F
F.d. 5322
Guest
Det hela utspelade sig för många år sedan under älgjakten.
Jag hade fått mitt vanliga lilla trivsamma pass, på en gammal mosse med en liten sjö täckt med gungfly, en bit framför tornet.
Passet var trångt, mycket trångt och gränsen nära inpå som så ofta på små marker. Skotthåll på runt 30 meter handlade det om. Mellan mig och den lilla före detta sjön, gick en viltstig längs sjökanten. Längs sjön och på den ganska sanka marken växte ganska mycket Salix-växter. Det var som ett skafferi för älgarna som älskar dessa vide- och sälgarter.
Jag tyckte om det här passet. Det var hemtrevligt och lite spännande. Ofta hände det något medan man satt de här långa dagarna som vi gjorde på den tiden. Från gryning till skymning utan att lämna sitt pass, var vanligt. Kanske inte ett så effektivt sätt att jaga på men återigen, på små marker har man inte så mycket att välja på. Vi brukade ha en eller två gubbar som gick omkring i skogen och försökte trycka fram älgarna till oss passkyttar. Fördelen med denna typ av jakt, är att djuren ofta kommer lugnt och sansat smygande för att inte röja sig för jägaren. Nackdelen är att man i så här trånga pass som det var frågan om i mitt fall, måste sitta oerhört tyst och stilla. De är väldigt vaksamma när de kommer tassande på det här sättet.
Morgonen hade övergått till dag. Förmiddagen gick långsamt framåt.
Jag gled över i mina egna tankar och kom att tänka på det där båda kalvarna som stod nästan under mitt torn, när jag kom till passet den där morgonen förra året. Hållet var inte mer än 30-35 meter. Oändligt långsamt gled bössan upp till axeln. Säkringen smögs fram så tyst det överhuvudtaget var möjligt. Hårkorset lades i bogen på den ena av kalvarna. Började krama avtryckaren sakta, sakta.
Då slog mig tanken. Var är kon? Det står två kalvar här framför mig och då måste det finnas en ko någonstans. Men var är hon?
Pekfingret släppte trycket om avtryckaren. Jag hade fortfarande bössan vid axeln och korset på kalven. Ögonen började pendla från höger till vänster utanför siktet. Ingen ko.
Eftersom hon kunde stå i buskarna bakom kalvarna, drog jag tillbaka säkringen och lät bössan sakta glida ner igen. Jag vågade inte ta chansen. Hon kunde mycket väl stå bakom de båda kalvarna och den risken ville jag inte ta.
Det gick en stund och jag såg fortfarande ingen ko. De båda djuren tröttnade på mitt sällskap och travade därifrån, helt ljudlöst på den vattensjuka marken. Det skulle visa sig senare under dagen att de faktiskt var ensamma. Vi stötte på dem igen – utan att de hade någon ko i sällskap. Vad som hänt med henne får jag aldrig veta. Kanske hade de bara kommit ifrån varandra, vilket inte är helt ovanligt.
Jag rycktes ur mina tankar när en talgoxe slog sig ner hos mig på kanten till tornet, bara en armlängd bort. Det är inte så ovanligt det heller när man sitter helt still så här länge. Man vågar knappt blinka av rädsla för att skrämma det lilla livet. Jag tycker det är helt fantastiskt att få se vilda fåglar så nära inpå en.
Ett gäng små stjärtmesar vimsade till synes planlöst omkring bland buskar och träd i sin jakt på mat. De är underbara de här små fåglarna som liknar små snöbollar med stjärt när de kommer flygande.
En rödhake med sitt skarpa varningsläte hoppar omkring på marken en bit från min plats. Ormvråken höjer sitt jamande läte i skyn på sin väg söderut, som alltid under älgjakten här i söder.
Plötsligt väcks jag brutalt ur mina tankar och mina studier av dessa små flygande individer.
Det brakar till inne på grannmarken och jag hör att det är betydligt större varelser på väg. Att det går fort råder det ingen tvekan om och jag ställer mig upp i tornet och gör mig beredd på att djuren ska komma längs stigen vid sjön.
Istället för denna relativt säkra väg – när det inte står en jägare ivägen – väljer de att dra rakt ut över den helt igenväxta sjön. Ko och kalv.
Jag hann nätt och jämnt registrera vad det var för djur innan kon plötsligt försvinner rakt ner med ett plask. Gungflyn höll inte för det tunga djuret!
Kalven stannar vid sidan om sin mor medan hon kämpar för sitt liv. Han står och tittar ner på henne medan hon av skräck och panik skriker ut sin rädsla. Ett läte som ger mig gåshud över hela kroppen.
I samma ögonblick uppfattar jag i ögonvrån likt en skugga i skogskanten, ännu ett djur. Tjuren! Han stannar med sina sabelformade pinnahorn med en lyster som de vore gjorda av bärnsten i höstens bleka sol. Han är försiktig och stannar i kanten på sjön. Försiktigt som tjurar ofta gör, står han blick stilla och ser på det fruktansvärda scenariot som utspelar sig framför honom. Kon skriker hjärtskärande igen.
Tankarna rusar i min hjärna. Vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Jag kan förkorta hennes lidande men hur ska vi i så fall få upp henne därifrån? Halva sjön ligger på grannmarken och hur ska jag förklara för grannlaget varför jag sköt. De skulle säkerligen förstå min känsla för det arma djuret!
Så händer det jag inte trodde var möjligt. Älgkon liksom växer upp ur dyn som ett urtidsdjur. Genomblöt, full av dy och med gungfly hängande över manken, kommer hon upp ur det bottenlösa hål, som så när höll på att bli hennes våta grav. Hon ser nästan grotesk ut i det bleka motljuset där konturerna färgas i guld av solen.
Hon ställer sig vid sidan om sin kalv och med hängande huvud står hon som för att hämta andan. Ångan stiger från hennes kropp i den svala luften. Det verkar som om hon pustar ut, tacksam över att ha lurat döden.
Sakta, sakta vänder hon om mot det håll de kom ifrån. Helt ljudlöst smyger hon tillbaka in på fast mark och i säkerhet med kalven precis bakom sig. Tjuren hade under tiden jag tittade på detta fantastiska drama, vänt om och försvunnit lika tyst som han kom.
Från kon och kalven hörs inte ett knäpp när de som två väsen försvinner i sakta mak in i den skyddande granskogen. De är borta. Dramat är över.
Naturen är helt tyst. Inte en fågel hörs i det vindstilla vädret där jag står med bössan mot tornets kant och med den höstbleka solen skinande i ansiktet. Det känns overkligt där jag fortfarande står i tornet och bara stirrar. Hela skogen verkade hålla andan under tiden som älgkon kämpade för sitt liv.
Tyst, nästan omärkligt hörs en talgoxes försiktiga kvitter bakom mig, liksom för att kolla om det är ok. Det följs av ett par blåmesars silverklingande läte och snart är alla ljuden omkring mig tillbaka igen.
Jag har haft äran att få stå på första parkett, medan naturen spelar upp sitt mest dramatiska och fantastiska skådespel. Ett fruktansvärt skådespel som är mycket svårslaget.
Jag hade fått mitt vanliga lilla trivsamma pass, på en gammal mosse med en liten sjö täckt med gungfly, en bit framför tornet.
Passet var trångt, mycket trångt och gränsen nära inpå som så ofta på små marker. Skotthåll på runt 30 meter handlade det om. Mellan mig och den lilla före detta sjön, gick en viltstig längs sjökanten. Längs sjön och på den ganska sanka marken växte ganska mycket Salix-växter. Det var som ett skafferi för älgarna som älskar dessa vide- och sälgarter.
Jag tyckte om det här passet. Det var hemtrevligt och lite spännande. Ofta hände det något medan man satt de här långa dagarna som vi gjorde på den tiden. Från gryning till skymning utan att lämna sitt pass, var vanligt. Kanske inte ett så effektivt sätt att jaga på men återigen, på små marker har man inte så mycket att välja på. Vi brukade ha en eller två gubbar som gick omkring i skogen och försökte trycka fram älgarna till oss passkyttar. Fördelen med denna typ av jakt, är att djuren ofta kommer lugnt och sansat smygande för att inte röja sig för jägaren. Nackdelen är att man i så här trånga pass som det var frågan om i mitt fall, måste sitta oerhört tyst och stilla. De är väldigt vaksamma när de kommer tassande på det här sättet.
Morgonen hade övergått till dag. Förmiddagen gick långsamt framåt.
Jag gled över i mina egna tankar och kom att tänka på det där båda kalvarna som stod nästan under mitt torn, när jag kom till passet den där morgonen förra året. Hållet var inte mer än 30-35 meter. Oändligt långsamt gled bössan upp till axeln. Säkringen smögs fram så tyst det överhuvudtaget var möjligt. Hårkorset lades i bogen på den ena av kalvarna. Började krama avtryckaren sakta, sakta.
Då slog mig tanken. Var är kon? Det står två kalvar här framför mig och då måste det finnas en ko någonstans. Men var är hon?
Pekfingret släppte trycket om avtryckaren. Jag hade fortfarande bössan vid axeln och korset på kalven. Ögonen började pendla från höger till vänster utanför siktet. Ingen ko.
Eftersom hon kunde stå i buskarna bakom kalvarna, drog jag tillbaka säkringen och lät bössan sakta glida ner igen. Jag vågade inte ta chansen. Hon kunde mycket väl stå bakom de båda kalvarna och den risken ville jag inte ta.
Det gick en stund och jag såg fortfarande ingen ko. De båda djuren tröttnade på mitt sällskap och travade därifrån, helt ljudlöst på den vattensjuka marken. Det skulle visa sig senare under dagen att de faktiskt var ensamma. Vi stötte på dem igen – utan att de hade någon ko i sällskap. Vad som hänt med henne får jag aldrig veta. Kanske hade de bara kommit ifrån varandra, vilket inte är helt ovanligt.
Jag rycktes ur mina tankar när en talgoxe slog sig ner hos mig på kanten till tornet, bara en armlängd bort. Det är inte så ovanligt det heller när man sitter helt still så här länge. Man vågar knappt blinka av rädsla för att skrämma det lilla livet. Jag tycker det är helt fantastiskt att få se vilda fåglar så nära inpå en.
Ett gäng små stjärtmesar vimsade till synes planlöst omkring bland buskar och träd i sin jakt på mat. De är underbara de här små fåglarna som liknar små snöbollar med stjärt när de kommer flygande.
En rödhake med sitt skarpa varningsläte hoppar omkring på marken en bit från min plats. Ormvråken höjer sitt jamande läte i skyn på sin väg söderut, som alltid under älgjakten här i söder.
Plötsligt väcks jag brutalt ur mina tankar och mina studier av dessa små flygande individer.
Det brakar till inne på grannmarken och jag hör att det är betydligt större varelser på väg. Att det går fort råder det ingen tvekan om och jag ställer mig upp i tornet och gör mig beredd på att djuren ska komma längs stigen vid sjön.
Istället för denna relativt säkra väg – när det inte står en jägare ivägen – väljer de att dra rakt ut över den helt igenväxta sjön. Ko och kalv.
Jag hann nätt och jämnt registrera vad det var för djur innan kon plötsligt försvinner rakt ner med ett plask. Gungflyn höll inte för det tunga djuret!
Kalven stannar vid sidan om sin mor medan hon kämpar för sitt liv. Han står och tittar ner på henne medan hon av skräck och panik skriker ut sin rädsla. Ett läte som ger mig gåshud över hela kroppen.
I samma ögonblick uppfattar jag i ögonvrån likt en skugga i skogskanten, ännu ett djur. Tjuren! Han stannar med sina sabelformade pinnahorn med en lyster som de vore gjorda av bärnsten i höstens bleka sol. Han är försiktig och stannar i kanten på sjön. Försiktigt som tjurar ofta gör, står han blick stilla och ser på det fruktansvärda scenariot som utspelar sig framför honom. Kon skriker hjärtskärande igen.
Tankarna rusar i min hjärna. Vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Jag kan förkorta hennes lidande men hur ska vi i så fall få upp henne därifrån? Halva sjön ligger på grannmarken och hur ska jag förklara för grannlaget varför jag sköt. De skulle säkerligen förstå min känsla för det arma djuret!
Så händer det jag inte trodde var möjligt. Älgkon liksom växer upp ur dyn som ett urtidsdjur. Genomblöt, full av dy och med gungfly hängande över manken, kommer hon upp ur det bottenlösa hål, som så när höll på att bli hennes våta grav. Hon ser nästan grotesk ut i det bleka motljuset där konturerna färgas i guld av solen.
Hon ställer sig vid sidan om sin kalv och med hängande huvud står hon som för att hämta andan. Ångan stiger från hennes kropp i den svala luften. Det verkar som om hon pustar ut, tacksam över att ha lurat döden.
Sakta, sakta vänder hon om mot det håll de kom ifrån. Helt ljudlöst smyger hon tillbaka in på fast mark och i säkerhet med kalven precis bakom sig. Tjuren hade under tiden jag tittade på detta fantastiska drama, vänt om och försvunnit lika tyst som han kom.
Från kon och kalven hörs inte ett knäpp när de som två väsen försvinner i sakta mak in i den skyddande granskogen. De är borta. Dramat är över.
Naturen är helt tyst. Inte en fågel hörs i det vindstilla vädret där jag står med bössan mot tornets kant och med den höstbleka solen skinande i ansiktet. Det känns overkligt där jag fortfarande står i tornet och bara stirrar. Hela skogen verkade hålla andan under tiden som älgkon kämpade för sitt liv.
Tyst, nästan omärkligt hörs en talgoxes försiktiga kvitter bakom mig, liksom för att kolla om det är ok. Det följs av ett par blåmesars silverklingande läte och snart är alla ljuden omkring mig tillbaka igen.
Jag har haft äran att få stå på första parkett, medan naturen spelar upp sitt mest dramatiska och fantastiska skådespel. Ett fruktansvärt skådespel som är mycket svårslaget.