Sv: Annika Dahlqvist
Diabetes typ 2 är ingen åkomma man "får" i ett nafs, när den diagnosticeras har den sannolikt utvecklats under loppet av 5 år, kanske fler. Den som har diabetes typ 2 och är/var överviktig/fet kan försöka erinra sig när kilona började samla sig ganska oemotståndligt på kroppen. Där någonstans var startpunkten. Sedan finns det ungefär 1 av 5 diabetiker typ 2 som inte har/har haft nämnvärd övervikt, där kan det vara svårare att i efterskott veta när förloppet startade.
Det finns flera hormoner som spelar in när det gäller att reglera blodsockret och åtminstone ett par, insulin och glukagon, tillverkas i direkt anslutning till varandra och har till del motverkande funktioner.
Hormonerna glukagon, adrenalin, kortisol och tillväxthormon har alla förmågan att, via olika mekanismer, höja blodsockret. Det enda som sänker är insulin. Denna osymmetriska fördelning beror nog på att människans tidiga ursprung ligger långt tillbaka i tiden, cirka 2500000 år. Utvecklingen började gå snabbare för cirka 200000 år sedan, men först för cirka 50000 år sedan hade människans konkurrens- och anpassningsförmåga stigit så att hon började sprida sig över världen från "urhemmet" som antas ligga på den afrikanska kontinenten.
Man har (ännu) inte funnit tecken på att man, fram till denna tid, var annat
än jägare, fiskare och samlare. Den som i nutid försöker leva enligt detta mönster upptäcker snart att på merparten av jordens yta och under större delen av året så är andelen kolhydrater i maten oerhört låg. Då evolutionen antas driva på nödvändiga egenskaper är det alltså fördelaktigt att, i en miljö med begränsade kolhydrattillgångar, ha tillgång till 4 olika mekanismer som momentant kan frisätta glukos, blodsocker, även om det totala dagsbehovet för unikt glukosberoende organ ligger under 50g/dag, helt inom kroppens egen glukosproduktion med fett och glykogena proteiner som råvara. Faktum är att inte ens det kolhydratkramande Livsmedelsverket menar att en enda mono-, di- eller polysackarid är essentiell, livsnödvändig att äta.
Insulin har flera roller:
1) Det är anabolt, vävnadsbyggande. Antidopingbyrån WADA klassar insulin som doping, tillåtet enbart för diabetiker.
2) Det nedreglerar produktionen av glukagon som dels stimulerar fettmetabolismen och i samma veva frisätter glukos då den molekyl som binder samman tre fettsyror till en fettmolekyl, glycerol, bryts ner till glukos i levern.
3) Det gynnar fettlagring, dels i fettceller, dels i levern och dels visceralt, i bukhålan. Det är därför diabetiker typ 2 vanligen har bukfetma.
4) Det spärrar fettanvändningen bland annat genom att glukagonet inte är aktivt.
5) Det öppnar GLUT4, insulinberoende glukostransportörer, in i fett- och muskelceller.
Om muskelcellerna av någon anledning inte klarar att använda denna glukos förblir blodsockernivån förhöjd och redan när mängden i hela blodomloppet (5,5-6 liter) på ett varaktigt sätt stiger med så lite som ett par gram börjar man på sikt utveckla klassiska diabetessymtom, synnedsättning/blindhet, känselförlust i fötter, sår under fotsulor och på ben, förlust av kontroll över både övre och nedre magmun. Det förra ger sura uppstötningar och det senare, gastropares, ger ryckvis tömning av maginnehållet ut i tarmen. För en diabetiker typ 1 eller en insulinbehandlad tvåa kan detta bli oerhört besvärligt att hantera. Fler långtidskomplikationer finns.
Eftersom GLUT4 finns i fettceller kommer blodsockret, under de första anonyma åren av diabetesutvecklingen, till stor del att lotsas in i de närmast omättliga fettcellerna. Där finns inga direkta spärrar för glukos, här finns både hjärterum och stjärterum. Under lång tid lever man hyfsad hälsa med en, trots allt ändlig, förmåga att omvandla överflödsglukos till fett.
Nå, åter till evolutionen. Först i och med tillkomsten av organiserade jordbruk för cirka 10000 år sedan började man få en större och inte så säsongsbunden tillgång till mat baserad på kolhydrater. I och med detta började betydelsen av punkt 5 på insulinlistan ovan att öka för att idag med 50-70E% kolhydrater i maten bli så stor att bukspottkörtelns produktionsförmåga av det enda blodsockersänkande hormonet, insulin, onödigt ofta överskrids och ibland lägger av, betacellsutmattning.
Senast då är det någon som upptäcker vad som hänt, man har "fått" diabetes typ 2.
Ovanstående är en starkt förenklad beskrivning av diabetes typ 2, men var och en som själv minns sin egen sjukdomsutveckling kan ju fundera över vad som avviker. Inte alla har nått ens de första stadierna av naturalförloppet som vården ibland kallar de långsiktiga skadorna. Tar man hand om sin diabetes typ 2 genom att undvika blodsockerhöjande mat kan man plana ut försämringarna och i viss mån återvinna en del av hälsan.
Medicinering kan bli oundviklig, men att medicinera för att man älskar t.ex. bröd och pasta är så otaktiskt att klockorna stannar.
/ Erik