Eva & Hasse 9
HBK Medlem
På en åker och åker?
Onsdag den 17 november 2004 gav vi oss iväg med husbilen. Det var kallt med snövarning mot kvällen. Vi skulle köra till Motala och hälsa på goda vänner. Eftersom vi hade gott om tid så beslöt vi oss för en övernattning på vägen dit. Stannade i Strängsered på rastplatsen där. Det började att blåsa och snöa. Vi gick till restaurangen för att äta. När vi gick därifrån hade snöandet tilltagit. Till kvällen kom det många långtradare dit för att övernatta.
Sov gott på natten, och vaknade upp i ett otäckt snöoväder. Men det skulle inte bli så problematiskt, tycke vi. Det utfärdades varning på radion om att vissa vägar var mycket hala, men det var inte där vi var just då. Efter Jönköping så kör vi på E4 och det var till att börja med rätt hyfsat väglag. Men ovädret tilltog och det började kännas jobbigt att köra, tyckte Hasse. Vi körde in på rastplats Brahehus och tog en paus. Nu gick det knappt att gå ut så blåsigt och snöigt var det. Körde ut på motorvägen igen i mycket lugnt tempo. Nu var det halt. Någon kilometer därifrån så hade en långtradare kört igenom mitträcket och kört på en personbil. Hela den södergående vägbanan var blockerad med långa köer som följd.
Nu började det kännas verkligt otäckt. Då hände det. Det kom en kraftig vindstöt och husbilen tappade väggreppet och började glida iväg. Jag blåhöll mig i stolen. Hasse styrde lugnt och försiktigt och fick bilen rätt på vägen igen. Just då var det bara en bil bakom oss som skyndade sig att köra om. Nu gick det sakta framåt till rastplats Ödeshög. Tog en paus och pratade om vi eventuellt skulle stanna där. Det snöade kraftigt och det var hård blåst. Men nu hade vi ju ”bara” väg 50 kvar fram till Motala, inte så långt tycke vi. Ok, vi kör.
Det var det dummaste vi gjorde den dagen. Väg 50 var otrolig hal och blåsten var ännu värre utmed Vättern. Det tog inte många kilometer förrän det hände igen. Vinden tog tag i oss, husbilen gled omkring ner mot diket. Även denna gång klarade Hasse upp det hela. Nu kröp vi fram i ca 30. Snön yrde och vinden tilltog. Det var nog styv kuling tidvis. Ytterligare en gång lyckades Hasse att klara upp det hela. Fast då sa han innan ”att nu går det åt h-vete”.
Fjärde gången åkte vi ut på en åker och åkte. Vi gled ut mot diket som inte var rätt högt. Det kändes som att vi skulle välta och lägga oss på sidan. Det var fruktansvärt. Men Hasse reagerade helt reflexmässigt och vände fronten ner mot åkern så vi dundrade ner dit. Det skakade till i hela bilen och allt löst flög omkring. Och där stod vi. Jag släppte greppet om stolen och tittade på Hasse. Där satt vi och glodde på varandra och konstaterade att det inte var något fel på oss. Inomhus var det så klart rörigt men allt var helt. Ut och tittade på vår husbil. Det såg helt ok ut. Vi kände oss väldigt lättade. Vi stod ju faktiskt plant och stabilt nersjunkna i nyplöjd åker. Vi hade endast 7 km kvar till Motala. En personbil stannade till och undrade hur vi mådde. Han kunde ju inte hjälpa oss men vi uppskattade att han kollade så att det var bra med oss.
Ja, upp kunde vi inte ta oss för egen maskin. Det var bara till att ringa Assistancekåren. Det skulle nog ta lång tid för det var många avåkningar. Vi beredde oss på att vänta ett par timmar. Det tog 40 minuter så var bärgaren där. Helt fantastiskt, tyckte vi. Först fick han dra bilen på åkern tills vi kom bort till ett plant ställe där han sedan drog bilen ut på vägen. Under tiden åkte det av en bil till en bit bakom oss. Mer jobb till grabbarna.
Det tog en timme att få upp oss på vägen igen. Lite skador på bilen framtill blev det av bärgningen men det går ju att rätta till. Lugnt och försiktigt körde vi sedan till Motala.
Sent omsider kom vi fram kom vi fram till vännerna. De hade ju haft sina funderingar om varför vi inte kom tidigare, men vädret var ju dåligt och då tar det längre tid.
Husbilen var registrerad som tung lastbil och vi var dumdristiga att köra utan vinterdäck. Nu kör vi alltid med vinterdäck i vinterväglag, det känns bättre.
Onsdag den 17 november 2004 gav vi oss iväg med husbilen. Det var kallt med snövarning mot kvällen. Vi skulle köra till Motala och hälsa på goda vänner. Eftersom vi hade gott om tid så beslöt vi oss för en övernattning på vägen dit. Stannade i Strängsered på rastplatsen där. Det började att blåsa och snöa. Vi gick till restaurangen för att äta. När vi gick därifrån hade snöandet tilltagit. Till kvällen kom det många långtradare dit för att övernatta.
Sov gott på natten, och vaknade upp i ett otäckt snöoväder. Men det skulle inte bli så problematiskt, tycke vi. Det utfärdades varning på radion om att vissa vägar var mycket hala, men det var inte där vi var just då. Efter Jönköping så kör vi på E4 och det var till att börja med rätt hyfsat väglag. Men ovädret tilltog och det började kännas jobbigt att köra, tyckte Hasse. Vi körde in på rastplats Brahehus och tog en paus. Nu gick det knappt att gå ut så blåsigt och snöigt var det. Körde ut på motorvägen igen i mycket lugnt tempo. Nu var det halt. Någon kilometer därifrån så hade en långtradare kört igenom mitträcket och kört på en personbil. Hela den södergående vägbanan var blockerad med långa köer som följd.
Nu började det kännas verkligt otäckt. Då hände det. Det kom en kraftig vindstöt och husbilen tappade väggreppet och började glida iväg. Jag blåhöll mig i stolen. Hasse styrde lugnt och försiktigt och fick bilen rätt på vägen igen. Just då var det bara en bil bakom oss som skyndade sig att köra om. Nu gick det sakta framåt till rastplats Ödeshög. Tog en paus och pratade om vi eventuellt skulle stanna där. Det snöade kraftigt och det var hård blåst. Men nu hade vi ju ”bara” väg 50 kvar fram till Motala, inte så långt tycke vi. Ok, vi kör.
Det var det dummaste vi gjorde den dagen. Väg 50 var otrolig hal och blåsten var ännu värre utmed Vättern. Det tog inte många kilometer förrän det hände igen. Vinden tog tag i oss, husbilen gled omkring ner mot diket. Även denna gång klarade Hasse upp det hela. Nu kröp vi fram i ca 30. Snön yrde och vinden tilltog. Det var nog styv kuling tidvis. Ytterligare en gång lyckades Hasse att klara upp det hela. Fast då sa han innan ”att nu går det åt h-vete”.
Fjärde gången åkte vi ut på en åker och åkte. Vi gled ut mot diket som inte var rätt högt. Det kändes som att vi skulle välta och lägga oss på sidan. Det var fruktansvärt. Men Hasse reagerade helt reflexmässigt och vände fronten ner mot åkern så vi dundrade ner dit. Det skakade till i hela bilen och allt löst flög omkring. Och där stod vi. Jag släppte greppet om stolen och tittade på Hasse. Där satt vi och glodde på varandra och konstaterade att det inte var något fel på oss. Inomhus var det så klart rörigt men allt var helt. Ut och tittade på vår husbil. Det såg helt ok ut. Vi kände oss väldigt lättade. Vi stod ju faktiskt plant och stabilt nersjunkna i nyplöjd åker. Vi hade endast 7 km kvar till Motala. En personbil stannade till och undrade hur vi mådde. Han kunde ju inte hjälpa oss men vi uppskattade att han kollade så att det var bra med oss.
Ja, upp kunde vi inte ta oss för egen maskin. Det var bara till att ringa Assistancekåren. Det skulle nog ta lång tid för det var många avåkningar. Vi beredde oss på att vänta ett par timmar. Det tog 40 minuter så var bärgaren där. Helt fantastiskt, tyckte vi. Först fick han dra bilen på åkern tills vi kom bort till ett plant ställe där han sedan drog bilen ut på vägen. Under tiden åkte det av en bil till en bit bakom oss. Mer jobb till grabbarna.
Det tog en timme att få upp oss på vägen igen. Lite skador på bilen framtill blev det av bärgningen men det går ju att rätta till. Lugnt och försiktigt körde vi sedan till Motala.
Sent omsider kom vi fram kom vi fram till vännerna. De hade ju haft sina funderingar om varför vi inte kom tidigare, men vädret var ju dåligt och då tar det längre tid.
Husbilen var registrerad som tung lastbil och vi var dumdristiga att köra utan vinterdäck. Nu kör vi alltid med vinterdäck i vinterväglag, det känns bättre.
