F
F.d. 5322
Guest
Skitväder! Känner inte för att göra nåt nyttigt! Tänkte berätta en historia – en sann sådan – som jag var med om för några år sen.
Vi körde ut reklam på helgerna. En nätt liten runda på knappa 40 mil, mestadels småvägar. Det mesta var ”ödemark” och glest mellan husen.
Under en period var det väldigt mycket inbrott i affärer, kiosker och mackar runt omkring i Snapphanebyggden. Tjuvarna använde sig av stulna bilar. Bilar de stulit på bilfirmor genom att bryta sig in och stjäla nycklarna. Ett ganska förslaget sätt med andra ord. Ligan var den mest efterspanade i södra Sverige vid den här tidpunkten.
Precis innan jag skulle ge mig av en kväll, fick jag ett telefonsamtal från en bekant som gjorde vad han kunde för att stoppa tjuveri i allmänhet. En grå SAAB 9-3 Aero, av nyare årsmodell var stulen i Skåne. ”Håll koll om du ser den!”
Ja, ja – tänkte jag. Den chansen är minimal!
Efter att ha farit omkring på grusvägarna med min gamla, uppslitna Golf II-a, många, långa mil, kommer jag över ett krön vid en trevägskorsning och möter två bilar. En Skoda pick-up och DEN GRÅ SAABEN! Det var centimetrar från att smälla men det var knappast deras fel. Ni vet hur det är – man kan vägarna i sömnen, sitter i sina egna tankar och för egen del, känner jag mig väldigt bekväm på småvägar. Då går det lite fort ibland.
Hur som helst. Jag lyckades undvika smällen, ställer mig på bromsen, kollar i spegeln vart de körde. De svängde vänster och försvann.
Ringer ”Farbror Blå” samtidigt som jag far tillbaka över krönet, baklänges. De svarar och jag ställer en fråga om de söker en bil med regnr: XXX XXX? (Det numret glömmer jag inte så länge jag lever).
Oj vad de blev till sig! Jag försöker hinna ikapp de båda bilarna samtidigt som polisen drar igång ett jättelarm. Åker på så fort jag kan med tanke på min undermåliga bil på den mycket krokiga vägen och kommer ut på en för mig välkänd asfaltväg av det mindre slaget.
Vilket håll körde de åt? Tycker mig se att det ligger lite mer vägdamm från grusvägen i luften söderut, så jag chansar. Fortsätter så fort Golfen går och är på väg att ge upp när jag får syn på dem igen! De står utanför sina bilar och pratar vid ett mindre sågverk.
Ställer mig på bromsen och vänder. Givetvis får de syn på mig och tycker väl att jag bär mig skumt åt. De hoppar in i bilarna och far iväg, norrut.
Jag hinner ikapp och farten ökar efter hand. Nu börjar de förstå att det är dem jag är ute efter!
De vräker in sina bilar på en annan liten asfaltväg och vid det läget ligger jag max en meter bakom SAABen. Frågar polisen – som får instruktioner hela tiden om vart vi kör via mobilen – om jag ska stoppa den, genom att helt sonika köra på den och vända ner den i diket.
De ansåg det mindre lämpligt så jakten fortsätter. Nu börjar hastigheten passera 140. Golfmotorn klagar. Hjulupphängningen kränger. Adrenalinet är på topp!
Så här med lite distans till händelsen, kan man tycka att detta var rent vansinne – inte med tanke på tjuvarna, inte med tanke på mig själv – utan med tanke på tredje person. Tro mig! Den tanken slog mig aldrig i det läget! Jag ser rött när jag ser eller hör talas om personer som inte kan skilja på ditt och mitt.
Vi kommer ut på en stor väg och vi svänger västerut. Jakten fortsätter till en fyrvägskorsning där de tar var sin väg – en söderut och en norrut. Eftersom jag är chanslös mot den minst dubbelt så motorstarka SAABen, väljer jag att följa efter Skodan. Deras högre toppfart på den stora vägen, innebar att jag kommit runt 100 meter på efterkälken. Skodan hinner försvinna ur synhåll. Efter en lada ser jag dock att den har stannat och börjat vända. Jag ”flyger” förbi. Han vänder. Jag vänder och tillbaka runt samma lada. Tvärs över vägen på andra sidan, står SAABen igen och spärrar vägen för mig. Skodan var försvunnen. Ställer mig på mittenpedalen och stannar en knapp meter från hans högra dörr. Där står vi, han och jag, och tittar på varandra. Eller jag kanske ska säga att jag tittar på honom och han ser inte mer än fyra stora Hella Xenon extraljus!
Återigen vänder han och far iväg – och jag har givetvis inte en chans att hänga med. Han far över den stora asfaltvägen som till mycket stor del trafikeras av lastbilar, i säkert 70-80 knyck och tjänar ytterligare ett hundratal meter eftersom jag inte vågar chansa på att det inte kommer någon i den helt skymda korsningen.
Han försvinner i fjärran in på ännu en mindre asfaltväg. Golfen jobbar på så bra den kan och vid en liten väg ser jag att en bil släcker lyset. Jag vänder och kör upp och stannar utanför vägen. Då kommer SAABen ut och svänger upp mot mig. ”Nu kör han på mig” tänker jag. Han stannar nos mot nos och återigen stirrar han in i mina starka lysen samtidigt som jag ser honom hur tydligt som helst!
”Nu får ni banne mig stå på lite” säger jag till polisen. ”Nu har jag jagat dom i en halv timme!”
”Vi är snart framme” blir svaret. De var på väg från både Skåne och Kronoberg.
Med vetskapen om att ligan hade hotat ett antal affärsinnehavare och andra människor med - som det brukar heta i massmedia – ”ett pistolliknande föremål”, blir jag ärligt talat lite feg. Vi är trots allt mycket långt från hus och människor, en sen, mörk kväll. Tyvärr har dessutom adrenalinet sjunkit till en mer normal nivå, under den långa jakten.
Han backar undan, vänder och försvinner i fjärran. Nu har jag inte en chans att hänga med längre. Hur jag kunde följa med så länge som jag kunde, med den bilen, är en gåta, eftersom de var kända för att köra ifrån polisen ganska omgående! Kanske de gamla ”rally-takterna” kom fram igen? Kanske var de inte i form? Hade de bara hållit sig till grusvägar så…!
Jakten är slut och jag förbannar min feghet i det avgörande läget!
Varför stoppade jag inte honom genom att köra på honom? Varför backade jag inte in dragkroken i hans kylare och löste ut hans airbag? Varför klev jag helt enkelt inte ut och konfronterade honom? Varför ska man fega ur när det gäller?
Frågor som har grämt mig sedan dess.
En stund senare kommer ett av de största polispådrag jag sett, live!
De vill att jag visar var jag först kom ifatt de båda bilarna. De tar på sig sina blå skottsäkra västar – jag tar på mig min blå SDR-jacka och tar täten framför en karavan av polisbilar. Tre – fyra stycken om jag minns rätt. De andra snurrar i området.
Fick senare höra att polisen hade mött ledaren i hans privata bil, men han körde ifrån dom omgående. I övrigt hittas inget – förutom SAABen som hittas en vecka senare utanför Ystad någonstans. Utbränd! Den blev väl för het, i dubbel bemärkelse.
Jag pekade ut föraren till SAABen i en fotokonfrontation som den de sökte. Inget åtal väcktes.
Var de skulle när jag mötte dem, lär man väl aldrig få veta. Att det var nåt djävulskap råder det dock ingen tvekan om.
Oj! Det blev en lång historia! Men som jag sa i början – jag känner inte för att göra nåt nyttigt idag.
Vi körde ut reklam på helgerna. En nätt liten runda på knappa 40 mil, mestadels småvägar. Det mesta var ”ödemark” och glest mellan husen.
Under en period var det väldigt mycket inbrott i affärer, kiosker och mackar runt omkring i Snapphanebyggden. Tjuvarna använde sig av stulna bilar. Bilar de stulit på bilfirmor genom att bryta sig in och stjäla nycklarna. Ett ganska förslaget sätt med andra ord. Ligan var den mest efterspanade i södra Sverige vid den här tidpunkten.
Precis innan jag skulle ge mig av en kväll, fick jag ett telefonsamtal från en bekant som gjorde vad han kunde för att stoppa tjuveri i allmänhet. En grå SAAB 9-3 Aero, av nyare årsmodell var stulen i Skåne. ”Håll koll om du ser den!”
Ja, ja – tänkte jag. Den chansen är minimal!
Efter att ha farit omkring på grusvägarna med min gamla, uppslitna Golf II-a, många, långa mil, kommer jag över ett krön vid en trevägskorsning och möter två bilar. En Skoda pick-up och DEN GRÅ SAABEN! Det var centimetrar från att smälla men det var knappast deras fel. Ni vet hur det är – man kan vägarna i sömnen, sitter i sina egna tankar och för egen del, känner jag mig väldigt bekväm på småvägar. Då går det lite fort ibland.
Hur som helst. Jag lyckades undvika smällen, ställer mig på bromsen, kollar i spegeln vart de körde. De svängde vänster och försvann.
Ringer ”Farbror Blå” samtidigt som jag far tillbaka över krönet, baklänges. De svarar och jag ställer en fråga om de söker en bil med regnr: XXX XXX? (Det numret glömmer jag inte så länge jag lever).
Oj vad de blev till sig! Jag försöker hinna ikapp de båda bilarna samtidigt som polisen drar igång ett jättelarm. Åker på så fort jag kan med tanke på min undermåliga bil på den mycket krokiga vägen och kommer ut på en för mig välkänd asfaltväg av det mindre slaget.
Vilket håll körde de åt? Tycker mig se att det ligger lite mer vägdamm från grusvägen i luften söderut, så jag chansar. Fortsätter så fort Golfen går och är på väg att ge upp när jag får syn på dem igen! De står utanför sina bilar och pratar vid ett mindre sågverk.
Ställer mig på bromsen och vänder. Givetvis får de syn på mig och tycker väl att jag bär mig skumt åt. De hoppar in i bilarna och far iväg, norrut.
Jag hinner ikapp och farten ökar efter hand. Nu börjar de förstå att det är dem jag är ute efter!
De vräker in sina bilar på en annan liten asfaltväg och vid det läget ligger jag max en meter bakom SAABen. Frågar polisen – som får instruktioner hela tiden om vart vi kör via mobilen – om jag ska stoppa den, genom att helt sonika köra på den och vända ner den i diket.
De ansåg det mindre lämpligt så jakten fortsätter. Nu börjar hastigheten passera 140. Golfmotorn klagar. Hjulupphängningen kränger. Adrenalinet är på topp!
Så här med lite distans till händelsen, kan man tycka att detta var rent vansinne – inte med tanke på tjuvarna, inte med tanke på mig själv – utan med tanke på tredje person. Tro mig! Den tanken slog mig aldrig i det läget! Jag ser rött när jag ser eller hör talas om personer som inte kan skilja på ditt och mitt.
Vi kommer ut på en stor väg och vi svänger västerut. Jakten fortsätter till en fyrvägskorsning där de tar var sin väg – en söderut och en norrut. Eftersom jag är chanslös mot den minst dubbelt så motorstarka SAABen, väljer jag att följa efter Skodan. Deras högre toppfart på den stora vägen, innebar att jag kommit runt 100 meter på efterkälken. Skodan hinner försvinna ur synhåll. Efter en lada ser jag dock att den har stannat och börjat vända. Jag ”flyger” förbi. Han vänder. Jag vänder och tillbaka runt samma lada. Tvärs över vägen på andra sidan, står SAABen igen och spärrar vägen för mig. Skodan var försvunnen. Ställer mig på mittenpedalen och stannar en knapp meter från hans högra dörr. Där står vi, han och jag, och tittar på varandra. Eller jag kanske ska säga att jag tittar på honom och han ser inte mer än fyra stora Hella Xenon extraljus!
Återigen vänder han och far iväg – och jag har givetvis inte en chans att hänga med. Han far över den stora asfaltvägen som till mycket stor del trafikeras av lastbilar, i säkert 70-80 knyck och tjänar ytterligare ett hundratal meter eftersom jag inte vågar chansa på att det inte kommer någon i den helt skymda korsningen.
Han försvinner i fjärran in på ännu en mindre asfaltväg. Golfen jobbar på så bra den kan och vid en liten väg ser jag att en bil släcker lyset. Jag vänder och kör upp och stannar utanför vägen. Då kommer SAABen ut och svänger upp mot mig. ”Nu kör han på mig” tänker jag. Han stannar nos mot nos och återigen stirrar han in i mina starka lysen samtidigt som jag ser honom hur tydligt som helst!
”Nu får ni banne mig stå på lite” säger jag till polisen. ”Nu har jag jagat dom i en halv timme!”
”Vi är snart framme” blir svaret. De var på väg från både Skåne och Kronoberg.
Med vetskapen om att ligan hade hotat ett antal affärsinnehavare och andra människor med - som det brukar heta i massmedia – ”ett pistolliknande föremål”, blir jag ärligt talat lite feg. Vi är trots allt mycket långt från hus och människor, en sen, mörk kväll. Tyvärr har dessutom adrenalinet sjunkit till en mer normal nivå, under den långa jakten.
Han backar undan, vänder och försvinner i fjärran. Nu har jag inte en chans att hänga med längre. Hur jag kunde följa med så länge som jag kunde, med den bilen, är en gåta, eftersom de var kända för att köra ifrån polisen ganska omgående! Kanske de gamla ”rally-takterna” kom fram igen? Kanske var de inte i form? Hade de bara hållit sig till grusvägar så…!
Jakten är slut och jag förbannar min feghet i det avgörande läget!
Varför stoppade jag inte honom genom att köra på honom? Varför backade jag inte in dragkroken i hans kylare och löste ut hans airbag? Varför klev jag helt enkelt inte ut och konfronterade honom? Varför ska man fega ur när det gäller?
Frågor som har grämt mig sedan dess.
En stund senare kommer ett av de största polispådrag jag sett, live!
De vill att jag visar var jag först kom ifatt de båda bilarna. De tar på sig sina blå skottsäkra västar – jag tar på mig min blå SDR-jacka och tar täten framför en karavan av polisbilar. Tre – fyra stycken om jag minns rätt. De andra snurrar i området.
Fick senare höra att polisen hade mött ledaren i hans privata bil, men han körde ifrån dom omgående. I övrigt hittas inget – förutom SAABen som hittas en vecka senare utanför Ystad någonstans. Utbränd! Den blev väl för het, i dubbel bemärkelse.
Jag pekade ut föraren till SAABen i en fotokonfrontation som den de sökte. Inget åtal väcktes.
Var de skulle när jag mötte dem, lär man väl aldrig få veta. Att det var nåt djävulskap råder det dock ingen tvekan om.
Oj! Det blev en lång historia! Men som jag sa i början – jag känner inte för att göra nåt nyttigt idag.