Igår skedde det, husbilen skulle väckas för säsongen. Påställningen var fixad försäkringen likaså, en kontroll med "han" som upplät utrymmet för vinterförvaringen att det var OK att köra ut (snön borta och så) sedan var det bara att packa ryggsäcken med fika och diverse verktyg för att göra husbilen körklar. Efter 5 mil med buss och en skogspromenad på ca. 3 km (fortfarande ganska mycke snö att pulsa i) var jag framme. Garageporten var redan öppen och där inne stog hon, pärlan. Hon såg glad ut att se mig igen, jag gick ett varv runt henne, sparkade på däcken och klappade henne på motorhuven. Hon hade inte förändrats ett dugg sedan den där dagen för 6 månader sedan när hon parkerades för vintern. Nu skulle det bli intressant att se hur hon klarat ensamheten i kylan, upp med motorhuven kolla oljesticka och vätskebehållare allt ser bra ut. Koppla in kablarna på batteripolerna sen det spännande ögonblicket, skulle hon vakna? Hon hade ju trots allt inte fått någon laddning på hela vintern, i med nyckeln och vrid om, kontrolllamporna tänds bränslepumpen surrar, sedan vrid lite till och inom en sekund morrade dieseln igång, spann som en katt och visade inte den minsta tjurighet. Inga skakningar eller vibrationer eller någonting annat som visar att hon inte har fått röra på sig under så lång tid. I med ettan och med leende på läpparna (både pärlan och jag) rullar vi ut från vinteridet mot en ny härlig tid på vägarna, vi kanske ses därute någonstans.
Hälsningar Bosse och och Pärlan.
Hälsningar Bosse och och Pärlan.
