Sv: Den gamla goda tiden
Året var 1992, och vi hyrde en Pilote alkovbil av min frus jobbarkompis. Med var också våra 2 barn, då 13 och 16 år. Det hände några saker som jag aldrig glömmer…
Tomt batteri
Vi körde ner genom gamla DDR och hamnade efter några dagar i Prag. Vi körde till en campingplats i stadens utkanter. Inga andra husbilar, bara tältande tjecker. Parkerade snabbt, och så skulle vi in till centrum på sightseeing. Hmm, hur var det nu med halvljuset, var det av eller på? Det var starkt solsken och jag kollade in i lamphuset, men såg ingen skillnad hur jag än vred på strömbrytaren. OK, det var i alla fall 50% chans att det var av, så vi stack med spårvagnen in till centrum.
När vi kom tillbaka sent på kvällen såg jag redan på avstånd –till min fasa- att ljuset glödde svagt av det lilla som fanns kvar i batteriet. Nåja, vi gick och la oss.
Nästa morgon var batteriet stendött så klart. Uppe i receptionen fanns en ung kille som bara slog ut med armarna när jag berättade om mitt dilemma. Han kunde inga språk utom sitt eget. Det kändes rätt hopplöst, och vi bläddrade i tjeckiska telefonkataloger efter nåt som liknade elektriker. Killen på campingen kommer och ger oss en bit ståltråd… Ni kan tänka er hur man kände sig. Efter några förtvivlans timmar rullar så en tysk husbil in på campingen, vilket blev vår räddning. Han hade startkablar! Lärdom: ta alltid med startkablar.
Idiotiskt vägval
Cinque Terre skulle vi också besöka. Vi kom ”bakvägen” uppe på berget. Frun är duktig kartläsare, så hon hittade till den lilla ”vägen” som ledde ner till Vernazza, men den såg väldigt smal ut… Så kommer en äldre herre på moped uppför backen, frun rusar ut och frågar om vägen går till Vernazza och om vi kan använda den. Jovisst säger han, kör bara.
Vi kör, och efter några hundra meter inser jag att vi gjort ett stoort misstag, vägen blir smalare och smalare, kurvorna klättrar ner i serpentiner, en del så tvära att jag får backa och knixa runt bilen i de tvära kurvorna. Men det var bara att fortsätta, för vända, det gick bara inte. Det fanns inte plats för det.
När vi efter många om och men väl var nere i Vernazza parkerade vi på vägkanten och åt pizza. Jag tänkte: -Hur skall vi förklara för Tore att hans husbil står i Vernazza och måste fraktas ut med båt…
Efter familjeråd bestämde vi oss ändå för att försöka ta oss upp igen samma väg. Till saken hör att bilen vi hade lätt överhettade om man inte höll farten så att kall luft strömmade genom kylaren. Jag sa till familjen: Håll i er för nu kommer det att gå undan! Full fart upp på 1:an och 2:an, tut-tut-tut i varje serpentinkurva, och efter ett antal svettiga kurvor och knixande var vi uppe på stora vägen med kokande motor. Pust! Tänk om husbilsägaren Tore visste vad vi gjorde med hans bil!
Väderväxling
Vi fortsatte upp i Frankrike via Route Napoleon (där Napoleon landsteg efter 1:a fångenskapen). Väl inne i Frankrike var det mer än 30 grader varmt, men vi hörde på väderleksrapporterna att det var 10 grader och regn i södra Tyskland. Jag tänkte: vad händer egentligen när man passerar från ett väderområde till ett annat? Det är inte ofta man får köra från +30 och sol till +10 och regn på några minuter. När vi så passerade genom väderfronten så blåste det som sjutton, man fick parera bilen som kastades fram och tillbaka på vägen, och plötsligt var det gråväder, kallt och regn. En häftig upplevelse!
Kappkörning med långtradare
I Tyskland hamnade vi efter en slaktbil där hönsen satt tätt packade och tryckte i springorna, och fjädrarna yrde på motorvägen efter bilen. Barnen tyckte det var läskigt, så frun som körde laddade på allt vad Pilotens lilla diesel förmådde i uppförsbacken och lade sig i omkörningsfilen. När långtradarchaffisen så sneglade på henne, så ler han och gasade på så pass att hon inte kom längre än jämsides med honom. Så gjorde han fingret åt oss! Det var bara att lägga sig bakom igen. Då bestämde vi att aldrig skaffa en egen husbil med minsta motorn!
