F
F.d. 29756
Guest
.
Den 1 september stallade vi vår Dethleffs i ett f.d. lokstall. Det var lite känslor med då vi inte tar ut den föränn 1 aptil nästa år.
Den har gett oss stor barmarksperiod.
Det är inte på grund av bristande respekt för HBK:s stora samtalsämne - husbilen- som jag ville berätta lite från jaktskogen.
Jakten för en glesbygdsmänniska som jag är bara så stor. I min barndom- ungdom följde jag min pappa i de skogliga sysslorna där verktyg var såg, yxa och ett jaktvapen. Jakten ingick i vistelsen i skogen och var på denna tiden faktiskt en nödvändig del i det dagliga brödet. Man kan nog säga att jag tillhör den ofta omdiskuterade företeelsen "ivrig jägare". I mina yngre dar levde jag ute i naturen, ibland flera dar i sträck och tillbringade ofta natten under bar himmel med en stockbrasa som värmekälla. Då jag under nattens timmar rörde om i brasan så såg jag hur gnistregnet steg mot trädkronorna som gungade av värmedraget. Inte sällan då jag bröt mitt nattläger var marken vit av frost. Detta liv upplevde jag som naturligt och självklart då. Jag hörde skogen "sjunga". Furuskogen susade lite vasst medan lövskogens läte var mjukare och asplundarna slamrade nervöst med bladen (populus tremula).
Men nu är det jaktperiod hela hösten och en bra bit in i snöperioden. Det är lite synd om omgivningen för när någon vill tala om allmänna ting så svarar vi jägare med begreppet älg. Vi är nog under denna period ganska så odrägliga men alla vet att vi snart är "anträffbara"
Vi är 5 jägare som skall fälla 3 vuxna älgar på privat mark. Då vi har en bra jämthund så går jakten bra och inom en vecka har vi fått två tjurar-en treåring och en fyraåring fällda av två "pojkar" i 40-årsåldern. Hunden har dessutom vid två tillfällen skällt björnhona med unge men det är inte tillåtet att skjuta dessa. Det känns så skönt att läget är under kontroll. Men visst skulle det sitta gott att visa pojkarna att "gammal är äldst"!
Jag är ute i en dalgång, tidigt en mycket vacker höstmorgon. Egentligen är mitt ärende att rekognosera inför nästa års jakt. På östra sidan av dalgången reser sig Smalåberget , geologiskt en drumlin (limpformat berg som går från nordväst till sydöst) formad under inlandsisen. .
Här är ett kalhygge upptaget och sträcker sig en bit uppför berget.
Här i ett jakttorn har jag dröjt mången jaktkväll, sett fullmånen sakta, ljudlöst och likblek glida upp. Kanske är det fantasi, men visst kan vi väl ha råd att säga att det kunde vara verklighet, för den vrider på sig som en parabol och belyser den stora bergssluttningen där skogen står mörksvart nästa hotfulloch jag upptäcker att jag fryser lite . Jag tycker att månen gör detta för bara mig. Det är väl inget besvär alls, han har ju så gott om tid.
För tre år sedan satt jag i samma torn en afton. Förkyld å eländig. Jag har med varierad framgång lockat fram älg och nu med hjälp en hals där stämbanden är igenslammade får jag fram ett lockläte som jag på en gång hör låter förföriskt bra och lyckas locka fram en 10-taggare till skott.
Men nu plötsligt och oväntat, bara står där. Stor och väldig. Jag ser att den förberett sig för höstens stora uppdrag - att föra släktet vidare. Efter en lungn sommare är kroppen laddad med testosteron och en underlig oro styr och ställer i kroppens kemi.De nyfejade skovelhornen lyser gulrött i höstsolen och halsen är uppsvälld. Den verkar så framtung att den skulle behöva ett benpar till under halsen för att inte tippa på näsa. Midjan är slank som hade den en hårt remmas korsett.
Oj, så grann han är!
De närmaste veckorna väntar hårt arbete om älgkornas gunst. Han skall utmana utan att tveka,genomkämpa långa bittra strider som inte väjer för döden. Efter fullgjort uppdrag är han svår att känna igen. Utmattad - till döden trött, nedmagrad och ofta med svåra skador drar han sig undan.
Har han tur så överlever han vintern.
Men nu står han där. Många tankar kör genom min hjärna.Det är för långt håll. Den behövs till avel.Men Palle, du får knappast ett sådant här tillfälle en gång till i detta livet och förresten så är du ju ensam på skogen denna dagen så ingen hör om du "skammar" älgen.
Jag har gott stöd, siktar högt på bogen, tvekar, siktar på nytt och plötsligt går skottet utan att ha riktigt tillstånd.
Jag ser att älgen tecknar för skott. Den tar några långa styva kliv in i skogskanten, blir stående med baken mot mig. Den väldiga kroppen börjar svaja. Den skjuter framkroppen mot skyn, slår en baklängesvolt, tar med sig en mindre björk och slår i marken.
Jag måste nu passera ett 100 meter bred sumpmark. Men oj vad gammelgubben har blivit mjuk i kroppen. Jag skulle nog kunna plocka hem senior-VM i gymnastik denna dagen. Jag jumpar mellan fjädrande starr tuvor, når sluttningen, går i ivern lite fel men så finner jag den. Jag närmar mig sakta, mycket sakta med vapnet i beredslap.
Älgen är död. Alldeles förfärligt död. Jag kör in kniven i halsgropen men vet att där finns knappast något blod. Den luktar inte heller illa då den inte hunnit rusta sig helt för brölloppet. Han ska också sparka upp en grop i marken, urinera i denna och omsorgsfullt rulla sig i denna grop för att någon dag framåt dofta oemotståndligt i älgkornas näsa! Älgen har 7 taggar på ena skoveln och åtta på den andra men med ytterligare två på skovelns undersida så det skulle på fackspråk vara en udda 20-taggare!
Via jaktradion får jag kontakt med jaktkamraterna som denna dag jagar på Sveaskogs mark. Vi samlas till hårt arbete och nu är jag centrum för allas intresse. Frågor haglar, berömmet förekommer rikligen och jag lapar i mig precis allt. Jag blir tillslut mätt på allt positivt så jag försöker med att "det här kan väl vemsom helst gör" för att ge plats åt "nä Palle nog är det bara du" osv.
Å snacket håller i sig och lever i bygderna.
Ha du hört om än Palle.. Nu haan skute igen.. Jåå, han ha skute mutje älga.. Jåo , no haan hä men han bo ju för fan i skogen jämt.. He va visst en stor jävel.. Jåo no varn hä men han vi sköt på Lappträskberge no tror jag han var störr.. Men vi bruuk ju int väga älga..
Nä så jär hä.. Jåå,no jär hä så no! osv,osv osv.
Bästa hälsningar Palle
Den 1 september stallade vi vår Dethleffs i ett f.d. lokstall. Det var lite känslor med då vi inte tar ut den föränn 1 aptil nästa år.
Den har gett oss stor barmarksperiod.
Det är inte på grund av bristande respekt för HBK:s stora samtalsämne - husbilen- som jag ville berätta lite från jaktskogen.
Jakten för en glesbygdsmänniska som jag är bara så stor. I min barndom- ungdom följde jag min pappa i de skogliga sysslorna där verktyg var såg, yxa och ett jaktvapen. Jakten ingick i vistelsen i skogen och var på denna tiden faktiskt en nödvändig del i det dagliga brödet. Man kan nog säga att jag tillhör den ofta omdiskuterade företeelsen "ivrig jägare". I mina yngre dar levde jag ute i naturen, ibland flera dar i sträck och tillbringade ofta natten under bar himmel med en stockbrasa som värmekälla. Då jag under nattens timmar rörde om i brasan så såg jag hur gnistregnet steg mot trädkronorna som gungade av värmedraget. Inte sällan då jag bröt mitt nattläger var marken vit av frost. Detta liv upplevde jag som naturligt och självklart då. Jag hörde skogen "sjunga". Furuskogen susade lite vasst medan lövskogens läte var mjukare och asplundarna slamrade nervöst med bladen (populus tremula).
Men nu är det jaktperiod hela hösten och en bra bit in i snöperioden. Det är lite synd om omgivningen för när någon vill tala om allmänna ting så svarar vi jägare med begreppet älg. Vi är nog under denna period ganska så odrägliga men alla vet att vi snart är "anträffbara"
Vi är 5 jägare som skall fälla 3 vuxna älgar på privat mark. Då vi har en bra jämthund så går jakten bra och inom en vecka har vi fått två tjurar-en treåring och en fyraåring fällda av två "pojkar" i 40-årsåldern. Hunden har dessutom vid två tillfällen skällt björnhona med unge men det är inte tillåtet att skjuta dessa. Det känns så skönt att läget är under kontroll. Men visst skulle det sitta gott att visa pojkarna att "gammal är äldst"!
Jag är ute i en dalgång, tidigt en mycket vacker höstmorgon. Egentligen är mitt ärende att rekognosera inför nästa års jakt. På östra sidan av dalgången reser sig Smalåberget , geologiskt en drumlin (limpformat berg som går från nordväst till sydöst) formad under inlandsisen. .
Här är ett kalhygge upptaget och sträcker sig en bit uppför berget.
Här i ett jakttorn har jag dröjt mången jaktkväll, sett fullmånen sakta, ljudlöst och likblek glida upp. Kanske är det fantasi, men visst kan vi väl ha råd att säga att det kunde vara verklighet, för den vrider på sig som en parabol och belyser den stora bergssluttningen där skogen står mörksvart nästa hotfulloch jag upptäcker att jag fryser lite . Jag tycker att månen gör detta för bara mig. Det är väl inget besvär alls, han har ju så gott om tid.
För tre år sedan satt jag i samma torn en afton. Förkyld å eländig. Jag har med varierad framgång lockat fram älg och nu med hjälp en hals där stämbanden är igenslammade får jag fram ett lockläte som jag på en gång hör låter förföriskt bra och lyckas locka fram en 10-taggare till skott.
Men nu plötsligt och oväntat, bara står där. Stor och väldig. Jag ser att den förberett sig för höstens stora uppdrag - att föra släktet vidare. Efter en lungn sommare är kroppen laddad med testosteron och en underlig oro styr och ställer i kroppens kemi.De nyfejade skovelhornen lyser gulrött i höstsolen och halsen är uppsvälld. Den verkar så framtung att den skulle behöva ett benpar till under halsen för att inte tippa på näsa. Midjan är slank som hade den en hårt remmas korsett.
Oj, så grann han är!
De närmaste veckorna väntar hårt arbete om älgkornas gunst. Han skall utmana utan att tveka,genomkämpa långa bittra strider som inte väjer för döden. Efter fullgjort uppdrag är han svår att känna igen. Utmattad - till döden trött, nedmagrad och ofta med svåra skador drar han sig undan.
Har han tur så överlever han vintern.
Men nu står han där. Många tankar kör genom min hjärna.Det är för långt håll. Den behövs till avel.Men Palle, du får knappast ett sådant här tillfälle en gång till i detta livet och förresten så är du ju ensam på skogen denna dagen så ingen hör om du "skammar" älgen.
Jag har gott stöd, siktar högt på bogen, tvekar, siktar på nytt och plötsligt går skottet utan att ha riktigt tillstånd.
Jag ser att älgen tecknar för skott. Den tar några långa styva kliv in i skogskanten, blir stående med baken mot mig. Den väldiga kroppen börjar svaja. Den skjuter framkroppen mot skyn, slår en baklängesvolt, tar med sig en mindre björk och slår i marken.
Jag måste nu passera ett 100 meter bred sumpmark. Men oj vad gammelgubben har blivit mjuk i kroppen. Jag skulle nog kunna plocka hem senior-VM i gymnastik denna dagen. Jag jumpar mellan fjädrande starr tuvor, når sluttningen, går i ivern lite fel men så finner jag den. Jag närmar mig sakta, mycket sakta med vapnet i beredslap.
Älgen är död. Alldeles förfärligt död. Jag kör in kniven i halsgropen men vet att där finns knappast något blod. Den luktar inte heller illa då den inte hunnit rusta sig helt för brölloppet. Han ska också sparka upp en grop i marken, urinera i denna och omsorgsfullt rulla sig i denna grop för att någon dag framåt dofta oemotståndligt i älgkornas näsa! Älgen har 7 taggar på ena skoveln och åtta på den andra men med ytterligare två på skovelns undersida så det skulle på fackspråk vara en udda 20-taggare!
Via jaktradion får jag kontakt med jaktkamraterna som denna dag jagar på Sveaskogs mark. Vi samlas till hårt arbete och nu är jag centrum för allas intresse. Frågor haglar, berömmet förekommer rikligen och jag lapar i mig precis allt. Jag blir tillslut mätt på allt positivt så jag försöker med att "det här kan väl vemsom helst gör" för att ge plats åt "nä Palle nog är det bara du" osv.
Å snacket håller i sig och lever i bygderna.
Ha du hört om än Palle.. Nu haan skute igen.. Jåå, han ha skute mutje älga.. Jåo , no haan hä men han bo ju för fan i skogen jämt.. He va visst en stor jävel.. Jåo no varn hä men han vi sköt på Lappträskberge no tror jag han var störr.. Men vi bruuk ju int väga älga..
Nä så jär hä.. Jåå,no jär hä så no! osv,osv osv.
Bästa hälsningar Palle
