F
F.d. 5322
Guest
"Det går emot höst, det börjar bli kallt,
Det blir allt mer gott att va inne"
Ett litet citat av en av mina favoritartister - Björn Afzelius.
De senaste nätterna har det faktiskt känts så på min tidningsrunda, fast vi precis har passerat mitten av juli. Rått och dimmigt! Som att köra i mjölk med tillhörande gröt. Naturen är tyst igen efter vårens och försommarens kakofoni av småfåglar som sitter i varje buske och försöker locka till sig en partner eller hävda sitt revir.
Det känns som en evighet sedan göken tystnade, sedan nattskärran (spånkärringen med lokal dialekt) slutade spinna med sitt surrande läte.
Är jag bitter, besviken och avundsjuk på att min semester är slut och många av er har er kvar, eller åtminstone delar av den?
Nä! Det är jag inte!
Vi bor i ett fantastiskt land! Vi vet bara inte om det.
Alla årstider har sin tjusning. Sitt vackra. Även när det är som mörkast lyses det upp av olika saker i vår natur. Älgen som är stor och kraftig inför brunsten. Rimfrosten som lägger en liten fransig kant på de färgglada löven. De stora flockarna av duvor, svanar och gäss som drar söderut. Den lövtunna isen som lägger sig som ett krusigt lock över våra vattendrag.
"Det börjar bli dags, att njuta den tid,
Då alla färger är som vackrast" (Höst. B. Afzelius)
Jag har i många år, velat komma uppåt norr för att få se de där vackra färgerna man ser i TV:s naturprogram. Hur långt upp måste man åka? När är det bästa tiden?
Nu kan det finnas en större möjlighet när vi har husbil. Man är som ni vet, mer lättrörlig.
En liten besvikelse kan jag dock känna! Man sitter tidig vår och funderar på allt man ska eller måste göra, under sommaren; måla ladan, måla staket och fönster, fixa till trädgården, se till att veden kommer sönder och under tak i god tid...
Varför hinner man inte? Eller kanske rättare sagt: Varför är man så lat?
Jag brukar hävda att tiden finns - det gäller bara att disponera den rätt!
Det blir allt mer gott att va inne"
Ett litet citat av en av mina favoritartister - Björn Afzelius.
De senaste nätterna har det faktiskt känts så på min tidningsrunda, fast vi precis har passerat mitten av juli. Rått och dimmigt! Som att köra i mjölk med tillhörande gröt. Naturen är tyst igen efter vårens och försommarens kakofoni av småfåglar som sitter i varje buske och försöker locka till sig en partner eller hävda sitt revir.
Det känns som en evighet sedan göken tystnade, sedan nattskärran (spånkärringen med lokal dialekt) slutade spinna med sitt surrande läte.
Är jag bitter, besviken och avundsjuk på att min semester är slut och många av er har er kvar, eller åtminstone delar av den?
Nä! Det är jag inte!
Vi bor i ett fantastiskt land! Vi vet bara inte om det.
Alla årstider har sin tjusning. Sitt vackra. Även när det är som mörkast lyses det upp av olika saker i vår natur. Älgen som är stor och kraftig inför brunsten. Rimfrosten som lägger en liten fransig kant på de färgglada löven. De stora flockarna av duvor, svanar och gäss som drar söderut. Den lövtunna isen som lägger sig som ett krusigt lock över våra vattendrag.
"Det börjar bli dags, att njuta den tid,
Då alla färger är som vackrast" (Höst. B. Afzelius)
Jag har i många år, velat komma uppåt norr för att få se de där vackra färgerna man ser i TV:s naturprogram. Hur långt upp måste man åka? När är det bästa tiden?
Nu kan det finnas en större möjlighet när vi har husbil. Man är som ni vet, mer lättrörlig.
En liten besvikelse kan jag dock känna! Man sitter tidig vår och funderar på allt man ska eller måste göra, under sommaren; måla ladan, måla staket och fönster, fixa till trädgården, se till att veden kommer sönder och under tak i god tid...
Varför hinner man inte? Eller kanske rättare sagt: Varför är man så lat?
Jag brukar hävda att tiden finns - det gäller bara att disponera den rätt!
....
