F
F.d. 1866
Guest
Då och då skriver jag kåserier, och ville bjuda er på en.
Jag var 14-15-16 år på den tiden och en semester skulle vi, familjen om fyra bege oss ut i Europa i husbil. Aldrig kunde jag tro att jag 2012 skulle välja att bo i en. Historien går igen heter det, och vi får hoppas att jag blir en något skickligare navigatör såsom förare. Håll till godo!
Blåvalar och kartläsare.
Några äventyr minns man mer än andra. Europa i slutet av 80-talet är ett av
dem. Låter nästan romantiskt, men om man tillägger husbil så försvann den
där ljuvliga klangen. Man får genast bilden av fäderna som ska behålla
lugnet, medan barnen stojar och skriker. Är vi inte framme snart?, eller jag
måste kissa!. Nu tänker ni säkert att det är lätt att gå på toaletten då man
rullar fram i en stor husbil. Men faktum är att denna var utformad på samma
sätt som toaletterna på den äldre typen tåg. D.v.s. ut i det fria. Man gör
sig inte så populär i något land då husbilen förvandlas till en hund i plåt,
utan vett att stanna till vid en lyktstolpe eller träd. Vi fick fint hålla
oss.
Vi åkte i alla fall ganska snabbt genom Danmark och kom snart fram till en
av attraktionerna. Frankfurt Am Main. Den gigantiska knutpunkten för all
världens flygtrafik. Vi skulle så nära som möjligt. När man kommer i en
husbil och parkerar vid entren. Då får man märkliga blickar från alla
resenärer. Det finns faktiskt plane-spotters. Nu var vi stämplade. Kanske
trodde de att vi skulle sitta, fyra stycken svenska turister och blänga med
kikare mot skyn. För man kommer inte till en flygplats per husbil helt
enkelt. Lika märkligt som om man skulle snurra runt med en husvagn på
området. Vi fick i alla fall se en mängd flygplan lyfta,landa taxa hit och
dit. Som ett bisamhälle i slowmotion, och betydligt större skala. Nu var min
dag gjord. Resan fortsatte söder ut.
Vi hade egentligen tänkt oss hela vägen till Paris, men så blev det aldrig.
Min mor är bra på mycket, men lokalsinne och kartläsning är inte hennes
starkare sida. Gång på gång hörde man "där skulle vi svängt av..." och
tittade förtvivlad i sidospegeln. På detta sätt fick vi uppleva lite mer än
vad som var meningen. Men det var lika roligt varje gång. Ibland blev det
tvärt om och då fick vi höra "där skulle vi nog inte svängt av...". Snart
gick det upp för mor att det var enklare att i säkra ordalag bestämma att vi
skulle åka av. Det var smidigare att helt sonika fortsätta rakt fram och upp
på den större vägen igen. Dessa ofullbordade pit-stop blev lite av en
standard. Under flera mil då vi höll oss på en mindre väg hade vi haft
sällskap av en norsk bilist bakom oss. Denna följde oss som en svans. Vi var
lite vilsna, men denna norrman tycktes lita på vårt S bak på bilen. Vi
nordiska grannar ska ju hålla ihop. Bara som experiment så utbrister far "nu
ska vi se om den där Norgehistorian stämmer" Vi närmade oss en rondell.
Experimentet började. Ett varv, och svansen var kvar. Två och tre blev det
med. Efter fyra varv gav han upp och svängde av. Unionen upplöstes än en
gång, fast på tysk mark. Far skrattade hejdlöst, vevade ner rutan och ropade
" du har fyra varv till på dig....". Ni som inte känner till historian så
skyltas det max åtta varv i Norges rondeller. Efter dubbel parkeringsbot i
Luxemburg, och stereoinköp i Franska Bolonge var vi nu på hemfärd. Norra
Frankrike kom vi till dock. Man får ju inte åka runt i Europa utan att ätit
en äkta baguette. Färsk nybakad på tidig morgon.
Vi hade avgjort att stanna i Danmark på ett motsvarande Skaras sommarland.
Så nu var det slut på tuffandet. 110 på autobahn låter som en promenad. Men i en husbil en skakig sådan. En högvarvad dieselmotor gjorde att vi
stundtals satt i en resonanslåda. Hopplöst vibrerande. Men som sagt nu var
det bråttom till finalen. Väl framme skulle nu sju meter koloss navigera
mellan små byggnader. Hejsan taknock! Överbyggnaden på husbilen skrapade som naglar på en svart griffeltavla mot en av byggnaderna. Olycklig final på en så förhållandevis bekymmersfri semester. Det var bara att bita ihop för far.
Vi alla hade förståelse hur svårt det var att svänga en blåval i ett
akvarium. Efter nattens välbehövliga vila stormade jag och min bror detta
sommarland. Hoppade i studsmattor, borgar, klappade alla typer av djur. Åkte en och annat motordrivet. Runda båtar ämnade att krockas med eller
crosscyklar. Ni känner säkert till attraktionerna. Ny dag och hemfärd.
Blåvalen skulle slussa ut på den tryggare asfaltsoceanen. Nu var
uppmärksamheten till fullo riktad snett ovan själva cockpit för att undvika
samma fadäs som tidigare. "Skrraaap" hördes igen. Jaha. En blåval har en
stor akterfena med. Stjärtfena alltså. Far hade varit så försiktig och tagit
ut vida svängar för att rädda fronten att baksidan visat sin storlek. Hur
det nu gick med försäkringar och annat vet jag inte. Ska fråga nästa gång.
Vi kom hem välbehållna i alla fall. Trygga Östergötland; Sweden
/Cotte
Jag var 14-15-16 år på den tiden och en semester skulle vi, familjen om fyra bege oss ut i Europa i husbil. Aldrig kunde jag tro att jag 2012 skulle välja att bo i en. Historien går igen heter det, och vi får hoppas att jag blir en något skickligare navigatör såsom förare. Håll till godo!
Blåvalar och kartläsare.
Några äventyr minns man mer än andra. Europa i slutet av 80-talet är ett av
dem. Låter nästan romantiskt, men om man tillägger husbil så försvann den
där ljuvliga klangen. Man får genast bilden av fäderna som ska behålla
lugnet, medan barnen stojar och skriker. Är vi inte framme snart?, eller jag
måste kissa!. Nu tänker ni säkert att det är lätt att gå på toaletten då man
rullar fram i en stor husbil. Men faktum är att denna var utformad på samma
sätt som toaletterna på den äldre typen tåg. D.v.s. ut i det fria. Man gör
sig inte så populär i något land då husbilen förvandlas till en hund i plåt,
utan vett att stanna till vid en lyktstolpe eller träd. Vi fick fint hålla
oss.
Vi åkte i alla fall ganska snabbt genom Danmark och kom snart fram till en
av attraktionerna. Frankfurt Am Main. Den gigantiska knutpunkten för all
världens flygtrafik. Vi skulle så nära som möjligt. När man kommer i en
husbil och parkerar vid entren. Då får man märkliga blickar från alla
resenärer. Det finns faktiskt plane-spotters. Nu var vi stämplade. Kanske
trodde de att vi skulle sitta, fyra stycken svenska turister och blänga med
kikare mot skyn. För man kommer inte till en flygplats per husbil helt
enkelt. Lika märkligt som om man skulle snurra runt med en husvagn på
området. Vi fick i alla fall se en mängd flygplan lyfta,landa taxa hit och
dit. Som ett bisamhälle i slowmotion, och betydligt större skala. Nu var min
dag gjord. Resan fortsatte söder ut.
Vi hade egentligen tänkt oss hela vägen till Paris, men så blev det aldrig.
Min mor är bra på mycket, men lokalsinne och kartläsning är inte hennes
starkare sida. Gång på gång hörde man "där skulle vi svängt av..." och
tittade förtvivlad i sidospegeln. På detta sätt fick vi uppleva lite mer än
vad som var meningen. Men det var lika roligt varje gång. Ibland blev det
tvärt om och då fick vi höra "där skulle vi nog inte svängt av...". Snart
gick det upp för mor att det var enklare att i säkra ordalag bestämma att vi
skulle åka av. Det var smidigare att helt sonika fortsätta rakt fram och upp
på den större vägen igen. Dessa ofullbordade pit-stop blev lite av en
standard. Under flera mil då vi höll oss på en mindre väg hade vi haft
sällskap av en norsk bilist bakom oss. Denna följde oss som en svans. Vi var
lite vilsna, men denna norrman tycktes lita på vårt S bak på bilen. Vi
nordiska grannar ska ju hålla ihop. Bara som experiment så utbrister far "nu
ska vi se om den där Norgehistorian stämmer" Vi närmade oss en rondell.
Experimentet började. Ett varv, och svansen var kvar. Två och tre blev det
med. Efter fyra varv gav han upp och svängde av. Unionen upplöstes än en
gång, fast på tysk mark. Far skrattade hejdlöst, vevade ner rutan och ropade
" du har fyra varv till på dig....". Ni som inte känner till historian så
skyltas det max åtta varv i Norges rondeller. Efter dubbel parkeringsbot i
Luxemburg, och stereoinköp i Franska Bolonge var vi nu på hemfärd. Norra
Frankrike kom vi till dock. Man får ju inte åka runt i Europa utan att ätit
en äkta baguette. Färsk nybakad på tidig morgon.
Vi hade avgjort att stanna i Danmark på ett motsvarande Skaras sommarland.
Så nu var det slut på tuffandet. 110 på autobahn låter som en promenad. Men i en husbil en skakig sådan. En högvarvad dieselmotor gjorde att vi
stundtals satt i en resonanslåda. Hopplöst vibrerande. Men som sagt nu var
det bråttom till finalen. Väl framme skulle nu sju meter koloss navigera
mellan små byggnader. Hejsan taknock! Överbyggnaden på husbilen skrapade som naglar på en svart griffeltavla mot en av byggnaderna. Olycklig final på en så förhållandevis bekymmersfri semester. Det var bara att bita ihop för far.
Vi alla hade förståelse hur svårt det var att svänga en blåval i ett
akvarium. Efter nattens välbehövliga vila stormade jag och min bror detta
sommarland. Hoppade i studsmattor, borgar, klappade alla typer av djur. Åkte en och annat motordrivet. Runda båtar ämnade att krockas med eller
crosscyklar. Ni känner säkert till attraktionerna. Ny dag och hemfärd.
Blåvalen skulle slussa ut på den tryggare asfaltsoceanen. Nu var
uppmärksamheten till fullo riktad snett ovan själva cockpit för att undvika
samma fadäs som tidigare. "Skrraaap" hördes igen. Jaha. En blåval har en
stor akterfena med. Stjärtfena alltså. Far hade varit så försiktig och tagit
ut vida svängar för att rädda fronten att baksidan visat sin storlek. Hur
det nu gick med försäkringar och annat vet jag inte. Ska fråga nästa gång.
Vi kom hem välbehållna i alla fall. Trygga Östergötland; Sweden
/Cotte
