F
F.d. 2549
Guest
Jag tar mig friheten att kopiera ett par sidor från min ”lilla” levnadsberättelse. De handlar om hur jag blev med bil första gången. Kanske kan några rader i skriften roa någon, och eventuellt framkallas en del nostalgiska tankegångar och funderingar kring hur man tänkte – eller inte tänkte alls – när livet var i brytningspunkten mellan barndom och vuxen ”förståndig” man.
Personerna är, förutom farbror Claes, hans ibland ”halvtokige” storebror Ingmar.
Under denna tid hade bröderna på frivillig väg valt ett liv utan fast anställning och de residerade i två rum och kök på Västerlånggatan i Stockholm. ”Lägenheten” ingick i ett halvt nedlagt bokbinderi som väntade på att bli helt nedlagt.
Låt oss kasta oss in i handlingen efter att Claes hade tagit sig en promenad i Gamla stan där han
hade vandrat runt Kungliga slottet och hade haft funderingar kring om han skulle ha accepterat att få sin sociala status utbytt mot den kungliga. En kanske löjlig tankegång av många skäl, men som bekant är man inte själv ansvarig för vilka associationsbanor som drabbar en. Han avfärdade utbytet och gladdes åt solen, värmen och den personliga friheten som hade honom i en sådan innerlig omfamning. Det gällde kanske att njuta lite extra en sådan tjusig vårdag. När han vandrade hemåt längs Västerlånggatan stannade han till vid Gåsgränd. Många var de gamla trånga gränderna som mynnade ut i Västerlånggatan, men lite extra speciell var just Gåsgränd. Den avslutades med en tunnel, genom vilken man kunde ta sig fram tvärsigenom en av fastigheterna på Västerlånggatan. En fullvuxen person fick gå halvt böjd för att ta sig fram där. Visst kände Claes sig privilegierad genom att bo i Stockholms äldsta stadsdel, där staden började växa fram på 1200-talet och där gatunätet fortfarande var i stort sett detsamma som på medeltiden.
Han gick sakta och betraktade alla de varor som visades i skyltfönstren längs Västerlånggatan. Där fanns kläder och smycken avsedda för stadens modelejon och i antikaffärerna fann han dyrbara, men inte alltid så användbara ting att styra ut sitt hem med. Han kom till samma slutsats som Sokrates för ett par tusen år sedan – ”Tänk så mycket det finns som man inte behöver!”
Så lämnade Claes sina tankar kring Sokrates och vandrade hemåt under tiden han funderade över var och med vem han skulle fira den stundande påsken.
Volvo Duett
När Claes kom hem höll Ingmar på, med hjälp av några begagnade brädbitar, att snickra ihop en bänk för TV:n. De hjälptes åt med arbetet, snickarsöner som de var, och med hjälp av lite målarfärg blev resultatet något man inte borde skämmas mycket över. När de satte sig ner och beundrade resultatet, eller kanske mera riktigt småskrattade över, undrade Claes om Ingmar hade några idéer kring påskfirandet. Ingmar berättade att han för en stund sedan hade suttit och funderat på om det inte kunde vara dags att göra ett besök i föräldrahemmet.
– Jag skall ringa hem och förhöra mig om man är välkommen, sa Ingmar. Och har du lust att fira påsken ihop med mig så skall jag inte sätta några käppar i dina hjul, tvärtom det tycker jag skulle vara kul.
Claes nickade och sa:
– Det är kanske bäst att jag följer med så att det inte händer dig något farligt på vägen. Sätt fart och ring till dina föräldrar så jag slipper sitta här ovetande om hur det blir. Säg att den lille minste längtar efter dem och efter mors goda påskägg.
Ingmar var strax tillbaka till den filosoferande lillbrorsan och meddelade det väntade resultatet, att de var så välkomna hem.
Claes hade suttit och grubblat över om de hade tillräckligt med pengar till tågresan. Han talade om sina tankar genom att ställa frågan:
– Hur tycker du vi tar oss till Malmö, med tåg, eller skall vi lifta?
Ingmar såg inte ens på sin bror när han fick ur sig:
– För min personliga del föredrar jag bil.
Claes tittade lite frågande på sin bror och konstaterade:
– Men, vi har ingen bil. Har du tänkt på det?
– Jag har tänkt i dom banorna, men det man inte har kan man ju köpa.
– Om man har pengar till det ja, sa Claes stilla.
Ingmar lät blicken vandra över till sin bror och tittade på honom som om denne var mindre vetande och förklarade:
– Vi skall nog finna någon bilförsäljare som säljer bil på mina villkor – alltså utan handpenning.
– Men den skall ju betalas sen. Hur har du tänk ordna det? kom det automatiskt från Claes.
Ingmar suckade till och sa:
– Käre bror, hur många gånger skall jag säga att man inte skall oroa sig i onödan. Att få fram lite mer stålar varje månad till en avbetalning går alldeles utmärkt, men då gäller det att jobba lite mer. Vi är ju dessutom två stycken som kan jobba om det behövs. Förresten har du sett att jag har ändrat lite på vårt gamla köksur. Det har ju slutat att fungera, så jag tänkte att det skulle få en ny funktion. Därför har jag ändrat sifferkombinationen 10 till 1000. Dessutom visar uret på tre minuter i 1000. Detta har jag gjort för att du skall påminnas om att klockan ännu inte har slagit 1000. Du har alltså alltid en stund på dig att reda upp tilltrasslade situationer.
Claes virrade på huvudet och sa:
– Om du menar att klockan 1000 är det definitiva slutet på urägarens levnadsbana då förstår jag lite grann dina tankar, men till detta slut behöver jag inte någon synlig tidsmaskin. Och om du menar att klockan slår 1000 vid konkurser, äktenskapsupplösningar och andra slutgiltiga livshändelser, då förstår jag kanske mer dina tankar, men även i dessa fall tycker jag din stillastående tidsmaskin är obefogad, för även du har väl en inbyggd vällingklocka som ljuder i sådana fall?
– Jo du, jag har haft många vällingklockor som har skramlat och fört liv under åren, men jag sa ju att jag hade förändrat köksuret för din skull – detta vårt ur kanske kan hindra dig från att bli nervvrak. Men nu skall vi jaga ett lämpligt fordon som kan ta oss till Malmö.
Ingmar ringde därefter en affärsbekant som bland annat sysslade med bilaffärer, och efter lite diskuterande fick han igenom sin plan. Dock, den enda bil försäljaren ville sälja utan handpenning var en Volvo Duett. Eftersom bröderna inte hade några andra fordringar än att bilen kunde rulla något så när säkert, så slog de till. Nästa dag hämtade de den grå gamle Duetten. Eftersom de såg bilen som en gammal grote, så fick den genast smeknamnet ”Groten”.
På skärtorsdagen tvättades och packades bilen. Packades i detta sammanhang betydde att några kalsonger, strumpor och skjortor stuvades ner i en liten kasse. Två par byxor som skulle användas under påskmåltiden hängde snyggt på ett par klädhängare. När Ingmar även lastade in en gammal gitarr såg Claes något förundrad ut. Ingmar kunde endast ett par demonstrationsackord på gitarr och sådan musik var ju knappast något som kunde uppmuntra på resan. Men Claes lät honom hållas. Kanske var den tänkt som ett försäljningsobjekt under deras färd? Och naturligtvis var Ingmars elektriska rakapparat ett icke glömt föremål inför resan. När Claes upptäckte broderns lyxbetonade utrustning, letade han upp sin egen knappt fungerande rakapparat och därmed kunde resan börja.
De for iväg på kvällskvisten för att övernatta i bilen och därmed komma utvilade till föräldrahemmet på påskaftons förmiddag. Deras kontanta tillgångar skulle enligt beräkningarna räcka till bensinen och dessutom hade de en hundralapp för oförutsedda utgifter, mer ansåg de inte att de behövde, och hade de ansett annorlunda så hade det inte hjälpt – deras gemensamma kassa var inte större än så.
Den gamle motorn spann riktigt fint, men Claes ville inte köra över 100 km/tim eftersom han inte visste hur bilen hade blivit körd i sitt tidigare liv. Ingmar, som inte hade något körkort, hade sin plats i passagerarsätet där han fick sköta om bilens värmeanläggning, som bestod av ett aggregat placerat på golvet vid passagerarplatsen.
Efter några mils färd, just när bröderna var i Vagnhärad centrum, slutade motorn att fungera. Tur i oturen var att de kunde parkera på torget mitt emot hotellet. När de båda motorokunniga bröderna hade fått upp motorhuven och börjat klia sig i nacken, kom folk som föreföll ha större kännedom om motorers nycker och funktioner, och för dem tog det inte lång tid förrän domen föll: Kamaxeldrevet hade ”gått”. Bröderna fick ett tips på en duktig bilreparatör och hans adress. Klockan var 22 så det blev att invänta den okända morgondagen på hotellet, eftersom de inte gärna ville sova inför öppen ridå i Vagnhärad. Där försvann en del av hundralappen.
På morgonen väckte de sin bilreparatör, vilken var i ett skick som ingen klok människa skulle vilja anlita, vare sig det gällde bilreparationer eller andra tjänster – han var så berusad att han säkert inte ens skulle kunna stava till Volvo. Innan han svimmade på hallgolvet hann han dock lämna en adress till en lantbrukare som såväl kunde och med all säkerhet skulle ta sig an och reparera bilen. Lantbrukaren och hans son förbarmade sig över de stackars bröderna och såg till att bilen blev körklar efter ett par timmar. Under tiden bröderna, i väntan på att bilen skulle bli klar, gick omkring och lärde känna Vagnhärads centrum, ställde Claes den naturliga frågan till storebror:
– Du är väl klar över att en sådan här reparation säkert kommer att gå lös på ett par hundralappar?
Ingmar, sin vana trogen, såg inte utgiften som ett problem. Han var helt oberörd när han sa:
– Käre bror, oroa dig inte. Lantbrukarens hustru kanske tycker att du är söt och att det dessutom är ganska synd om dig varför hon får igenom att vi inte skall betala någonting – en helt vanlig påskpresent med andra ord.
– Visst ja, sa Claes. Jag tänkte inte så långt, men det hindrar väl inte att man kan vara förberedd på att även alternativa förhållanden kan komma i dagen?
– Hör nu här käre bror. Livet och det sätt det väljer att behandla en på är verkligen oförutsägbart. Därför låter jag livet presentera sitt val först och därefter tar jag ett beslut hur jag bäst skall agera i den uppkomna situationen. Vissa människor behöver kanske en tid på sig för att fatta ett vettigt beslut, men jag fungerar inte så. Jag löser livets olika uppgifter på studs och sen vandrar jag vidare, därmed behöver jag inte gå omkring och fundera ut svaren på frågor som aldrig kommer att ställas. Men fundera du om du vill, bara du inte ständigt blandar in mig i sådant fruntimmerstänkande.
Istället för att fortsätta samtalet i detta ämne tänkte Claes låta bilreparationens upplösning få ge svaret på om Ingmar var lika smart som han själv ansåg. När så bilen var klar och kravet på 150 kronor presenterades, då spelade Ingmar väldigt upprörd. Han förklarade att han hade trott att det skulle vara mycket billigare och mer än 50 kronor hade han inte. Samtidigt förklarade han att andra människor definitivt inte skulle drabbas ekonomiskt för att han var okunnig – ja rent av lite dum. Ingmar föreslog att lantbrukaren kunde ta en gitarr som de hade i bilen som pant, så skulle de hämta ut den när de kom tillbaka från Malmö. Han var dessutom inte sen att berätta att gitarren var värd betydligt mycket mer än den summa de var skyldiga. Detta var ju ett stöd för att lantbrukaren kunde vara förvissad om att de snart skulle vara tillbaka och betala sin skuld. Lantbrukaren förklarade sig nöjd med avtalet och bröderna kunde fortsätta sin färd mot föräldrahemmet och god mat.
När de kom till Jönköping och skulle tanka då visade det sig att bilen gärna ville ha lite mer olja, men se pengar till sådana helt oförutsedda utgifter det fanns det inte. Ingmar tog fram sin fina rakapparat och gick fram till en man på gatan. Efter ett kort samtal hade Ingmar bytt ut sin rakapparat mot 25 kronor. Bilen fick sin olja och bensin och bröderna tog sig till Malmö och hem till mors påskägg.
Vad Alva och Hugo tyckte om sina söners leverne kom inte i dagen, men visst måste det ha varit betungande för dem att tänka sig in i sina kära barns misär. En viss hjälp med bensinpengar till Stockholm fick de stackars bröderna och dessutom blev ”deras” Duett fullastad med nyttiga föremål som hade blivit över hos föräldrarna. Madrasser, filtar, soffbord, prydnadssaker, mattor och till och med ett par pelargonior fanns med på hemresan. Efter att ha tankat i Jönköping blev de stoppade av polisen, som förmodligen hade fått ett tips från någon vid macken som misstänkte att bröderna hade medverkat i ett villainbrott. Polisen ville veta deras resas start och mål och anledningen till det annorlunda bagaget. Uppgifterna de fick verkade tydligen trovärdiga eftersom de gjorde honnör och önskade en trevlig resa. Chaufför Claes tog farväl med en nick och önskade de båda poliserna bättre lycka vid nästa ingripande.
Efter någon timme rullade de så in i Vagnhärad med Ingmars kommentar att någon gitarravhämtning kunde det inte bli tal om denna gång, men vid nästa resa till Malmö skulle de vara stadda i kassa. Claes höll med, men beklagade att Ingmar inte helt hade hållit sitt löfte till lantbrukaren, varefter han sa:
– Somliga straffar Gud meddetsamma.
Bilen började nämligen dra kraftigt till vänster – punktering! Men naturligtvis var ett sådant fel inget problem för en utbildad chaufför inom det militära. Självklart hade chauffören vid starten kontrollerat att ett fungerande reservhjul med verktyg för hjulbyte fanns på plats. Snart var de åter på väg och anlände till slut välbehållna till Gamla stan.
Personerna är, förutom farbror Claes, hans ibland ”halvtokige” storebror Ingmar.
Under denna tid hade bröderna på frivillig väg valt ett liv utan fast anställning och de residerade i två rum och kök på Västerlånggatan i Stockholm. ”Lägenheten” ingick i ett halvt nedlagt bokbinderi som väntade på att bli helt nedlagt.
Låt oss kasta oss in i handlingen efter att Claes hade tagit sig en promenad i Gamla stan där han
hade vandrat runt Kungliga slottet och hade haft funderingar kring om han skulle ha accepterat att få sin sociala status utbytt mot den kungliga. En kanske löjlig tankegång av många skäl, men som bekant är man inte själv ansvarig för vilka associationsbanor som drabbar en. Han avfärdade utbytet och gladdes åt solen, värmen och den personliga friheten som hade honom i en sådan innerlig omfamning. Det gällde kanske att njuta lite extra en sådan tjusig vårdag. När han vandrade hemåt längs Västerlånggatan stannade han till vid Gåsgränd. Många var de gamla trånga gränderna som mynnade ut i Västerlånggatan, men lite extra speciell var just Gåsgränd. Den avslutades med en tunnel, genom vilken man kunde ta sig fram tvärsigenom en av fastigheterna på Västerlånggatan. En fullvuxen person fick gå halvt böjd för att ta sig fram där. Visst kände Claes sig privilegierad genom att bo i Stockholms äldsta stadsdel, där staden började växa fram på 1200-talet och där gatunätet fortfarande var i stort sett detsamma som på medeltiden.
Han gick sakta och betraktade alla de varor som visades i skyltfönstren längs Västerlånggatan. Där fanns kläder och smycken avsedda för stadens modelejon och i antikaffärerna fann han dyrbara, men inte alltid så användbara ting att styra ut sitt hem med. Han kom till samma slutsats som Sokrates för ett par tusen år sedan – ”Tänk så mycket det finns som man inte behöver!”
Så lämnade Claes sina tankar kring Sokrates och vandrade hemåt under tiden han funderade över var och med vem han skulle fira den stundande påsken.
Volvo Duett
När Claes kom hem höll Ingmar på, med hjälp av några begagnade brädbitar, att snickra ihop en bänk för TV:n. De hjälptes åt med arbetet, snickarsöner som de var, och med hjälp av lite målarfärg blev resultatet något man inte borde skämmas mycket över. När de satte sig ner och beundrade resultatet, eller kanske mera riktigt småskrattade över, undrade Claes om Ingmar hade några idéer kring påskfirandet. Ingmar berättade att han för en stund sedan hade suttit och funderat på om det inte kunde vara dags att göra ett besök i föräldrahemmet.
– Jag skall ringa hem och förhöra mig om man är välkommen, sa Ingmar. Och har du lust att fira påsken ihop med mig så skall jag inte sätta några käppar i dina hjul, tvärtom det tycker jag skulle vara kul.
Claes nickade och sa:
– Det är kanske bäst att jag följer med så att det inte händer dig något farligt på vägen. Sätt fart och ring till dina föräldrar så jag slipper sitta här ovetande om hur det blir. Säg att den lille minste längtar efter dem och efter mors goda påskägg.
Ingmar var strax tillbaka till den filosoferande lillbrorsan och meddelade det väntade resultatet, att de var så välkomna hem.
Claes hade suttit och grubblat över om de hade tillräckligt med pengar till tågresan. Han talade om sina tankar genom att ställa frågan:
– Hur tycker du vi tar oss till Malmö, med tåg, eller skall vi lifta?
Ingmar såg inte ens på sin bror när han fick ur sig:
– För min personliga del föredrar jag bil.
Claes tittade lite frågande på sin bror och konstaterade:
– Men, vi har ingen bil. Har du tänkt på det?
– Jag har tänkt i dom banorna, men det man inte har kan man ju köpa.
– Om man har pengar till det ja, sa Claes stilla.
Ingmar lät blicken vandra över till sin bror och tittade på honom som om denne var mindre vetande och förklarade:
– Vi skall nog finna någon bilförsäljare som säljer bil på mina villkor – alltså utan handpenning.
– Men den skall ju betalas sen. Hur har du tänk ordna det? kom det automatiskt från Claes.
Ingmar suckade till och sa:
– Käre bror, hur många gånger skall jag säga att man inte skall oroa sig i onödan. Att få fram lite mer stålar varje månad till en avbetalning går alldeles utmärkt, men då gäller det att jobba lite mer. Vi är ju dessutom två stycken som kan jobba om det behövs. Förresten har du sett att jag har ändrat lite på vårt gamla köksur. Det har ju slutat att fungera, så jag tänkte att det skulle få en ny funktion. Därför har jag ändrat sifferkombinationen 10 till 1000. Dessutom visar uret på tre minuter i 1000. Detta har jag gjort för att du skall påminnas om att klockan ännu inte har slagit 1000. Du har alltså alltid en stund på dig att reda upp tilltrasslade situationer.
Claes virrade på huvudet och sa:
– Om du menar att klockan 1000 är det definitiva slutet på urägarens levnadsbana då förstår jag lite grann dina tankar, men till detta slut behöver jag inte någon synlig tidsmaskin. Och om du menar att klockan slår 1000 vid konkurser, äktenskapsupplösningar och andra slutgiltiga livshändelser, då förstår jag kanske mer dina tankar, men även i dessa fall tycker jag din stillastående tidsmaskin är obefogad, för även du har väl en inbyggd vällingklocka som ljuder i sådana fall?
– Jo du, jag har haft många vällingklockor som har skramlat och fört liv under åren, men jag sa ju att jag hade förändrat köksuret för din skull – detta vårt ur kanske kan hindra dig från att bli nervvrak. Men nu skall vi jaga ett lämpligt fordon som kan ta oss till Malmö.
Ingmar ringde därefter en affärsbekant som bland annat sysslade med bilaffärer, och efter lite diskuterande fick han igenom sin plan. Dock, den enda bil försäljaren ville sälja utan handpenning var en Volvo Duett. Eftersom bröderna inte hade några andra fordringar än att bilen kunde rulla något så när säkert, så slog de till. Nästa dag hämtade de den grå gamle Duetten. Eftersom de såg bilen som en gammal grote, så fick den genast smeknamnet ”Groten”.
På skärtorsdagen tvättades och packades bilen. Packades i detta sammanhang betydde att några kalsonger, strumpor och skjortor stuvades ner i en liten kasse. Två par byxor som skulle användas under påskmåltiden hängde snyggt på ett par klädhängare. När Ingmar även lastade in en gammal gitarr såg Claes något förundrad ut. Ingmar kunde endast ett par demonstrationsackord på gitarr och sådan musik var ju knappast något som kunde uppmuntra på resan. Men Claes lät honom hållas. Kanske var den tänkt som ett försäljningsobjekt under deras färd? Och naturligtvis var Ingmars elektriska rakapparat ett icke glömt föremål inför resan. När Claes upptäckte broderns lyxbetonade utrustning, letade han upp sin egen knappt fungerande rakapparat och därmed kunde resan börja.
De for iväg på kvällskvisten för att övernatta i bilen och därmed komma utvilade till föräldrahemmet på påskaftons förmiddag. Deras kontanta tillgångar skulle enligt beräkningarna räcka till bensinen och dessutom hade de en hundralapp för oförutsedda utgifter, mer ansåg de inte att de behövde, och hade de ansett annorlunda så hade det inte hjälpt – deras gemensamma kassa var inte större än så.
Den gamle motorn spann riktigt fint, men Claes ville inte köra över 100 km/tim eftersom han inte visste hur bilen hade blivit körd i sitt tidigare liv. Ingmar, som inte hade något körkort, hade sin plats i passagerarsätet där han fick sköta om bilens värmeanläggning, som bestod av ett aggregat placerat på golvet vid passagerarplatsen.
Efter några mils färd, just när bröderna var i Vagnhärad centrum, slutade motorn att fungera. Tur i oturen var att de kunde parkera på torget mitt emot hotellet. När de båda motorokunniga bröderna hade fått upp motorhuven och börjat klia sig i nacken, kom folk som föreföll ha större kännedom om motorers nycker och funktioner, och för dem tog det inte lång tid förrän domen föll: Kamaxeldrevet hade ”gått”. Bröderna fick ett tips på en duktig bilreparatör och hans adress. Klockan var 22 så det blev att invänta den okända morgondagen på hotellet, eftersom de inte gärna ville sova inför öppen ridå i Vagnhärad. Där försvann en del av hundralappen.
På morgonen väckte de sin bilreparatör, vilken var i ett skick som ingen klok människa skulle vilja anlita, vare sig det gällde bilreparationer eller andra tjänster – han var så berusad att han säkert inte ens skulle kunna stava till Volvo. Innan han svimmade på hallgolvet hann han dock lämna en adress till en lantbrukare som såväl kunde och med all säkerhet skulle ta sig an och reparera bilen. Lantbrukaren och hans son förbarmade sig över de stackars bröderna och såg till att bilen blev körklar efter ett par timmar. Under tiden bröderna, i väntan på att bilen skulle bli klar, gick omkring och lärde känna Vagnhärads centrum, ställde Claes den naturliga frågan till storebror:
– Du är väl klar över att en sådan här reparation säkert kommer att gå lös på ett par hundralappar?
Ingmar, sin vana trogen, såg inte utgiften som ett problem. Han var helt oberörd när han sa:
– Käre bror, oroa dig inte. Lantbrukarens hustru kanske tycker att du är söt och att det dessutom är ganska synd om dig varför hon får igenom att vi inte skall betala någonting – en helt vanlig påskpresent med andra ord.
– Visst ja, sa Claes. Jag tänkte inte så långt, men det hindrar väl inte att man kan vara förberedd på att även alternativa förhållanden kan komma i dagen?
– Hör nu här käre bror. Livet och det sätt det väljer att behandla en på är verkligen oförutsägbart. Därför låter jag livet presentera sitt val först och därefter tar jag ett beslut hur jag bäst skall agera i den uppkomna situationen. Vissa människor behöver kanske en tid på sig för att fatta ett vettigt beslut, men jag fungerar inte så. Jag löser livets olika uppgifter på studs och sen vandrar jag vidare, därmed behöver jag inte gå omkring och fundera ut svaren på frågor som aldrig kommer att ställas. Men fundera du om du vill, bara du inte ständigt blandar in mig i sådant fruntimmerstänkande.
Istället för att fortsätta samtalet i detta ämne tänkte Claes låta bilreparationens upplösning få ge svaret på om Ingmar var lika smart som han själv ansåg. När så bilen var klar och kravet på 150 kronor presenterades, då spelade Ingmar väldigt upprörd. Han förklarade att han hade trott att det skulle vara mycket billigare och mer än 50 kronor hade han inte. Samtidigt förklarade han att andra människor definitivt inte skulle drabbas ekonomiskt för att han var okunnig – ja rent av lite dum. Ingmar föreslog att lantbrukaren kunde ta en gitarr som de hade i bilen som pant, så skulle de hämta ut den när de kom tillbaka från Malmö. Han var dessutom inte sen att berätta att gitarren var värd betydligt mycket mer än den summa de var skyldiga. Detta var ju ett stöd för att lantbrukaren kunde vara förvissad om att de snart skulle vara tillbaka och betala sin skuld. Lantbrukaren förklarade sig nöjd med avtalet och bröderna kunde fortsätta sin färd mot föräldrahemmet och god mat.
När de kom till Jönköping och skulle tanka då visade det sig att bilen gärna ville ha lite mer olja, men se pengar till sådana helt oförutsedda utgifter det fanns det inte. Ingmar tog fram sin fina rakapparat och gick fram till en man på gatan. Efter ett kort samtal hade Ingmar bytt ut sin rakapparat mot 25 kronor. Bilen fick sin olja och bensin och bröderna tog sig till Malmö och hem till mors påskägg.
Vad Alva och Hugo tyckte om sina söners leverne kom inte i dagen, men visst måste det ha varit betungande för dem att tänka sig in i sina kära barns misär. En viss hjälp med bensinpengar till Stockholm fick de stackars bröderna och dessutom blev ”deras” Duett fullastad med nyttiga föremål som hade blivit över hos föräldrarna. Madrasser, filtar, soffbord, prydnadssaker, mattor och till och med ett par pelargonior fanns med på hemresan. Efter att ha tankat i Jönköping blev de stoppade av polisen, som förmodligen hade fått ett tips från någon vid macken som misstänkte att bröderna hade medverkat i ett villainbrott. Polisen ville veta deras resas start och mål och anledningen till det annorlunda bagaget. Uppgifterna de fick verkade tydligen trovärdiga eftersom de gjorde honnör och önskade en trevlig resa. Chaufför Claes tog farväl med en nick och önskade de båda poliserna bättre lycka vid nästa ingripande.
Efter någon timme rullade de så in i Vagnhärad med Ingmars kommentar att någon gitarravhämtning kunde det inte bli tal om denna gång, men vid nästa resa till Malmö skulle de vara stadda i kassa. Claes höll med, men beklagade att Ingmar inte helt hade hållit sitt löfte till lantbrukaren, varefter han sa:
– Somliga straffar Gud meddetsamma.
Bilen började nämligen dra kraftigt till vänster – punktering! Men naturligtvis var ett sådant fel inget problem för en utbildad chaufför inom det militära. Självklart hade chauffören vid starten kontrollerat att ett fungerande reservhjul med verktyg för hjulbyte fanns på plats. Snart var de åter på väg och anlände till slut välbehållna till Gamla stan.
