F
F.d. 5322
Guest
Även små resor kan ha ett givande innehåll. Inte minst följande berättelse anser jag bekräftar detta faktum.
Efter Mias möte med valberedningen strax norr om Sävsjö, beslöt vi trots en akut brist av tid, att ta en övernattning på väg hem. Inte minst för att fira den tvivelaktiga våren välkommen tillsammans med husbilens invigning för året.
Utanför Lammhult stannade vi till och kikade i GPS:ens POI-filer som Carnival så förtjänstfullt har tillhandahållit oss medlemmar med.
En som vi föll för var belägen bara 15 km SV om vår dåvarande position. Kanon! Den tar vi!
Klickade på ”Kör” på den elektroniska tingesten i framrutan.
Ringrostig efter vinteridet i den varma stugan, och fullständig avsaknad av att köra efter GPS på flera månader, hade jag inte en tanke på att man inte kan lita på denna uppfinning av USA:s försvarsmakt.
”Sväng höger efter 1,2 km”. Höger var det. Vägen över Aneboda är fin, inget tvivel om saken men när ”Ingrid” sa att vi skulle svänga höger igen efter en bit och vi kom in på en väg som jag kände igen som en gammal rallysträcka, så började jag bli lite fundersam. Visserligen är vägen fin som rallyväg men som en transportsträcka för en 3,5 tons husbil, lämnar den lite övrigt att önska. I synnerhet så här års, med lösa och mjuka vägkanter. Ett äldre par som kom gående till fots, höjde på ögonbrynen både en och två gånger, när de såg detta stora vita fordon på den egentligen allt för lilla vägen.
Vi rullade dock på, kikandes lite då och då på GPS:ens avståndsangivelse. ”Fortsätt 6 km”. Ok. Inte så farligt tänkte jag, fortfarande utan att tänka på att den inte angav sträckan som var kvar till målet, utan bara tills nästa gång vi skulle svänga.
Jag har kört i stort sett samtliga vägar, såväl stora som små, i hela Kronoberg och halva Jönköpings län, så det är lite av ”mammas gata” för min del. Jag känner igen mig i stort sett överallt men kommer inte exakt ihåg hur det ser ut framöver alla gånger.
För en gång skull, var vi överens, ”Ingrid” och jag, att det skulle bli asfalt efter nästa sväng.
Säg den glädje som varar för evigt. En km eller så, sedan var det dags för nästa lilla grusväg. Men vi måste ju snart vara framme? Vi kör!
Vi kom upp till en gård där vi skulle svänga vänster över gårdsplanen, förbi traktorskjulet och vidare in på en liten, liten, liten väg, som efter några hundratal meter gjorde det omöjliga och blev ännu mindre!
Jag vågar påstå att jag kan hantera en bil på små utrymmen och efter många, många års träning har jag blivit ganska bra på precisionskörning, utan att på något sätt förhöja min status till någon expertnivå. Det finns tillfällen i livet, när man får betalt för den här typen av frivillig träning i alla lägen. Detta var ett sånt tillfälle.
Det stod i beskrivningen av ställplatsen, att det inte var passande för större fordon. Allting är relativt här i livet men att ”större fordon” skulle innefatta allt som är större än en Hundkoja, eller BMC 1100 Mini som är det vetenskapliga namnet på denna lilla roliga tingest, hade jag inte en tanke på.
Som sagt. Att hantera bilen på små ytor är inga problem. Men det måste finnas ytor över huvud taget. Husbilen vi har är inte midjestyrd så att vända fanns inte i min vokabulär. Det fanns två alternativ: Backa tillbaka den km vi kommit, eller fortsätta framåt, varav vi valde det sistnämnda.
Till sist kom vi i alla fall fram till bebodda trakter. Vi såg hus och bilar! YES! Inte kan de ha denna vägen som infart? Det måste finnas en till från andra hållet. Och se. Mycket riktigt. Vägen blev bred som en Tysk Autobahn i jämförelse med den vi kom ifrån.
När vi hade passerat gårdsplanen ivrigt utskällda av en hund av den mer lurviga sorten kunde vi rent av lägga i både tvåan och treans växel.
Jag kan tänka mig hushållets samtalsämne vid nästa släktträff:
”Ni skulle sett vad som hände förra veckan! Det kom en HUSBIL från vägen som går från Nils i Svängens traktorskjul!”
”Äh, du snackar! Har du fått en öl för mycket till maten? Den vägen har ingen kört på sedan farfar drog hem älgen de sköt vid Stor-myren, med traktorn – 1947!”
Efter dessa strapatser kunde vi bara inte ge upp. 15 km SV hade GPS:en sagt. Vet inte om den väljer att tala om avståndet fågelvägen men det kändes som vi kört 15 mil.
Äntligen såg vi målflaggan i den lilla rutan, som talar om att målet är nära.
Parkeringen var egentligen avsedd för besökande till ett naturreservat vid sjön Rymmens strand. Platsen var helt fantastiskt vacker med en utsikt som kunde göra självaste Lucifer religiös.
När vi väl var i hamn med bilen och allt bohag i acceptabelt skick, förutom att det krävs en rejäl tvätt, började jag studera det gamla hederliga navigeringsinstrumentet – Kartboken och konstaterade att det inte alls var så långt och inte alls så marigt att ta sig till denna Gudomliga plats.
Om man hade kommit från andra hållet alltså.
//Lg
Efter Mias möte med valberedningen strax norr om Sävsjö, beslöt vi trots en akut brist av tid, att ta en övernattning på väg hem. Inte minst för att fira den tvivelaktiga våren välkommen tillsammans med husbilens invigning för året.
Utanför Lammhult stannade vi till och kikade i GPS:ens POI-filer som Carnival så förtjänstfullt har tillhandahållit oss medlemmar med.
En som vi föll för var belägen bara 15 km SV om vår dåvarande position. Kanon! Den tar vi!
Klickade på ”Kör” på den elektroniska tingesten i framrutan.
Ringrostig efter vinteridet i den varma stugan, och fullständig avsaknad av att köra efter GPS på flera månader, hade jag inte en tanke på att man inte kan lita på denna uppfinning av USA:s försvarsmakt.
”Sväng höger efter 1,2 km”. Höger var det. Vägen över Aneboda är fin, inget tvivel om saken men när ”Ingrid” sa att vi skulle svänga höger igen efter en bit och vi kom in på en väg som jag kände igen som en gammal rallysträcka, så började jag bli lite fundersam. Visserligen är vägen fin som rallyväg men som en transportsträcka för en 3,5 tons husbil, lämnar den lite övrigt att önska. I synnerhet så här års, med lösa och mjuka vägkanter. Ett äldre par som kom gående till fots, höjde på ögonbrynen både en och två gånger, när de såg detta stora vita fordon på den egentligen allt för lilla vägen.
Vi rullade dock på, kikandes lite då och då på GPS:ens avståndsangivelse. ”Fortsätt 6 km”. Ok. Inte så farligt tänkte jag, fortfarande utan att tänka på att den inte angav sträckan som var kvar till målet, utan bara tills nästa gång vi skulle svänga.
Jag har kört i stort sett samtliga vägar, såväl stora som små, i hela Kronoberg och halva Jönköpings län, så det är lite av ”mammas gata” för min del. Jag känner igen mig i stort sett överallt men kommer inte exakt ihåg hur det ser ut framöver alla gånger.
För en gång skull, var vi överens, ”Ingrid” och jag, att det skulle bli asfalt efter nästa sväng.
Säg den glädje som varar för evigt. En km eller så, sedan var det dags för nästa lilla grusväg. Men vi måste ju snart vara framme? Vi kör!
Vi kom upp till en gård där vi skulle svänga vänster över gårdsplanen, förbi traktorskjulet och vidare in på en liten, liten, liten väg, som efter några hundratal meter gjorde det omöjliga och blev ännu mindre!
Jag vågar påstå att jag kan hantera en bil på små utrymmen och efter många, många års träning har jag blivit ganska bra på precisionskörning, utan att på något sätt förhöja min status till någon expertnivå. Det finns tillfällen i livet, när man får betalt för den här typen av frivillig träning i alla lägen. Detta var ett sånt tillfälle.
Det stod i beskrivningen av ställplatsen, att det inte var passande för större fordon. Allting är relativt här i livet men att ”större fordon” skulle innefatta allt som är större än en Hundkoja, eller BMC 1100 Mini som är det vetenskapliga namnet på denna lilla roliga tingest, hade jag inte en tanke på.
Som sagt. Att hantera bilen på små ytor är inga problem. Men det måste finnas ytor över huvud taget. Husbilen vi har är inte midjestyrd så att vända fanns inte i min vokabulär. Det fanns två alternativ: Backa tillbaka den km vi kommit, eller fortsätta framåt, varav vi valde det sistnämnda.
Till sist kom vi i alla fall fram till bebodda trakter. Vi såg hus och bilar! YES! Inte kan de ha denna vägen som infart? Det måste finnas en till från andra hållet. Och se. Mycket riktigt. Vägen blev bred som en Tysk Autobahn i jämförelse med den vi kom ifrån.
När vi hade passerat gårdsplanen ivrigt utskällda av en hund av den mer lurviga sorten kunde vi rent av lägga i både tvåan och treans växel.
Jag kan tänka mig hushållets samtalsämne vid nästa släktträff:
”Ni skulle sett vad som hände förra veckan! Det kom en HUSBIL från vägen som går från Nils i Svängens traktorskjul!”
”Äh, du snackar! Har du fått en öl för mycket till maten? Den vägen har ingen kört på sedan farfar drog hem älgen de sköt vid Stor-myren, med traktorn – 1947!”
Efter dessa strapatser kunde vi bara inte ge upp. 15 km SV hade GPS:en sagt. Vet inte om den väljer att tala om avståndet fågelvägen men det kändes som vi kört 15 mil.
Äntligen såg vi målflaggan i den lilla rutan, som talar om att målet är nära.
Parkeringen var egentligen avsedd för besökande till ett naturreservat vid sjön Rymmens strand. Platsen var helt fantastiskt vacker med en utsikt som kunde göra självaste Lucifer religiös.
När vi väl var i hamn med bilen och allt bohag i acceptabelt skick, förutom att det krävs en rejäl tvätt, började jag studera det gamla hederliga navigeringsinstrumentet – Kartboken och konstaterade att det inte alls var så långt och inte alls så marigt att ta sig till denna Gudomliga plats.
Om man hade kommit från andra hållet alltså.
//Lg
