F
F.d. 5322
Guest
Tänk att något så här fantastiskt gulligt och oskuldsfullt, kan växa upp till ett ”monster” i värsta tonårsstil. Åtminstone om man ser till ett veritabelt ögontjäneri.
Hon är helt suveränt underbar fortfarande – när hon sover och låter bli att överrösta TV:n med sina snarkningar.
Hon vet så väl vad hon får göra och vad som är totalt förbjudet men det är ju så svårt att låta bli. Bara inte husse och matte ser, så gör hon precis det hon vet att hon inte får göra.
När vi höll på med julmaten så gick hon omkring i köket med näsan i luften och insöp alla dessa för en superutvecklad hundnäsa, helt fantastiska dofter från skinkan, stekoset från prinskorv och köttbullar, dofterna från ugnens Janssons Frestelse. Givetvis luktar det fantastiskt – även för de människor som har luktsinnet i behåll. Hur mycket doftar det då inte för en utpräglad jakthundsnos?
Hon rörde dock ingenting – förrän vi vände ryggen till i 15 sekunder. Då tog hon chansen att försöka smaka julskinkan! Eftersom hennes hyss för oss numera är alltför välkända, hann hon dock inte mer än att få upp framtassarna på köksbordet.
Hur vi ska stävja detta så totalt oacceptabla beteendet, har vi ingen lösning på. Vi har fått olika tips från er i klubben; råttfälla, burkar osv.
Burktrixet gjorde vi en variant på genom att lägga öl- och Colaburkar med makaroner inuti, på dörrhandtagen så hon inte skulle öppna alla dörrar. Det fungerar så länge burkarna är på handtagen men hon vet att om de inte är där, kan hon återigen göra som hon vill. Hon lärde sig detta på mindre än fem minuter. Vi är förmodligen de enda i landet som har burkar på alla dörrhandtag i huset.
Hon älskar mat, det lilla livet – även om hon numera inte är så liten. Hon är värre än en 18-års grabb när det gäller intagandet av föda.
Vi har ett kompostgaller i trappan till övervåningen. Dels för att våra två kissar ska ha en liten fristad mot denna avancerade jaktmaskin, dels för att de ska få ha maten ifred. Men se icke! Finns det mat så ska hon fram! Hon hoppar över nätet och far uppför trappan så fort vi går ut och sätter nyckeln i låset. Katterna rör hon inte mer än att hon är intresserad av dessa kolsvarta varelser. Så länge de inte rör sig vill säga. Springer de så är det ju så himla kul att springa efter. Alla som har haft en stövare som åker på sladd likt Stig Blomqvist, genom husets alla rum efter en katt, vet att det kan ställa till det med mattor och annat. Trots sin ”fyrhjulsdrift” har hon sämre fäste på golvet än sitt jaktbyte så hon hinner inte med, även om hon försöker.
Vi har fått tips om att vi måste aktivera henne. Cykla henne trött har varit på förslag. Upplysningsvis kan jag nämna att jag är övertygad om att hon skulle kunna springa med i ett Giro d’Italia-lopp. När de kom i mål, skulle hon förmodligen helt oberört titta upp liksom för att säga; Är vi framme redan?
En dag i förra veckan när jag släppte henne i skogen, fick hon upp spår efter vad jag tror var hare. Jag stod och följde hennes förehavande på GPS-pejlen. Efter att ha sprungit tre kilometer i en hastighet som närmade sig Mach 1, fick hon upp spåret och följde detta runt en halvmil. Det är det mest arbetsamma en hund kan göra; följa ett spår och skälla samtidigt. När hon kom tillbaka på min visselsignal, var hon helt oberörd av denna ansträngning. De sträckor som förväntas av henne är dock betydligt längre en bara en halv mil.
Nu börjar jag förstå varför folk har höjt på ögonbrynen och sagt saker i stil med:
”Herre Gud! Vad ska ni ha den till?”
”Nej! Inte en sån hund väl?”
”Jag skulle nog inte ha tid med den rasen.”
Det sistnämnda sagt från en som har haft Vorsteh!
Hon har nog ett av hundvärldens högsta IQ, vår Finnstövare. Något av hundvärldens Einstein. Hon är i alla fall det smartaste vi har haft under vår tid med hundar.
Vi satte upp en grind mellan köket och övriga huset, vilket fungerade bra, ända tills hon lärde sig öppna skjutregeln som håller den stängd, vilket tog några dagar. Den tiden är dock förbi. Nu sätter hon upp framtassarna på grinden och likt en Afrikansk gasell, hoppar hon över med god marginal till grinden, från stillastående. Den är 85 cm hög!
Inte hade hon tid att vänta på tomten heller. Lika nyfiket som en femåring passade hon på att hämta ett par paket från bordet i stora rummet när vi inte var hemma. Spåren avslöjade att det ena paketet inte innehöll något ätbart. Det andra paketet däremot hade innehållit 400 g choklad av märket Merci som jag hade fått av en av alla mina snälla abonnenter på tidningsrundan. Den första tanken som slog oss när vi upptäckte detta var att nu dör hon!
Men icke!
Som tur var, var det enda som hände att hon blev över-speedad den natten! Detta på en hund som normalt sett har hur mycket energi som helst i kroppen. Först framåt kl. 03:00 började energin avta, så hon till slut kom till ro och somnade. Detta var ett tecken på chokladförgiftning, givetvis!
Att ta på sig jaktkläderna utan att ta med henne, är inte populärt. Hon har redan lärt sig vad det handlar om. Sista dagen på älgjakten gjorde jag detta fatala misstag! Hon gick här hemma i timmar och grät. Enligt min kära Mia har hon aldrig hört något liknande tidigare.
Det är i och för sig inte unikt för just den här individen. Det är tvärtom ganska vanligt. En kompis fick alltid smyga ut bakvägen med en stor filt hängande över sig, för att inte hans drever skulle se vad han hade för avsikter.
Men hur det än är, så gillar vi det lilla livet. Trots att hon har tuggat i sig både det ena och det andra. Julas gummitofflor är smaskens. Två par har det gått åt. Numera innehåller vår hatthylla mer skor än det som egentligen borde vara där. Hur jag någonsin ska lyckas att få henne att låta bli att jaga rådjur när hon befinner sig flera km från mig, står skrivet i stjärnorna, med tanke på att jag inte lyckas få henne att låta bli saker inom husets väggar.
Få henne att sluta yla i både husbil och personbil, är också ett stort problem som jag inte har någon patentlösning på.
Trots allt är hon en stark personlighet och är fantastiskt älskvärd, vår Tizzla. Vi gillar henne skarpt!!
