F
F.d. 5322
Guest
...Micke Svanslös. Eller om det möjligen är Mickelina. Lite svårt att säga.
I vilket fall som helst fyller den lille krabaten två år i rappet. Jag har haft äran att få följa honom sedan han var liten. Lite större än en katt.
De första gångerna jag såg honom, undrade jag vad i hela friden det var jag såg! En räv? Nä - en räv har svans! Ett rådjur? Nä - ett rådjur är inte högre i bakänden än i framänden när det springer. Om jag ändå kunde komma så nära att jag kunde få bilens helljus på varelsen!
Till slut lyckades det! Det VAR ju en Mickel. En sorgsen liten filur - utan sin stolthet.
Efterhand som man såg honom så blev han allt mer orädd. Han verkar leva av "roadkill" längs vägen. Förmodligen hans sätt att överleva. Räven använder ju svansen som styrorgan när den jagar. Men det arma livet har ju ingen!
Han lever farligt vid den här ganska väl trafikerade vägen! Man kan väl bara hoppas att han har lärt sig riskerna.
Kameran var med i tidningsbilen många, många nätter för att försöka få en bild på honom.
Till sist lyckades det med ett skapligt resultat.
Ibland försvinner han från området och jag ser inte honom på länge. Denna gången inte sedan februari. Men inatt var han tillbaka! Jag blev så glad så ögonen blev varma och ståpäls på ryggen som Gunde skulle ha sagt.
Så löjlig man kan vara! Jag liksom Micke Svanslös är ju födda jägare! Man ska inte känna så!
På nåt märkligt vis, ska han bara vara där! Han förgyller mina nattliga turer på nåt märkligt sätt, på den annars lite tråkiga tidningsrundan.
När vintern var som tuffast med stenhård skare - vilket givetvis medför att räven har svårt att komma åt sin stapelföda, möss - kunde jag inte låta bli att dela min matsäck med honom. Han fick den ena mackan. Han såg ju så hungrig ut!
Vid ett tillfälle när jag såg honom, låg det en nyss överkörd hare en bit ifrån. Mat till Micke tänkte jag och tog med haren och lade den i vägkanten på hans domäner. Den försvann efter ett par dagar och jag kan bara hoppas att det blev en liten frukost åt min kompis.
Vid ett annat tillfälle såg jag att han hade lyckats ta något byte själv. Något svart och vitt. Jag kunde inte se om det var en katt eller en tamkanin. Om han själv hade fångat bytet eller om det var något självdött/ överkört vet han bara själv men han såg mäkta stolt ut! Styv i nacken och banne mig om han inte log lite också!
Vad som har slagit mig är att han alltid ser så sorgsen ut! Hur han har förlorat sin svans vet jag inte. Kanske har ett kullsyskon bitit av den. Kanske är han född sån. Kanske en olycka av nåt slag.
Jag har i vilket fall som helst inte lyckats träffa någon i mina jakt- eller naturkretsar som har sett eller hört talas om något liknande. Kanske någon av er därute har gjort det?
En liten kul sak är att en dam kontaktade rovdjursspåraren i trakten och sa att hon sett ett lodjur. Han svarade något i stil med att: Var det ingen räv?
Nä, sa damen självsäkert. Den hade ingen svans och det har rävar!
/Lg
The truth is out there
I vilket fall som helst fyller den lille krabaten två år i rappet. Jag har haft äran att få följa honom sedan han var liten. Lite större än en katt.
De första gångerna jag såg honom, undrade jag vad i hela friden det var jag såg! En räv? Nä - en räv har svans! Ett rådjur? Nä - ett rådjur är inte högre i bakänden än i framänden när det springer. Om jag ändå kunde komma så nära att jag kunde få bilens helljus på varelsen!
Till slut lyckades det! Det VAR ju en Mickel. En sorgsen liten filur - utan sin stolthet.
Efterhand som man såg honom så blev han allt mer orädd. Han verkar leva av "roadkill" längs vägen. Förmodligen hans sätt att överleva. Räven använder ju svansen som styrorgan när den jagar. Men det arma livet har ju ingen!
Han lever farligt vid den här ganska väl trafikerade vägen! Man kan väl bara hoppas att han har lärt sig riskerna.
Kameran var med i tidningsbilen många, många nätter för att försöka få en bild på honom.
Till sist lyckades det med ett skapligt resultat.
Ibland försvinner han från området och jag ser inte honom på länge. Denna gången inte sedan februari. Men inatt var han tillbaka! Jag blev så glad så ögonen blev varma och ståpäls på ryggen som Gunde skulle ha sagt.
Så löjlig man kan vara! Jag liksom Micke Svanslös är ju födda jägare! Man ska inte känna så!
På nåt märkligt vis, ska han bara vara där! Han förgyller mina nattliga turer på nåt märkligt sätt, på den annars lite tråkiga tidningsrundan.
När vintern var som tuffast med stenhård skare - vilket givetvis medför att räven har svårt att komma åt sin stapelföda, möss - kunde jag inte låta bli att dela min matsäck med honom. Han fick den ena mackan. Han såg ju så hungrig ut!
Vid ett tillfälle när jag såg honom, låg det en nyss överkörd hare en bit ifrån. Mat till Micke tänkte jag och tog med haren och lade den i vägkanten på hans domäner. Den försvann efter ett par dagar och jag kan bara hoppas att det blev en liten frukost åt min kompis.
Vid ett annat tillfälle såg jag att han hade lyckats ta något byte själv. Något svart och vitt. Jag kunde inte se om det var en katt eller en tamkanin. Om han själv hade fångat bytet eller om det var något självdött/ överkört vet han bara själv men han såg mäkta stolt ut! Styv i nacken och banne mig om han inte log lite också!
Vad som har slagit mig är att han alltid ser så sorgsen ut! Hur han har förlorat sin svans vet jag inte. Kanske har ett kullsyskon bitit av den. Kanske är han född sån. Kanske en olycka av nåt slag.
Jag har i vilket fall som helst inte lyckats träffa någon i mina jakt- eller naturkretsar som har sett eller hört talas om något liknande. Kanske någon av er därute har gjort det?
En liten kul sak är att en dam kontaktade rovdjursspåraren i trakten och sa att hon sett ett lodjur. Han svarade något i stil med att: Var det ingen räv?
Nä, sa damen självsäkert. Den hade ingen svans och det har rävar!
/Lg
The truth is out there
