivit för varm av att bara gå uppför så det är kanske en värmesäkring som bara behöver kylas ner tänker jag för jag vet ju inte hur allt fungera i motorn så jag gör mig lite mat, det var inte lätt att göra mat när bilen lutar så kraftigt....efter maten försöker jag starta bilen.... men den är stendöd... Jag ringer Tula (en kvinnlig vän som jag har träffat här på kreta) och undrar ifall hon känner någon här nere med en traktor.... tyvärr så gjorde hon inte det... och jag inser att här på denna väg kommer nog ingen bil förrän till sommar när folk skall ner och bada... så jag beslutar mig för att gå upp till stora vägen... solen skiner så jag inser att jag blir nog ganska så svettig innan jag är där uppe... så jag tar inga mer kläder med mig... Wovi tycker det är häftigt och springer runt och snokar i alla buskar... väl uppe på vägen... som är helt öde... väntar jag.... och väntar.... efter en lång väntan kommer en liten personbil, jag stoppar bilen och förklarar situationen.... gå till kraftverket de har en traktor säger killen.. full av optimist börjar jag gå den långa vägen till kraftstationen... vet inte hur många km det är dit... men inser att jag måste gå dit för att komma ur denna situation.... så jag pressar min slitna kropp, värken börjar komma i benen... men jag fortsätter... och tänker på flyktingarna från bl.a Syrien de gick ju väldigt långt... och judar under andra världskriget gick också långt.... men snart inser jag hade jag varit en jude ... och satt mig för att vila min ömma ben... så hade jag snabbt fått en kula i mig.... så jag pressar min ömma kropp ännu mer... efter en lång stund ser jag skorstenen från kraftverket och då känns det lättare i kroppen... nu är det bara ca 500 meter kvar 300... 200... jag ser att vaktstugan är bemannat så nu är jag nästan 100% säker på att jag kommer ur min situation och de kommer säkert att köra mig tillbaka tänker jag och pressar mina ömma ben ännu mer... 100 meter nu ser jag att där är två kvinnor i vaktstugan... jag ler mot dem (för att de inte skall se mina grimaser när jag har ont, och sen vet man ju aldrig vad som kan hända när man ler mot någon)... jag ser nu att de ler tillbaka ... ååhhh herre gud tänker jag äntligen är jag framme.... Wovi springer in genom grinden utan att visa någon legitimation... så jag kallar tillbaka henne och hon kommer glädjefullt till mig... nu är jag vid luckan... pratar ni engelska undrar jag.... båda vikar på huvudet och jag förstår att de inte talar engelska, så jag försöker på min klagliga grekiska blandat med engelska och svenska... jag have a problem trahospito (husbil på gekiska) kaput... problem you have traktor help.??? först verkar de inte ha förstått vad jag sa...shitt också tänker jag gått hela denna väg bara för att lära mig att de inte kan prata med mig... men så ringer ena kvinnan på mobilen... där är en man som hör vad jag säger så han översätter till dem... sköööönntt tänker jag nu löser det sig....och jag märker hur ett stort leende sprider sig i hela mitt ansikte... sorry!! no traktor säger kvinnan... jag tog tag i disken för att inte tappa ballansen... och nu känner jag att kylan kommer för solen har gått ner bakom berget...min kropp börja frysa... här är ju inte utrymme för någon diskussion så jag inser att det är bara att gå tillbaka till husbilen... men jag önskar verkligen att jag nu hade en jacka och en rullstol... en tanke slår mig nu kanske jag kunde sova här på gatan med Wovi nära mig för att hålla värmen... men jag inser snabbt att det fungerar nog inte så bra.... med släpande steg börja vi återfärden... efter halv vägs så är det mörkt och svinkalt... men jag måste ju fortsätta... wovi springer långt ute bland buskarna och jag bryr mig just nu inte om vart hon är... jag vill bara "hem"... när jag skall svänga av från stora vägen kallar jag på Wovi... inget svar... jag visslar högt och då kommer hon alltid... men denna gång kommer hon inte... jag vet inte vad som är mitt största problem just nu att jag fryser eller att Wovi inte är här... sist jag såg henne var ca 1.5km sedan... men min kärlek till min hund tar över s jag bestämmer mig (även om det inte var lätt) att gå tillbaka för att leta efter henne... plötsligt kommer en bil... den andra bilen jag ser på många timmar.. jag stannar bilen och undrar om han har sett hunden (försöker att beskriva hennes på grekiska) tyvärr så har han inte sett Wovi och så kör han vidare ...och jag fortsätter längre och längre ifrån husbilen... plötsligt hör jag en bil tuta flera gånger.. jag vänder om och det är för långt ifrån för att höra varandra, men bilen backar ner till mig och så säger han att han såg min hund vika av stora vägen... nu förstod jag att Wovi är på väg ner mot h-bilen... även om jag inte förstår hur i helvetet kunde hon veta att vi skulle vika av där... nu är det kolsvart ute och inte trevligt att gå... för jag ser knappast vart vägen är... efter ca 20 min kommer Wovi mot mig... och båda är så glada att vi hittade varandra igen... det blev en märklig natt att sova i en kraftig uppförsbacke... jag ändrade position så huvudet kom där jag brukar ha min fötter... Wovi fattade inget varför jag nu låg som jag gjorde så hon låg kvar där hon brukar i min säng... nästa morgon kommer Tula, hon är lite ängslig över min situation och hade lånat en väns bil för att köra de 60km ner till mig... hur som helst så blev det så att jag ringde folksam för bärgning.... efter 1 tim ringer de tillbaka och säger att en bärgare är på väg... från Heraklion... vi kom till Heraklion ca 22.30 och då hade jag inte ätit mer än frukost... sen blev det 4 dagar i Heraklion.... på baksidan av verkstaden som skulle laga bilen.... en tripp som bara skulle ta 1 vecka blev nu 2 veckor och långt att köra "hem".. Så kan det också gå ....
Kram Wovi & Peter
Efter ombyter så tänker jag att det är dags att köra hem så jag vänder om börjar köra uppför... det går mycket bra men vid ett tillfälle stannar jag för att ta bort några för stora stenar så de inte ställer till det för mig... in i bilen och vrider om nyckeln.... inget händer... jag provar och provar... men inget händer.... kanske motorn har blivit för varm av att bara gå uppför så det är kanske en värmesäkring som bara behöver kylas ner tänker jag för jag vet ju inte hur allt fungera i motorn så jag gör mig lite mat, det var inte lätt att göra mat när bilen lutar så kraftigt....efter maten försöker jag starta bilen.... men den är stendöd... Jag ringer Tula (en kvinnlig vän som jag har träffat här på kreta) och undrar ifall hon känner någon här nere med en traktor.... tyvärr så gjorde hon inte det... och jag inser att här på denna väg kommer nog ingen bil förrän till sommar när folk skall ner och bada... så jag beslutar mig för att gå upp till stora vägen... solen skiner så jag inser att jag blir nog ganska så svettig innan jag är där uppe... så jag tar inga mer kläder med mig... Wovi tycker det är häftigt och springer runt och snokar i alla buskar... väl uppe på vägen... som är helt öde... väntar jag.... och väntar.... efter en lång väntan kommer en liten personbil, jag stoppar bilen och förklarar situationen.... gå till kraftverket de har en traktor säger killen.. full av optimist börjar jag gå den långa vägen till kraftstationen... vet inte hur många km det är dit... men inser att jag måste gå dit för att komma ur denna situation.... så jag pressar min slitna kropp, värken börjar komma i benen... men jag fortsätter... och tänker på flyktingarna från bl.a Syrien de gick ju väldigt långt... och judar under andra världskriget gick också långt.... men snart inser jag hade jag varit en jude ... och satt mig för att vila min ömma ben... så hade jag snabbt fått en kula i mig.... så jag pressar min ömma kropp ännu mer... efter en lång stund ser jag skorstenen från kraftverket och då känns det lättare i kroppen... nu är det bara ca 500 meter kvar 300... 200... jag ser att vaktstugan är bemannat så nu är jag nästan 100% säker på att jag kommer ur min situation och de kommer säkert att köra mig tillbaka tänker jag och pressar mina ömma ben ännu mer... 100 meter nu ser jag att där är två kvinnor i vaktstugan... jag ler mot dem (för att de inte skall se mina grimaser när jag har ont, och sen vet man ju aldrig vad som kan hända när man ler mot någon)... jag ser nu att de ler tillbaka ... ååhhh herre gud tänker jag äntligen är jag framme.... Wovi springer in genom grinden utan att visa någon legitimation... så jag kallar tillbaka henne och hon kommer glädjefullt till mig... nu är jag vid luckan... pratar ni engelska undrar jag.... båda vikar på huvudet och jag förstår att de inte talar engelska, så jag försöker på min klagliga grekiska blandat med engelska och svenska... jag have a problem trahospito (husbil på gekiska) kaput... problem you have traktor help.??? först verkar de inte ha förstått vad jag sa...shitt också tänker jag gått hela denna väg bara för att lära mig att de inte kan prata med mig... men så ringer ena kvinnan på mobilen... där är en man som hör vad jag säger så han översätter till dem... sköööönntt tänker jag nu löser det sig....och jag märker hur ett stort leende sprider sig i hela mitt ansikte... sorry!! no traktor säger kvinnan... jag tog tag i disken för att inte tappa ballansen... och nu känner jag att kylan kommer för solen har gått ner bakom berget...min kropp börja frysa... här är ju inte utrymme för någon diskussion så jag inser att det är bara att gå tillbaka till husbilen... men jag önskar verkligen att jag nu hade en jacka och en rullstol... en tanke slår mig nu kanske jag kunde sova här på gatan med Wovi nära mig för att hålla värmen... men jag inser snabbt att det fungerar nog inte så bra.... med släpande steg börja vi återfärden... efter halv vägs så är det mörkt och svinkalt... men jag måste ju fortsätta... wovi springer långt ute bland buskarna och jag bryr mig just nu inte om vart hon är... jag vill bara "hem"... när jag skall svänga av från stora vägen kallar jag på Wovi... inget svar... jag visslar högt och då kommer hon alltid... men denna gång kommer hon inte... jag vet inte vad som är mitt största problem just nu att jag fryser eller att Wovi inte är här... sist jag såg henne var ca 1.5km sedan... men min kärlek till min hund tar över s jag bestämmer mig (även om det inte var lätt) att gå tillbaka för att leta efter henne... plötsligt kommer en bil... den andra bilen jag ser på många timmar.. jag stannar bilen och undrar om han har sett hunden (försöker att beskriva hennes på grekiska) tyvärr så har han inte sett Wovi och så kör han vidare ...och jag fortsätter längre och längre ifrån husbilen... plötsligt hör jag en bil tuta flera gånger.. jag vänder om och det är för långt ifrån för att höra varandra, men bilen backar ner till mig och så säger han att han såg min hund vika av stora vägen... nu förstod jag att Wovi är på väg ner mot h-bilen... även om jag inte förstår hur i helvetet kunde hon veta att vi skulle vika av där... nu är det kolsvart ute och inte trevligt att gå... för jag ser knappast vart vägen är... efter ca 20 min kommer Wovi mot mig... och båda är så glada att vi hittade varandra igen... det blev en märklig natt att sova i en kraftig uppförsbacke... jag ändrade position så huvudet kom där jag brukar ha min fötter... Wovi fattade inget varför jag nu låg som jag gjorde så hon låg kvar där hon brukar i min säng... nästa morgon kommer Tula, hon är lite ängslig över min situation och hade lånat en väns bil för att köra de 60km ner till mig... hur som helst så blev det så att jag ringde folksam för bärgning.... efter 1 tim ringer de tillbaka och säger att en bärgare är på väg... från Heraklion... vi kom till Heraklion ca 22.30 och då hade jag inte ätit mer än frukost... sen blev det 4 dagar i Heraklion.... på baksidan av verkstaden som skulle laga bilen.... en tripp som bara skulle ta 1 vecka blev nu 2 veckor och långt att köra "hem".. Så kan det också gå ....
Kram Wovi & Peter
Bilagor
Senast ändrad: