Åksjuk hund

[Leffe M]

Jag förstår inte varför hundägare inte bryr sig att hundarna är rädda för att åka bil
Låt någon annan ta hand om hunden när ni är utr ock åker

 

[tony o nette]

Lätt för dej att säga. Har du hund? Dumma kommentarer.
Klart att man skall sälja husbilen (eller undra om jag skall säja hunden) pga att våran hund inte gillar skakningar, solkatter, fotbollar
cyklar, stimmiga barn.
I mitt fall så betyder hunden mer för mej än du kan ana.
Skulle du kunna tänka dej att lämna din hund, barn eller fru någonstans när du åker på husbilssemester pga att dom är rädda för något?.
Hur tror du att det känns för hunden (eller barnen eller frun) när du lämnat hen och sedan inte kommer tillbaka?

Varför tror du att TS efterlyser en idè för att TS`s hund skall må bättre när det enligt din mening är lättare att lämna bort den.

Hjälp TS med idéer om rimliga lösningar istället.

 

[MogensPJ]

Våran hund som vi tyvärr fick ta bort hade väldigt ont av att åka personbil. Spelade ingen roll vad vi provade (förutom lugnande tabletter men då var han dåsig i flera dagar efter) Så fort vi närmade oss bilen började han spjärna mot och ville inte hoppa in. Väl inne i bilen så tog det inte länge innan han började flåsa och slicka sig om nosen för att tillslut börja kräkas.

Husbilen var en helt annan sak. Hoppade in direkt och satt i passagerarstolen fastspänd i sele. Så snart man stannade ville han upp i framrutan och sitta för att se var vi var. Inga tecken på åksjuka eller obehag.

 

[tony o nette]

Tråkigt att höra.
Våran gillar ju att var med oss i bilarna men som sagt så gillar den inte
vissa saker. Inte mycket att gör åt för oss än att åka kortare sträckor tyvärr.

 

[Svein_H]

Hunder er som mennesker, veldig forskjellige. Jeg husker godt da vi (jeg og min daværende samboer) hentet Bamse da han var 12 uker gammel, selv om det er mange år siden. Det var hans første biltur, han ble veldig bilsyk og kastet opp flere ganger på veien hjem, og etterpå var han livredd bilturer og strittet imot hver eneste gang vi prøvde å få ham inn i bilen.

Helt til vi fikk noen lett beroligende tabletter fra dyrlegen, som vi brukte kun én gang før han totalt endret oppførsel. Da han oppdaget at han ikke lenger ble bilsyk var han den første til å hoppe inn i bilen når vi skulle på tur, gjerne før jeg rakk å åpne døra i hundeburet, slik at han havnet ved siden av! Han lå og satt i buret etter hva han selv ønsket, og når han satt oppreist var han helt oppslukt av landskapet som fór forbi. Han var helt i hundre når han så andre hunder langsmed veien, bjeffet når han hørte blinklyset bli slått på, og holdt en hel konsert når han nærmet seg steder han hadde vært før (og når vi nærmet oss hjem på vei tilbake). Han var en ren fryd å ha med på tur