F
F.d. 2549
Guest
Vi har tidigare haft uppe ämnet kring läsbarheten på denna site. Helt klart är det en nackdel när raderna blir långa och speciellt när en viss farbror Claes skriver sina ordrika berättelser. Nu har jag kommit på ett enkelt sätt att korta av raderna.
Markera texten (Ctrl A), klicka därefter 5 ggr på "Öka indrag". Resultatet har ni här.
Jag tog mig friheten att kopiera min gamla "Lus" för att resultatet skulle bli mera märkbart.
Ha det gott önskar farbror Claes.
Lusen
För en tid sedan drabbades ett pensionärspars 30-åriga hus av en mindre vattenskada. En otäthet i yttertaket gjorde att regnvatten droppade från taket i köket och bjöd en del av kökets krukväxter på automatisk bevattning. Efter att yttertaket blivit lagat, återgick bevattningsrutinerna av krukväxterna till den gängse traditionen och minnet av läckaget suddades efter hand ut hos de boende.
Så plötsligt en dag fick frun i huset syn på en liten vattensamling på kökets arbetsbänk. Mängden vatten var obetydlig – i storleksordning som ett mindre spill vid oförsiktig vattning av krukväxter. Frun torkade genast bort vattnet, men hon upptäckte efter en halvtimmes tid att det åter fanns en liten pöl på exakt samma ställe som förut. De obehagliga tankarna kring den gamla vattenläckan grep tag i henne och hon fick sin läsande man att byta ut läsglasögonen mot hans ordinarie, för att han skulle kunna göra en noggrann okulärbesiktning av innertaket. Uppe på köksstegen lät han meddela ner till sin hustru att ingen fukt stod att finna på den del av taket som skulle kunna vara det potentiella utsläppsstället för vattensamlingen.
Eftersom det tidigare läckaget tog sin början under takarmaturen och denna befann sig rakt ovanför det nu aktuella vattenstänket, blev resultatet att mannen – för att lugna sin bekymrade hustru – såg sig tvingad att skruva ner armaturen, endast för att konstatera att det därunder var absolut fuktfritt. Den som har erfarenhet av hur en orolig hustru kan sprida sin ängslan till sin omgivning, så att all annan verksamhet avstannar och upplevs som betydelselös, förstår att mannen i denna berättelse knappast kunde trotsa hustruns vädjan om att han skulle fortsätta sin okulära inspektion även på vindens kryputrymme.
Strax sågs mannen krypa in genom en liten lucka i husgaveln, iklädd arbetskläder och dessutom försedd med munskydd – som försvar mot det oundvikliga stoftet från vindens mineralullsmattor. När han sakta kröp fram i det mycket trånga utrymmet, gjorde sig hans periodiska ryggskott påmint och han började väga riskerna kring de problem som skulle kunna uppstå, om han nu skulle få en kraftig låsning av ryggen, mot de problem som skulle uppkomma om han inte helt och fullt kunde infria hustruns önskemål. Om det var underkastelse inför hustrun, eller glädjen att kunna återställa lugnet inom henne, som drev honom framåt i ett för ryggen olyckligt rörelsemönster, ägnar vi här inga djupa funderingar. Vi konstaterar endast att han fortsatte framåt mot det utsatta målet med hjälp av de förhatliga militära förflyttningsmetoderna – ålning medelst slingring och hasning. När han till slut låg utsträckt under isoleringsmattorna och undersökte utrymmet ovanför köksarmaturen, konstaterade han att verkligheten överensstämde med den logiska sannolikheten – det fanns inte tillstymmelse till någon fukt. Nu gällde det för honom att ta sig ner från vindsutrymmet utan att bli drabbad av akut ryggskott och därefter beskriva för hustrun hur torrt och fint det var på vinden, utan att hans minspel eller tonfall skulle kunde tolkas som ett: ”Va vad det jag sa?”
Den första svårigheten klarade han av med hjälp av lugn och följsam krypteknik och den andra tack vare stor rutin och en äkta skådespelaretalang. Nu återstod att lösa upp hustruns oro inför det okända. Det kunde endast ske genom att han löste frågan kring vattendropparnas ursprung. Han satte sig ned och iakttog den lilla vattensamlingen. Om källan inte fanns i taket så måste den krukväxt som fanns ganska nära droppen vara hemligheten. Dock, växtens blad hade inte en fuktighetsgrad som kunde orsaka nämnda droppe och dessutom var droppen tio centimeter utanför en tänkt vertikal linje från växtens yttersta blad. Enligt hustrun borde källan vara ganska högt upp eftersom de mycket små minidroppar som fanns runt huvuddroppen tydde på att det var nedslagskraften i droppen som hade orsakat detta stänk.
Mycket gamla källskrifter hade lärt mannen att ”kvinnlig logik” var ett uttryck som uppfattades på diametralt olika sätt – beroende på tolkarens könstillhörighet. Däremot var ”kvinnlig intuition” ett mäktigt vapen, där sällan något oliktänkande rådde och som borde få en drabbad rådig man att genast ”ställa in sig i ledet”. Vår rådige man förhörde sig inte om vilket av dessa båda tänkesätt som föregick det nyss uttalade kvinnliga antagandet. Han gjorde istället vad man kunde förvänta sig – han torkade upp vattenstänket, flyttade den misstänkta krukväxten ett par decimeter, tog på sig läsglasögonen och bad att få återkomma om en halvtimmes tid.
När tiden var inne – eller ute – tog mannen åter plats framför krukväxten för att studera läget på och kring objektet ifråga. Han nickade omedvetet när han noterade att någon ny vattensamling inte fanns på plats på ursprungsstället, men däremot invid den nyss flyttade krukväxten fanns en liten vätskemängd på samma avstånd från växten som tidigare. Mannen stödde huvudet i handflatorna och såg fundersam ut, som om det nu skulle kunna tillföra någon kunskap. Helt klart var det dock huvudets och blickens fixering på droppen som var det stora steget mot problemets lösning. De av hustrun omtalade minidropparna fanns kring huvuddroppen precis som förut, men den nya observationen som mannen gjorde, var att det ständigt tillkom nya minidroppar. Han placerade handen ovanför vattenstänket och kände en kittling när nya droppar träffade håren på handens ovansida. Han förde handen sakta uppåt och kunde därmed få fram startpunkten för vattenflödet. Just där, på en av växtens skälkar satt en halvt genomskinlig, grön/brun, fyra millimeter lång lus i ensamt majestät.
Mannen lät åter huvudet få vila mot handflatorna, när han funderade på om det var möjligt för en liten lus att på en halvtimmes tid kunna producera dubbelt så mycket vätska som den hade kroppsstorlek till. Hans manliga logik och okunskap i ämnet gav ett otvetydigt svar: Nej. Han ropade på hustrun och undrade om det var med hennes godkännande som en lus uppehöll sig på en av hennes växter. Hustrun svarade inte, men gav dock ett svar genom att omedelbart förflytta lusen till en annan värld.
När det visade sig att vattenstänket upphörde i och med lusens försvinnande, började mannen fundera i banor kring den eventuella skillnaden mellan kvinnans och mannens logik. Eftersom tankegångarna inte var speciellt upplyftande återvände hans funderingar till lusen och hur det var möjligt att ett så litet djur kunde sprida sådana mängder av vätska.
De växtintresserade personer som mannen senare diskuterade problemet med kunde inte ge någon nöjaktig förklaring, och när inte heller traktens blomsterhandlare kunde tillfredsställa hans kunskapstörst, då återstod endast Hvilans Naturbruksgymnasium i Åkarp. Där fanns bevisligen kunskaper i ämnet, men om viljan fanns att ta sig an en novis, det skulle nu prövas. Strax var vår man uppkopplad med en såväl vänlig som kunnig representant för Hvilan. Denne såg inga märkligheter i lusens beteende. En lus som har sugit in sig i en frisk ny växtdel syns inte ha något annat intresse än att fortsätta att suga i sig växtsaft och som en naturlig del av det, därefter ”låta sina exkrementer” i sin omgivning. Hvilans talesman använde sig av ett annorlunda språkbruk när han beskrev lusens tillvägagångssätt att avhända sig sin sockerhaltiga lösning, men det som är gångbart och naturligt i ett samtal man mot man kan stundtals vara stötande läsning för den med annat betraktelsesätt.
Det enda som sågs som anmärkningsvärt var att lusen hade kunnat få iväg sina droppar, det som i dagligt tal kallas honungsdagg, så pass långt ifrån sin avskjutningsramp. Lusen hade tydligen kommit i en gynnsam kroppsställning som möjliggjorde ett sådant avskjut. Normalt är att honungsdaggen väter ner växterna och bildar grogrund för sotdaggsvampar – om nu inte myrorna, som är mycket begivna på honungsdagg och är aktiva försvarare av bladluskolonier, är på plats och förser sig av detta livets goda.
Så satte sig mannen åter i sin stol med läsglasögonen vilande på näsans yttersta spets. Innan han tog sig an boken, uppehöll sig hans tankar ett ögonblick på de nya kunskaper han fått del av och han gav även en kort tanke åt vad en lus och en kvinna gemensamt kan åstadkomma med en stackars hövlig och smått kuvad man.
Claes Fallhammar
