Skall det vara Husbilsskam?
Turismen börjar ifrågasättas i vissa områden.
Idag finns det rörelser internationellt som nationellt mot turismen, framförallt i turistintensiva områden och städer. Det är lokalbefolkningen som ställer sig upp och protesterar mot invasionen av besökare som fått konsekvenser som bostadsbrist, stigande bostadspriser, förhöjd prisbild på livets nödtorft och oväsen från tillfälliga besökare. Det började med kända turistmagneter som Venedig, Palma de Mallorca, Paris och Barcelona men som nu även sprider sig till mindre kända orter. Det är lågprisflygen, internet och appar t.ex. Airbnb som skapade den nya delningsekonomin där privatpersoner står både som kund och leverantör, dessa nya förutsättningar skapade den nya formen av massturism.
Ifrågasättandet av turismen och dess eventuella avigsidor har även nått upp till oss i Norden, som är relativt små aktörer på den internationella turistkartan. I Köpenhamn och Stockholm finns det protester mot kryssningspassagerarna som invaderar städerna under sommaren, här framförs miljöargumentet och kaoset på Ströget och Slottsbacken. I Fjällbacka läser jag att man är trött på de kinesiska turistgrupperna som vandrar snabbt genom stan utan att lägga en enda krona efter sig och på Lofoten känner sig lokalbefolkningen utträngda av bilturisterna under sommarmånaderna, osv.
Det ökade intresset för husbilar får konsekvenser.
Nu börjar vi se samma reaktioner mot oss som valt ett mobilt fritidsintresse. Ungefär samma snabba utveckling i hela Europa under en relativt kort tidsperiod. Vi har blivit väldigt många, samtidigt som vi representerar en ny semesterform som inte riktigt passar in i de gamla modellerna. Vi blir därför ofta påhoppade, beskyllda för företeelser efter en gammal mall som inte stämmer med vår egen verkligheten. I allmänhetens ögon är husbilen fortsatt samma sak som en husvagn och skall därför förvisas till campingplatsen, finns vi på andra platser reagerar många negativt.
Det finns kanske en inbyggd konflikt i vårt fritidsintresse, som för många kan sammanfattas med ordet ”frihet”, frihet att röra mig fritt, frihet att stanna när och var jag vill och slå läger precis var jag vill. Den attityden var säkert möjlig för 5 – 10 år sedan men knappast idag, vi är helt enkelt för många ute på vägarna numera. Har själv sett utvecklingen på nära håll i Spanien, där kommunerna för bara några år sedan slogs om vår gunst, att vara attraktivare än grannkommunen, till att några år senare klassa oss med husbilar som ”Persona non grata” och nu gör allt för att vi inte skall kunna stanna med våra bilar inom deras kommungränser.
Varför skriver lokalbefolkningen "cucaracha" översatt; kackerlacka?
Samma sak har börjat uppstå här hemma i Sverige. Proteströrelser från lokalbefolkningen, inte sällan sommarhusägare som irriteras över vår närvaro, campingägare som anser sig ha den produkt som vi borde efterfråga och nyttja, markägare som anser att vi överutnyttjar allemansrätten och kommuner som beskyller oss för nedskräpning.
Under de senaste åren har vi läst negativa insändare om vår närvaro i olika områden. Ibland direkta påhopp ofta från personer som haft ekonomiska intressen av att kritisera vårt fritidsintresse för att skapa opinion som gynnar deras egna särintressen. Eller insändare från privatpersoner som till stor del bygger på okunskap, som den här som i dagarna var införd i en västsvensk tidning;
"15 stycken tyska husbilar står parkerade mellan Ejdervägen och Kolonivägen, tyska husbilar som ska vara på till exempel Marias camping och betala för sig. Dessa husbilar, var gör de sina behov till exempel om natten, troligen i dynerna."
Skribenten verkar inte veta om att våra husbilar är utrustade med toaletter och Marias Camping passar troligen inte för dessa tyska husbilsresenärer.
Nu mot bakgrund av att turismens väl och ve börjat diskuteras generellt har även kritiken mot oss lämnat insändarsidan och letat sig in på det redaktionella utrymmet, krönikor, ja till och med till Ledarsidan. Nu läser vi rubriker som ”Campare tömmer bajs bakom kapell, det får finnas gränser”, ”Tio tusen tyska husbilar”, ”Många skitord blev det och nu etablerar jag ett nytt värdeord i debatten Glöm flygskam, Husbilsskam skall det vara!”
Visst är det kraftiga överdrifter. Man utmålar oss som syndabockar, men det finns ofta en annan agenda i bakgrunden, samt en viss okunskap om vårt fritidsintresse. Kanske vi får oförtjänt dåligt rykte, men jag tror inte på metoder som beskrivs i Ledaren i Jämtlands Tidning, att en intresseorganisation för husbilsägare uppmanat att mailbomba Chefsredaktören och sätta honom på plats. Chefsredaktörer förbehåller sig rätten att själv säga det sista ordet och det ordet hjälper knappast oss.
Vi bör troligen först titta kritiskt på oss själva, erkänna att det även inom vårt kollektiv finns individer som uppför sig okunnigt, provocerande och egoistiskt, som faktiskt förstör för den stora majoriteten av husbilsägare som jag påstår är hyggliga hänsynsfulla medborgare.
Alla goda krafter inom husbilsvärlden borde därför gemensamt söka skapa en bättre image om oss i samhället, än vad som just nu håller på att skapas av andra, som vi anser oförtjänt, felaktig och överdriven.
Kanske en egen uppförandekod kunde vara till hjälp.
Ett första steg, litet men konkret skulle kunna vara att Husbilsklubben utformade vår egen "Code of Conduct”, en enkel uppförandekod, som vi redan har vad gäller miljön och som de flesta av oss kan ställa sig bakom. Inte pekpinnar utan egentligen självklara saker för de flesta av oss och som kanske kan vara till hjälp för nya husbilsåkare, som kanske känner sig rådvilla.
Vår röst måste höras oftare i debatten, för att skapa större förståelse och en bättre image för vår kära husbil, samtidigt som vi själva skall vara självkritiska och sopa rent framför vår egen husbilsdörr. Husbilsklubben som den största intresseklubben för husbilsintresserade bör ta på sig ledartröjan, söka samarbeten och ställa sig i främsta ledet i den kampen.
Vi kommer förhoppningsvis bli ännu flera i framtiden och husbilsägarna kommer att behöva en stark röst som bevakar våra rättigheter och intressen.
Turismen börjar ifrågasättas i vissa områden.
Idag finns det rörelser internationellt som nationellt mot turismen, framförallt i turistintensiva områden och städer. Det är lokalbefolkningen som ställer sig upp och protesterar mot invasionen av besökare som fått konsekvenser som bostadsbrist, stigande bostadspriser, förhöjd prisbild på livets nödtorft och oväsen från tillfälliga besökare. Det började med kända turistmagneter som Venedig, Palma de Mallorca, Paris och Barcelona men som nu även sprider sig till mindre kända orter. Det är lågprisflygen, internet och appar t.ex. Airbnb som skapade den nya delningsekonomin där privatpersoner står både som kund och leverantör, dessa nya förutsättningar skapade den nya formen av massturism.
Ifrågasättandet av turismen och dess eventuella avigsidor har även nått upp till oss i Norden, som är relativt små aktörer på den internationella turistkartan. I Köpenhamn och Stockholm finns det protester mot kryssningspassagerarna som invaderar städerna under sommaren, här framförs miljöargumentet och kaoset på Ströget och Slottsbacken. I Fjällbacka läser jag att man är trött på de kinesiska turistgrupperna som vandrar snabbt genom stan utan att lägga en enda krona efter sig och på Lofoten känner sig lokalbefolkningen utträngda av bilturisterna under sommarmånaderna, osv.
Det ökade intresset för husbilar får konsekvenser.
Nu börjar vi se samma reaktioner mot oss som valt ett mobilt fritidsintresse. Ungefär samma snabba utveckling i hela Europa under en relativt kort tidsperiod. Vi har blivit väldigt många, samtidigt som vi representerar en ny semesterform som inte riktigt passar in i de gamla modellerna. Vi blir därför ofta påhoppade, beskyllda för företeelser efter en gammal mall som inte stämmer med vår egen verkligheten. I allmänhetens ögon är husbilen fortsatt samma sak som en husvagn och skall därför förvisas till campingplatsen, finns vi på andra platser reagerar många negativt.
Det finns kanske en inbyggd konflikt i vårt fritidsintresse, som för många kan sammanfattas med ordet ”frihet”, frihet att röra mig fritt, frihet att stanna när och var jag vill och slå läger precis var jag vill. Den attityden var säkert möjlig för 5 – 10 år sedan men knappast idag, vi är helt enkelt för många ute på vägarna numera. Har själv sett utvecklingen på nära håll i Spanien, där kommunerna för bara några år sedan slogs om vår gunst, att vara attraktivare än grannkommunen, till att några år senare klassa oss med husbilar som ”Persona non grata” och nu gör allt för att vi inte skall kunna stanna med våra bilar inom deras kommungränser.
Varför skriver lokalbefolkningen "cucaracha" översatt; kackerlacka?
Samma sak har börjat uppstå här hemma i Sverige. Proteströrelser från lokalbefolkningen, inte sällan sommarhusägare som irriteras över vår närvaro, campingägare som anser sig ha den produkt som vi borde efterfråga och nyttja, markägare som anser att vi överutnyttjar allemansrätten och kommuner som beskyller oss för nedskräpning.
Under de senaste åren har vi läst negativa insändare om vår närvaro i olika områden. Ibland direkta påhopp ofta från personer som haft ekonomiska intressen av att kritisera vårt fritidsintresse för att skapa opinion som gynnar deras egna särintressen. Eller insändare från privatpersoner som till stor del bygger på okunskap, som den här som i dagarna var införd i en västsvensk tidning;
"15 stycken tyska husbilar står parkerade mellan Ejdervägen och Kolonivägen, tyska husbilar som ska vara på till exempel Marias camping och betala för sig. Dessa husbilar, var gör de sina behov till exempel om natten, troligen i dynerna."
Skribenten verkar inte veta om att våra husbilar är utrustade med toaletter och Marias Camping passar troligen inte för dessa tyska husbilsresenärer.
Nu mot bakgrund av att turismens väl och ve börjat diskuteras generellt har även kritiken mot oss lämnat insändarsidan och letat sig in på det redaktionella utrymmet, krönikor, ja till och med till Ledarsidan. Nu läser vi rubriker som ”Campare tömmer bajs bakom kapell, det får finnas gränser”, ”Tio tusen tyska husbilar”, ”Många skitord blev det och nu etablerar jag ett nytt värdeord i debatten Glöm flygskam, Husbilsskam skall det vara!”
Visst är det kraftiga överdrifter. Man utmålar oss som syndabockar, men det finns ofta en annan agenda i bakgrunden, samt en viss okunskap om vårt fritidsintresse. Kanske vi får oförtjänt dåligt rykte, men jag tror inte på metoder som beskrivs i Ledaren i Jämtlands Tidning, att en intresseorganisation för husbilsägare uppmanat att mailbomba Chefsredaktören och sätta honom på plats. Chefsredaktörer förbehåller sig rätten att själv säga det sista ordet och det ordet hjälper knappast oss.
Vi bör troligen först titta kritiskt på oss själva, erkänna att det även inom vårt kollektiv finns individer som uppför sig okunnigt, provocerande och egoistiskt, som faktiskt förstör för den stora majoriteten av husbilsägare som jag påstår är hyggliga hänsynsfulla medborgare.
Alla goda krafter inom husbilsvärlden borde därför gemensamt söka skapa en bättre image om oss i samhället, än vad som just nu håller på att skapas av andra, som vi anser oförtjänt, felaktig och överdriven.
Kanske en egen uppförandekod kunde vara till hjälp.
Ett första steg, litet men konkret skulle kunna vara att Husbilsklubben utformade vår egen "Code of Conduct”, en enkel uppförandekod, som vi redan har vad gäller miljön och som de flesta av oss kan ställa sig bakom. Inte pekpinnar utan egentligen självklara saker för de flesta av oss och som kanske kan vara till hjälp för nya husbilsåkare, som kanske känner sig rådvilla.
Vår röst måste höras oftare i debatten, för att skapa större förståelse och en bättre image för vår kära husbil, samtidigt som vi själva skall vara självkritiska och sopa rent framför vår egen husbilsdörr. Husbilsklubben som den största intresseklubben för husbilsintresserade bör ta på sig ledartröjan, söka samarbeten och ställa sig i främsta ledet i den kampen.
Vi kommer förhoppningsvis bli ännu flera i framtiden och husbilsägarna kommer att behöva en stark röst som bevakar våra rättigheter och intressen.