F
F.d. 7747
Guest
Hej alla husbilsåkare runt om i vårt avlånga land , jag vet inte om jag ger mig in på förbjudet område eller inte nu men vi har haft en diskution här på forumet om lämpligheten av att fota eller inte fota våra medtrafikanter i situationer där dom beter sig på sådana sätt som vi tycker är olämpligt , där jag fick en hel del mothugg men jag ser att det finns också dom som delar mina tankar om det här med fotografering .Lika skrämmande är att det tydligen håller på att bli en vanlig företelse att stanna och fota en allvarlig olycka istället för att kanske kunna hjälpa en nödställd .
Nedanstående artikel har jag plockat ur DN.
Trafikanterna stannade – för att filma
Publicerad 2011-07-21 11:16
Foto: Thomas Karlsson Lars Liljegren blev vittne till en otäck bilolycka förra veckan utanför Sveg...
Foto: Håkan Degselius när plötsligt framdäcket på långtradaren framför Lars exploderade. Andra förbipasserande plockade då fram sina kameror för att börja filma.
Lars Liljegren hjälpte till vid en dramatisk olycka utanför Sveg för drygt en vecka sedan. Andra bilister saktade in enbart för att filma och fota. ”Otroligt provocerande”, tycker han.
Så gör du när du ser en olycka
1.Larma 112. Leta efter riktmärken som vägskyltar eller ortnamn så räddningstjänsten hittar till platsen.
2.Stanna alltid om det finns den minsta chans att du kan göra nytta. Räddningstjänsten behöver information om vad som hänt och om hur många skadade det finns för att kunna anpassa insatserna.
3.Om det redan finns folk på plats, stanna och fråga om du kan tillföra något. Någon kan behöva prata lugnande med inblandade eller hindra chockade från att irra ut på vägbanan.
4.Tänk på att alla är rädda och tycker det är obehagligt att ingripa. Var och en måste fråga sig hur mycket han eller hon ska göra.
5.Om du inte behövs, åk från platsen. Grundregeln är att inte filma eller fota, inte minst av respekt för de inblandade. Det är polisen och räddningstjänsten som dokumenterar och utreder det som hänt.
Källa: Södertörns
brandförsvarsförbund
Lars Liljegrens familj är på väg hem till Leksand när däcket på lastbilen framför exploderar. Det är en ordentlig smäll. Lastbilen svajar till och dammar över på andra sidan vägen. Någon sekund senare ligger den i diket.
Lars svänger in till vägkanten och rusar ut för att se vad han kan göra medan hans fru Catarina Lilje­gren ringer räddningstjänsten.
Annons:
I ögonvrån ser han en motor­cyklist sakta in för att stanna och tänker ”vad skönt, det finns fler som kan hjälpa till”. Lars springer mot den söndermosade lastbils­hytten, hjärtat slår som en stångjärnshammare och han förbereder sig för det värsta.
– Det var adrenalinet som styrde mig. Jag visste att här kan jag mötas av en halv kropp eller vad som helst. Om man sluppit så hade man inte gått fram. Men det finns vissa saker i livet som man måste göra, säger Lars, när vi talas vid i tele­fonen en vecka efter olyckan.
Plötsligt klättrar chauffören ut ur den demolerade hytten, blodig men utan allvarliga skador. Han säger oroligt att hans dotter sitter fast därinne.
– Då öppnar sig golvet under en igen. Men ganska snart ser vi att hon inte har några svåra skador, utan bara sitter fast med foten.
Just som Lars och hans fru Catarina dragit en lättnadens suck kommer nästa chock. Någon vätska läcker från bilen. Innan de hunnit konstatera att det är kylarvätska – inte diesel – befarar de att allt ska flyga i luften.
När det värsta är över och Lars vänder sig om ser han att motorcyklisten, som han trodde stannat för att hjälpa till, har hämtat en kamera som han står och filmar med.
– Jag tror knappt att det är sant. Det känns så brutalt på något sätt. En kille blöder och en ung tjej sitter fastklämd i en totalt demolerad förarhytt. Då går han tillbaka till motor­cykeln och hämtar, inte en mobil, utan en videokamera. Han frågar inte ens om han kan hjälpa till.
– Det är så otroligt provocerande, nästan som att stå och skratta åt någon som gjort sig illa.
Längs vägen har det bildats en liten kö av bilar som har saktat in. Några har vevat ned fönstren och i bilarna sitter barn och vuxna och filmar med mobiler. Lars blir så provocerad av händelsen att han några dagar senare skriver ett mejl till DN:s redaktion. Han vill lyfta frågan och få en diskussion om vart utvecklingen är på väg.
– Det känns som om vi håller på att tappa kollen på vad som förväntas av oss som medborgare. Den mest basala humanistiska regeln, att man hjälper någon som råkat illa ut, har kommit bort någonstans på vägen.
Det känns som om det har uppstått en ny valmöjlighet: att inte hjälpa en människa som råkat illa ut, menar Lars.
– Tendensen att smita iväg har antagligen funnits lika länge som mänskligheten. Den är ju omnämnd redan i Bibelns ”Den barmhärtige samariten”. Men man får en känsla av att det blivit mer uttalat.
Lars var med vid en olycka för tio år sedan och då tyckte han att det var fler som hjälpte till, även om det fanns de som stod vid sidan och tittade på.
– Men det var banne mig ingen som plockade fram kameran för att filma, för sitt eget höga nöjes skull. Det är ett ganska stort steg, som om vi kommit till nästa nivå av respektlöshet.
Något brister i samhället om människorna saknar en grundläggande känsla av vad som förväntas av dem, enligt Lars.
– Man undrar ju vad folk tänker den dagen de själva råkar ut för en olycka. Vill de att det står andra och filmar när de ligger där upp och ned i en bil?
Att en reporter och en fotograf från lokaltidningen ganska snart var på platsen för att fotografera kändes som en annan sak, enligt Lars, eftersom det är journalistens jobb att informera allmänheten om vad som hänt. Men att förbipasserande filmar för att kanske facebooka och blogga om vad de varit med om känns mer tveksamt, tycker han.
– Det är inte fel att någon vill dela med sig av en dramatisk händelse till sina vänner för att själv få uppmärksamhet. Men vid en olycka av den här digniteten förväntar man sig att människor har tillräckligt mycket empati för att reagera på ett annat sätt.
I våras lade Handlingspliktsutredningen fram betänkandet ”Allmän skyldighet att hjälpa nödställda?” Den konstaterade att ”strafflagstiftningen bör inte användas för att förmå medborgarna att leva upp till sin moraliska skyldighet att bistå varandra i krissituationer”.
En lagstiftning vore helt fel väg att gå, tycker även Lars. Han ser tanken bakom en lagstiftning som ännu ett tecken på att den gemensamma värdegrunden som samhället vilar på kollapsat. I stället måste vi ständigt föra en diskussion om vilka skyldigheter och rättigheter vi har gentemot varandra, menar han.
– Alternativet är att lagstifta om allt och dela ut böter så fort någon gjort fel. Då blir vi en skock får som kan bete oss hur som helst.
– Vi pratar hela tiden om produktivitet och tillväxt. Men om vi inte tar hand om varandra spelar det ju ingen roll om vi lever i ett materiellt överflöd.
Vad gav de föräldrar som satt i bilarna och filmade för signaler till sina barn? Och hur uppfattade barnen signalerna som föräldrarna gav genom att låta dem filma? I Lars bil satt två av hans egna barn, Anders och Adam, elva och nio år. När allt var över pratade de om det som hänt. Barnen frågade bland annat varför mamma Catarina hade skällt ut mannen som filmade.
– Då pratade vi om varför man gör si eller så. Man kan ju säga åt barnen hur de ska göra hur många gånger som helst. Men här var ett tillfälle när våra barn fick se med egna ögon hur deras föräldrar valde att agera i ett sådant här läge.
– Det kanske är något de tar med sig om de senare i livet hamnar i en liknande situation.
Peter Letmark
Senast redigerad av en moderator:
