Byn heter Oradour-sur-Glane, den ligger cirka 2 mil nordväst om Limoges, Oradour är nu en av andra världskrigets vallfartsorter för att påminnas om våld, vidrigheter och vanära.
General de Gaulle fick efter kriget se den nerbrända byn. Då sa han: Låt den stå som ett minnesmärke över ondskan.
Tystnaden är total det enda som hörs, är vindens viskningar, de vita molnen glider sakta fram mot himlens blå bakgrund. Människorna viskar till varandra, stegen är nästan ljudlösa när man vandrar runt i detta utomhusmuseum, i Frankrike kallas även byn för ”Matyrstaden”
När jag går där känner jag tårar tränga på innanför ögongloberna. Jag sväljer och tänker, måtte alla få se detta. Gavlarna av de utbrända husen reser sig och ser ut som kulisser till en modern opera. Synen är skakande, här bodde läkaren, här låg Café Central, här flickskolan, här står apotekarens Simca, här höll tandläkaren till, allt numera utbränt. Det är ett nyare Pompeji. Gripande.
Vi får gå tillbaka till den 10 juni 1944 då denna massaker inträffade. En tysk pansardivision med 180 SS-soldater omringade byn. Massakern genomfördes av delar av den tyska SS-pansardivision Das Reich, som var på marsch mot striderna i Normandie. Divisionens fjärde regementets första bataljon under befäl av Adolf Diekmann fick uppdraget att ta gisslan för att få loss en annan bataljonschef, Helmut Kämpfe, som tillfångatagits av den franska motståndsrörelsen, de gick in med cirka 180 man i Oradour-sur-Glane.
Bataljonschefen delade upp befolkningen och spärrade in vuxna och barn i kyrkan. Männen spärrades in i lador som besköts med kulsprutor och därefter brändes byn ner. Fem män lyckades överleva. Ungefär samma procedur tycks ha utförts i kyrkan. Endast en kvinna lyckades undkomma ur kyrkan. Praktiskt taget hela befolkningen, 642 invånare dödades, varav 205 barn.
Oradour återuppbyggdes aldrig utan står kvar som ett monument över krigets vansinne. Det finns två teorier om varför massakern hände. En är att ”la resistance”, den franska motståndsrörelsen, sprängt en bro och därmed hindrat en truppförflyttning norrut. En andra är att tyskarna egentligen skulle ha angripit Oradur-sur Vayres, men förväxlade dessa städer på grund av deras namnlikhet.
General de Gaulle fick efter kriget se den nerbrända byn. Då sa han: Låt den stå som ett minnesmärke över ondskan.
Tystnaden är total det enda som hörs, är vindens viskningar, de vita molnen glider sakta fram mot himlens blå bakgrund. Människorna viskar till varandra, stegen är nästan ljudlösa när man vandrar runt i detta utomhusmuseum, i Frankrike kallas även byn för ”Matyrstaden”
När jag går där känner jag tårar tränga på innanför ögongloberna. Jag sväljer och tänker, måtte alla få se detta. Gavlarna av de utbrända husen reser sig och ser ut som kulisser till en modern opera. Synen är skakande, här bodde läkaren, här låg Café Central, här flickskolan, här står apotekarens Simca, här höll tandläkaren till, allt numera utbränt. Det är ett nyare Pompeji. Gripande.
Vi får gå tillbaka till den 10 juni 1944 då denna massaker inträffade. En tysk pansardivision med 180 SS-soldater omringade byn. Massakern genomfördes av delar av den tyska SS-pansardivision Das Reich, som var på marsch mot striderna i Normandie. Divisionens fjärde regementets första bataljon under befäl av Adolf Diekmann fick uppdraget att ta gisslan för att få loss en annan bataljonschef, Helmut Kämpfe, som tillfångatagits av den franska motståndsrörelsen, de gick in med cirka 180 man i Oradour-sur-Glane.
Bataljonschefen delade upp befolkningen och spärrade in vuxna och barn i kyrkan. Männen spärrades in i lador som besköts med kulsprutor och därefter brändes byn ner. Fem män lyckades överleva. Ungefär samma procedur tycks ha utförts i kyrkan. Endast en kvinna lyckades undkomma ur kyrkan. Praktiskt taget hela befolkningen, 642 invånare dödades, varav 205 barn.
Oradour återuppbyggdes aldrig utan står kvar som ett monument över krigets vansinne. Det finns två teorier om varför massakern hände. En är att ”la resistance”, den franska motståndsrörelsen, sprängt en bro och därmed hindrat en truppförflyttning norrut. En andra är att tyskarna egentligen skulle ha angripit Oradur-sur Vayres, men förväxlade dessa städer på grund av deras namnlikhet.
