F
F.d. 5322
Guest
I fredags morse när jag kom hem från jobbet, var jag med om något som jag anser är mycket märkligt.
När jag parkerade bilen framför vår lada - alltså byggnaden lada, inte bilen, hörde jag en räv skrika bakom densamma. "Lite konstigt att den skriker så här års" gick väl tanken medan jag gick in med kamera och thermos.
Tog vår Rottis/labbe i koppel och gick ut med henne. Döm om min förvåning, när räven fortfarande skrek!
Den kom dessutom ut runt ladan och sprang ner till hundgården där våra två drevrar huserar. En yrvaken och förvånad drever tittade ut och såg mickel i ögonen. Gissa om det blev liv!
Räven skrek och drevern skrek! Hela he-t bröt ut lät det som. Räven stod kvar någon meter från staketet i många, långa sekunder innan den travade ut på vår lilla väg, vände sig om, skrek och tittade på den nu halvgalna drevern.
Rottisen och jag stod inte ens ett 20-tal meter ifrån och tittade på spektaklet. Räven halvsatte sig i vägkanten och drog iväg en stråle och fortsatte att skrika.
Nu började "den store svarte" jag hade i kopplet, fatta att nåt var galet. Hon rörde sig inte mycket men tillräckligt för att räven skulle se oss. Men den sprang inte! Den gav oss en blick, vände på huvudet och tittade längs vägen från oss och skrek igen. Kastade en blick på oss och försvann lite småtravande iväg.
Efterhand som det hela utspelade sig, hade raggen på ryggen rest sig så en abborre hade varit grön av avund. Ja, inte på min rygg då, utan på rottisens!
Räven såg i övrigt frisk ut. Lagom ful som de är så här års men annars vid god vigör.
Som jag sa inledningsvis, så lade jag kameran inne när jag hämtade ut jycken på sin kisserunda.
En filmkamera i det läget så hade man nog platsat i Mitt i naturen!
Så har vi det, här ute i den småländska skogen! Naturen inpå knuten - och nästan inne i huset.
När jag parkerade bilen framför vår lada - alltså byggnaden lada, inte bilen, hörde jag en räv skrika bakom densamma. "Lite konstigt att den skriker så här års" gick väl tanken medan jag gick in med kamera och thermos.
Tog vår Rottis/labbe i koppel och gick ut med henne. Döm om min förvåning, när räven fortfarande skrek!
Den kom dessutom ut runt ladan och sprang ner till hundgården där våra två drevrar huserar. En yrvaken och förvånad drever tittade ut och såg mickel i ögonen. Gissa om det blev liv!
Räven skrek och drevern skrek! Hela he-t bröt ut lät det som. Räven stod kvar någon meter från staketet i många, långa sekunder innan den travade ut på vår lilla väg, vände sig om, skrek och tittade på den nu halvgalna drevern.
Rottisen och jag stod inte ens ett 20-tal meter ifrån och tittade på spektaklet. Räven halvsatte sig i vägkanten och drog iväg en stråle och fortsatte att skrika.
Nu började "den store svarte" jag hade i kopplet, fatta att nåt var galet. Hon rörde sig inte mycket men tillräckligt för att räven skulle se oss. Men den sprang inte! Den gav oss en blick, vände på huvudet och tittade längs vägen från oss och skrek igen. Kastade en blick på oss och försvann lite småtravande iväg.
Efterhand som det hela utspelade sig, hade raggen på ryggen rest sig så en abborre hade varit grön av avund. Ja, inte på min rygg då, utan på rottisens!
Räven såg i övrigt frisk ut. Lagom ful som de är så här års men annars vid god vigör.
Som jag sa inledningsvis, så lade jag kameran inne när jag hämtade ut jycken på sin kisserunda.
En filmkamera i det läget så hade man nog platsat i Mitt i naturen!
Så har vi det, här ute i den småländska skogen! Naturen inpå knuten - och nästan inne i huset.