F
F.d. 2549
Guest
Ungdomssynder.
Så här i vintermörker och då längtan till varma sköna husbilsdagar ännu en tid endast är en längtan, då kanske det finns tid för en liten stunds läsning om hur illa ungdomen kunde uppföra sig i början på 1960-talet.
Jag utgår ifrån att brottet, som här strax skall beskrivas, är preskriberat och då händelserna i berättelsen eventuellt kan ge en viss kunskapshöjning för dem som inte har till exempel Kölis yrkeserfarenhet i ämnet, så låter jag det nu komma till världens kännedom genom denna klubbsidas försorg – trots att en viss skammens rodnad säkert kan skönjas på mina kinder.
Vissa av mitt livs händelser har jag knackat ner på datorn för kommande generationers eventuella läslusta. Det följande är kopierat därifrån.
Personerna: Bengt och Olle som bodde inneboende hos mig några månader i avvaktan på annan bostad.
– – – Nu var båten anskaffad inför Claes’ och hans två inneboendes kommande äventyr. Bostaden de behövde fick bli ett rejält tält. Ett sådant var dock så pass dyrt att Bengt och Claes kom överens om att dela på kostnaden. Olle ansåg sig inte ha råd med sådana utsvävningar och dessutom hade han tänkt återvända till Malmö innan året var slut.
Vapnet, som mer var en önskan än ett behov, det inhandlade Claes av egna medel. Det kraftfullaste geväret han kunde finna och som inte krävde vapenlicens var ett pumpgevär Sheridan Blue Streak med 5 mm ammunition. När han fick monterat ett kikarsikte på geväret visade montören en viss oro inför att ett gevär med den kraften inte fordrade licens. När Claes senare testade geväret visade det sig att han kunde träffa ett mål på 15 meters avstånd med en avvikning på högst tre mm. Kulans slagkraft på detta avstånd var tillräcklig för att skytten med ett välriktat skott i hjärtat på en katt fick den att falla död ner. Detaljerna i detta illdåd kommer inte att redovisas här utan händelsen skall endast ses som exempel på gevärets effektivitet.
En härlig tid hade de tre under helgerna när de hade sökt upp ett ensligt ställe intill skärgårdens vatten, slagit upp tältet och installerat sig och sin köksutrustning, farit med kanoten till någon närbelägen ö där de fiskade, grillade, solade och berättade historier som här, av många skäl, inte kommer att återberättas.
Under en kortare semester besökte de Hudiksvall under en festival och gjorde en sväng inåt landet där diverse campingplatser fick förmånen att glädjas av deras upptåg av diverse slag.
Under resan fick de en dag se en ensam häst i en inhägnad. Bengt tyckte att hästen verkade ha det ganska tråkigt och han ansåg att den behövde piggas upp. Claes och Olle satt kvar i bilen under tiden Bengt gick för att prata med hästen. Den verkade både lugn och intresserad av besöket ända tills Bengt via det kringgärdande staketet tog sig upp på hästryggen. Nu blev det fart på springaren och den gick inte att hejda. Bengt hade nog att göra med att hålla sig fast i manen när hästen galopperade hem till den intilliggande gården. Först när den stannade inne på gårdsplanen kunde Bengt ta sig av och han fick sedan väldigt bråttom att ta sig tillbaka till de gnäggande kamraterna i bilen. Av naturliga skäl blev den ritten den enda under den semestern.
En lugnare, men inte desto mindre farlig lek, fick de uppslag till när de vid färden korsade en ganska så livfull å. Bengt ville gärna paddla i forsarna, varför de stannade bilen och granskade i kartboken om vattendraget kom i närheten av vägen lite längre fram. Jo då, efter ett par kilometer löpte de två resvägarna parallellt med varandra. Det blev bestämt att Bengt och Olle skulle paddla och Claes skulle köra fram till mötesplatsen och vänta på dem – i hopp om att de kom fram helskinnade. De pumpade raskt upp kanoten och de båda äventyrarna gav sig iväg på en allt annat än ofarlig resa.
Claes körde fram till platsen för mötet och i väntan vid ån, övade han sig med det nyinköpta geväret att skjuta på diverse mål i vattnet. Fördelen med det var att han kunde se nedslaget direkt och han behövde inte gå fram och kontrollera var skottet hade hamnat. Det var ganska lärorikt att på det sättet kunna bedöma hur stor avvikning i höjdled kulan gjorde i förhållande till skjutavståndet.
Efter 20 minuters väntan var det dags för ett par gastande och mycket blöta paddlare att ta sig fram till stranden. Olle hade fått nog av den riskabla färden, men Bengt ville gärna fortsätta och sätta livet på spel. Eftersom det var knappt fyra kilometer till nästa ställe där å och väg möttes blev det bestämt att Olle skulle köra dit och torka sin lekamen, medan Bengt och Claes endast iförda badbyxor skulle fortsatta färden med kanoten.
Visst var det spännande att ta sig fram i det forsande vattnet och snabbt få göra avgöranden vilken väg man skulle ta mellan stora stenar och var risken för bottenkontakt var minst. Då och då lugnade vattenströmmen ner sig då bredden på ån vidgades. En rogivande känsla infann sig trots paddlandet, men så plötsligt hördes bakom närmsta krök ett ganska dramatisk sjudande från forsande vatten. Spänningen steg när ett mindre fall uppenbarade sig strax framför kanoten. Grabbarna tittade på varandra och tog ett snabbt beslut att de skulle fortsätta framåt och inte bära kanoten längs stranden fram till lugnare vatten. Mitt i fallet fanns det orsak att ångra det dumdristiga beslutet, men när de upptäckte efter vattenfallet att såväl de själva som kanoten hade klarat nedfarten utan fysiska skador, då blev det dumdristiga plötsligt klokt och välbetänkt. Så möttes åter de tre och med våta klädesplagg fladdrande och torkande på backspeglarna for de vidare mot nya äventyr.
Efter att de hade parkerat bilen vid ett skogsbryn, långt från allmän bebyggelse, och kokt kaffe på gasolköket så gav de sig in i skogen för att se om eventuellt något spännande skulle uppenbara sig – och de blev inte besvikna. De följde en liten stig som slingrade sig fram genom skog och över små ängar.
De senaste dagarna hade varit varma och fria från regn varför en viss försiktighet var ett måste när man handskades med så kallad öppen låga. Om detta var alla överens, men när de tre låg på magen och småpratade i gröngräset, som var ganska brunt av torka, visade det sig att när Bengt knackade ur sin slocknande pipa, var ett par små glöder tillräckligt för att det knastertorra gräset skulle börja brinna. De tre låg kvar och tittade på hur lågorna snabbt tog fart och strax brann det i en yta av ett par kvadratdecimeter.
Claes reagerade först och reste sig för att trampa på elden och därmed få den att dö ut. Men när han stampade till bland lågorna for såväl syret som värmen inte längre rakt upp utan följde marken i alla riktningar och fick det torra gräset runt om hans fötter att börja brinna. För att en eld skall uppstå fordras ett lättantändligt material, tillräckligt med värme och därtill självfallet syre. Dessa tre komponenter fanns på platsen och elden blev nu mer och mer likt en brand efterhand som grabbarna stampade och slog mot lågorna med bland annat grenar från några enbuskar. En eld är ju en kontrollerad brand och en brand är en okontrollerad eld. Efter att ha försökt släcka branden på alla möjliga sätt, förstod de att nu var det inte bara en mindre brand utan en begynnande skogsbrand.
Eftersom de inte klarade av att släcka branden och inte ville bli ertappade som förövare till en skogsbrand var deras val enkelt – mot bilen, vilken befann sig ett par minuters språngmarsch ifrån dem.
De hade knappt börjat springa förrän de upptäckte ett mindre flygplan som cirkulerade knappt hundra meter över dem. Även om piloten inte kunde se dem i skogen så hade han säkert observerat deras bil och dragit en del slutsatser som han säkert vidarebefordrade till räddningstjänst och polis.
Claes fick sina kamrater att stanna för att han därmed lättare skulle kunna informera dem om sin plan hur de skulle klara sig undan åtal eller i varje fall undgå att bli misstänkliggjorda för skogsbranden.
De kom överens om hur de hade upptäckt branden: Att det var Bengt som var den förste att känna röklukt och att han trodde att det var någon som rökte pipa i närheten. Att Olle såg röken och att det var han som först började springa mot branden och de var överens om vem som sa vad när de bestämde sig för att försöka släcka den. När de sen förstod att de inte skulle klara av uppgiften föreslog Bengt att de måste tillkalla hjälp. De sprang mot bilen för att köra till närmaste hus och där ringa till brandkåren, men då upptäckte de flygplanet och förstod att hjälp redan var på väg och att de gjorde bäst att avvakta vid bilen tills brandkåren anlände. Dessutom skulle de leva sig in i sina roller och inte för en sekund tänka på vad de hade ställt till med. I både kroppsspråk och ord måste de få alla att i dem se hjältar, och de skulle låtsas vara verkligen konfunderade över hur en skogsbrand kan uppkomma utan att det fanns för dem någon naturlig förklaring.
När grabbarna kom fram till bilen hade redan den förste från räddningsstyrkan anlänt. Det visade sig vara en skogvaktare och han såg tydligen som sin första uppgift att hindra VW-bussen att ta sig från platsen eftersom han hade placerat sin bil strategiskt bakom bussen. De var tydligen redan misstänkta för skogsbranden.
Claes sprang genast fram till skogvaktaren och berättade förskräckt att det brann längre in i skogen. Skogvaktare sa endast att det var därför han hade kommit och att brandkåren var på väg dit. När Claes frågade om de kunde vara till någon hjälp fick han till svar att det var deras skyldighet att hjälpa till vid katastrofer. Grabbarna blev därför beordrade att följa med till brandplatsen, där skogvaktaren skulle inspektera brandens utveckling och underrätta brandkåren.
Det visade sig att branden hade utvidgats och hade en bredd av c:a 30 meter och den hade ett minst lika stort djup. Träd av mindre storlek hade även börjat brinna på grund av den mer och mer tilltagande värmen från branden. Skogvaktaren gjorde en första bedömning av läget och meddelade detta per radio till brandkåren, och dessutom rapporterade han om närheten till ett mindre vattendrag. Det visade sig att det rann en bäck knappt 50 meter från den plats där branden hade börjat.
Ur sitt bälte kopplade skogvaktaren loss en handyxa och han högg med några kraftiga hugg loss några grenar från en stor enbuske. Han och grabbarna tog var sin gren vilka de doppade i bäcken och därefter var det en enkel sak att med hjälp av dessa, i varje se till att branden inte utvecklade sig mer åt deras håll. Så snart engrenarna började mista sin släckande förmåga var det till att springa bort till bäcken och blöta ner dem. Visst tänkte grabbarna tanken, att hade de haft vetskap om bäckens existens och kunskapen hur viktigt det var att blöta grenarna för att dessa skulle fungera som släckningsredskap, då hade de själva med lätthet klarat av släckningsarbetet innan branden hade fått någon nämnvärd omfattning.
Det dröjde inte lång stund förrän de första brandmännen anlände med pumpaggregat och långa slangar. Snart var branden begränsad och efter en knapp timma var allt släckt och en svart bränd mark och många halvdöda träd lämnade arbetsstyrkan bakom sig, när de ganska trötta vandrade ut ur skogen.
Mot bilen och en oviss situation vandrade våra huvudpersoner och de upptäckte strax, att intill VW-bussen stod ett par poliser i väntan på att få inleda förhör med de tre misstänkta. Först pratade poliserna med skogvaktaren och med hjälp av hans minspel och kroppsspråk fick grabbarna uppfattningen att skogvaktaren var på deras sida. Därefter förhördes de tre enskilt och deras berättelser fick polisen att notera:
De tre för skogsbranden misstänkta personerna, vilka hade anlänt i den vid brandplatsen observerade VW-bussen, har lämnat likartade uppgifter kring sitt agerande i samband med branden och något brott kan ej styrkas.
Poliserna ville dock ta en titt inne i bussen eftersom de hade sett en gevärskolv skymta fram under en filt i baksätet. De blev strax misstänksamma igen när Claes på förfrågan talade om att han inte hade någon vapenlicens. Poliserna var övertygade om att vapnet var ett salongsgevär eller något liknande. Inte ens när de fick se geväret och hålla i det blev de övertygade om att det var ett luftgevär. Claes fick ladda det och göra en provskjutning för att de än en gång skulle förstå att Claes var en grabb man kunde lita på.
När grabbarna skulle köra från brandplatsen fick skogvaktaren först flytta sin bil, men innan han gjorde det gick han fram till Claes som satt bakom ratten i bussen. Claes vevade ner rutan för att höra vad deras släckningsledare hade att förtälja. Denne tittade Claes djupt i ögonen och sa:
– Skogen som brann ner härinne hade inte något egentligt värde, men det var en storleksmässigt mycket bra övning för brandkårens personal. Du vet, de har sällan möjlighet att träna sådan släckning under realistiska förhållanden. Så jag vill tacka er för den hjälpen.
– Tack själv för all hjälp vi fick och för all lärdom kring släckning av bränder, svarade Claes.
Därefter samtalade deras blickar ett kort ögonblick – i dessa blickar korsades såväl insikt kring brandens uppkomst som ett tyst erkännande.
Så här i vintermörker och då längtan till varma sköna husbilsdagar ännu en tid endast är en längtan, då kanske det finns tid för en liten stunds läsning om hur illa ungdomen kunde uppföra sig i början på 1960-talet.
Jag utgår ifrån att brottet, som här strax skall beskrivas, är preskriberat och då händelserna i berättelsen eventuellt kan ge en viss kunskapshöjning för dem som inte har till exempel Kölis yrkeserfarenhet i ämnet, så låter jag det nu komma till världens kännedom genom denna klubbsidas försorg – trots att en viss skammens rodnad säkert kan skönjas på mina kinder.
Vissa av mitt livs händelser har jag knackat ner på datorn för kommande generationers eventuella läslusta. Det följande är kopierat därifrån.
Personerna: Bengt och Olle som bodde inneboende hos mig några månader i avvaktan på annan bostad.
– – – Nu var båten anskaffad inför Claes’ och hans två inneboendes kommande äventyr. Bostaden de behövde fick bli ett rejält tält. Ett sådant var dock så pass dyrt att Bengt och Claes kom överens om att dela på kostnaden. Olle ansåg sig inte ha råd med sådana utsvävningar och dessutom hade han tänkt återvända till Malmö innan året var slut.
Vapnet, som mer var en önskan än ett behov, det inhandlade Claes av egna medel. Det kraftfullaste geväret han kunde finna och som inte krävde vapenlicens var ett pumpgevär Sheridan Blue Streak med 5 mm ammunition. När han fick monterat ett kikarsikte på geväret visade montören en viss oro inför att ett gevär med den kraften inte fordrade licens. När Claes senare testade geväret visade det sig att han kunde träffa ett mål på 15 meters avstånd med en avvikning på högst tre mm. Kulans slagkraft på detta avstånd var tillräcklig för att skytten med ett välriktat skott i hjärtat på en katt fick den att falla död ner. Detaljerna i detta illdåd kommer inte att redovisas här utan händelsen skall endast ses som exempel på gevärets effektivitet.
En härlig tid hade de tre under helgerna när de hade sökt upp ett ensligt ställe intill skärgårdens vatten, slagit upp tältet och installerat sig och sin köksutrustning, farit med kanoten till någon närbelägen ö där de fiskade, grillade, solade och berättade historier som här, av många skäl, inte kommer att återberättas.
Under en kortare semester besökte de Hudiksvall under en festival och gjorde en sväng inåt landet där diverse campingplatser fick förmånen att glädjas av deras upptåg av diverse slag.
Under resan fick de en dag se en ensam häst i en inhägnad. Bengt tyckte att hästen verkade ha det ganska tråkigt och han ansåg att den behövde piggas upp. Claes och Olle satt kvar i bilen under tiden Bengt gick för att prata med hästen. Den verkade både lugn och intresserad av besöket ända tills Bengt via det kringgärdande staketet tog sig upp på hästryggen. Nu blev det fart på springaren och den gick inte att hejda. Bengt hade nog att göra med att hålla sig fast i manen när hästen galopperade hem till den intilliggande gården. Först när den stannade inne på gårdsplanen kunde Bengt ta sig av och han fick sedan väldigt bråttom att ta sig tillbaka till de gnäggande kamraterna i bilen. Av naturliga skäl blev den ritten den enda under den semestern.
En lugnare, men inte desto mindre farlig lek, fick de uppslag till när de vid färden korsade en ganska så livfull å. Bengt ville gärna paddla i forsarna, varför de stannade bilen och granskade i kartboken om vattendraget kom i närheten av vägen lite längre fram. Jo då, efter ett par kilometer löpte de två resvägarna parallellt med varandra. Det blev bestämt att Bengt och Olle skulle paddla och Claes skulle köra fram till mötesplatsen och vänta på dem – i hopp om att de kom fram helskinnade. De pumpade raskt upp kanoten och de båda äventyrarna gav sig iväg på en allt annat än ofarlig resa.
Claes körde fram till platsen för mötet och i väntan vid ån, övade han sig med det nyinköpta geväret att skjuta på diverse mål i vattnet. Fördelen med det var att han kunde se nedslaget direkt och han behövde inte gå fram och kontrollera var skottet hade hamnat. Det var ganska lärorikt att på det sättet kunna bedöma hur stor avvikning i höjdled kulan gjorde i förhållande till skjutavståndet.
Efter 20 minuters väntan var det dags för ett par gastande och mycket blöta paddlare att ta sig fram till stranden. Olle hade fått nog av den riskabla färden, men Bengt ville gärna fortsätta och sätta livet på spel. Eftersom det var knappt fyra kilometer till nästa ställe där å och väg möttes blev det bestämt att Olle skulle köra dit och torka sin lekamen, medan Bengt och Claes endast iförda badbyxor skulle fortsatta färden med kanoten.
Visst var det spännande att ta sig fram i det forsande vattnet och snabbt få göra avgöranden vilken väg man skulle ta mellan stora stenar och var risken för bottenkontakt var minst. Då och då lugnade vattenströmmen ner sig då bredden på ån vidgades. En rogivande känsla infann sig trots paddlandet, men så plötsligt hördes bakom närmsta krök ett ganska dramatisk sjudande från forsande vatten. Spänningen steg när ett mindre fall uppenbarade sig strax framför kanoten. Grabbarna tittade på varandra och tog ett snabbt beslut att de skulle fortsätta framåt och inte bära kanoten längs stranden fram till lugnare vatten. Mitt i fallet fanns det orsak att ångra det dumdristiga beslutet, men när de upptäckte efter vattenfallet att såväl de själva som kanoten hade klarat nedfarten utan fysiska skador, då blev det dumdristiga plötsligt klokt och välbetänkt. Så möttes åter de tre och med våta klädesplagg fladdrande och torkande på backspeglarna for de vidare mot nya äventyr.
Efter att de hade parkerat bilen vid ett skogsbryn, långt från allmän bebyggelse, och kokt kaffe på gasolköket så gav de sig in i skogen för att se om eventuellt något spännande skulle uppenbara sig – och de blev inte besvikna. De följde en liten stig som slingrade sig fram genom skog och över små ängar.
De senaste dagarna hade varit varma och fria från regn varför en viss försiktighet var ett måste när man handskades med så kallad öppen låga. Om detta var alla överens, men när de tre låg på magen och småpratade i gröngräset, som var ganska brunt av torka, visade det sig att när Bengt knackade ur sin slocknande pipa, var ett par små glöder tillräckligt för att det knastertorra gräset skulle börja brinna. De tre låg kvar och tittade på hur lågorna snabbt tog fart och strax brann det i en yta av ett par kvadratdecimeter.
Claes reagerade först och reste sig för att trampa på elden och därmed få den att dö ut. Men när han stampade till bland lågorna for såväl syret som värmen inte längre rakt upp utan följde marken i alla riktningar och fick det torra gräset runt om hans fötter att börja brinna. För att en eld skall uppstå fordras ett lättantändligt material, tillräckligt med värme och därtill självfallet syre. Dessa tre komponenter fanns på platsen och elden blev nu mer och mer likt en brand efterhand som grabbarna stampade och slog mot lågorna med bland annat grenar från några enbuskar. En eld är ju en kontrollerad brand och en brand är en okontrollerad eld. Efter att ha försökt släcka branden på alla möjliga sätt, förstod de att nu var det inte bara en mindre brand utan en begynnande skogsbrand.
Eftersom de inte klarade av att släcka branden och inte ville bli ertappade som förövare till en skogsbrand var deras val enkelt – mot bilen, vilken befann sig ett par minuters språngmarsch ifrån dem.
De hade knappt börjat springa förrän de upptäckte ett mindre flygplan som cirkulerade knappt hundra meter över dem. Även om piloten inte kunde se dem i skogen så hade han säkert observerat deras bil och dragit en del slutsatser som han säkert vidarebefordrade till räddningstjänst och polis.
Claes fick sina kamrater att stanna för att han därmed lättare skulle kunna informera dem om sin plan hur de skulle klara sig undan åtal eller i varje fall undgå att bli misstänkliggjorda för skogsbranden.
De kom överens om hur de hade upptäckt branden: Att det var Bengt som var den förste att känna röklukt och att han trodde att det var någon som rökte pipa i närheten. Att Olle såg röken och att det var han som först började springa mot branden och de var överens om vem som sa vad när de bestämde sig för att försöka släcka den. När de sen förstod att de inte skulle klara av uppgiften föreslog Bengt att de måste tillkalla hjälp. De sprang mot bilen för att köra till närmaste hus och där ringa till brandkåren, men då upptäckte de flygplanet och förstod att hjälp redan var på väg och att de gjorde bäst att avvakta vid bilen tills brandkåren anlände. Dessutom skulle de leva sig in i sina roller och inte för en sekund tänka på vad de hade ställt till med. I både kroppsspråk och ord måste de få alla att i dem se hjältar, och de skulle låtsas vara verkligen konfunderade över hur en skogsbrand kan uppkomma utan att det fanns för dem någon naturlig förklaring.
När grabbarna kom fram till bilen hade redan den förste från räddningsstyrkan anlänt. Det visade sig vara en skogvaktare och han såg tydligen som sin första uppgift att hindra VW-bussen att ta sig från platsen eftersom han hade placerat sin bil strategiskt bakom bussen. De var tydligen redan misstänkta för skogsbranden.
Claes sprang genast fram till skogvaktaren och berättade förskräckt att det brann längre in i skogen. Skogvaktare sa endast att det var därför han hade kommit och att brandkåren var på väg dit. När Claes frågade om de kunde vara till någon hjälp fick han till svar att det var deras skyldighet att hjälpa till vid katastrofer. Grabbarna blev därför beordrade att följa med till brandplatsen, där skogvaktaren skulle inspektera brandens utveckling och underrätta brandkåren.
Det visade sig att branden hade utvidgats och hade en bredd av c:a 30 meter och den hade ett minst lika stort djup. Träd av mindre storlek hade även börjat brinna på grund av den mer och mer tilltagande värmen från branden. Skogvaktaren gjorde en första bedömning av läget och meddelade detta per radio till brandkåren, och dessutom rapporterade han om närheten till ett mindre vattendrag. Det visade sig att det rann en bäck knappt 50 meter från den plats där branden hade börjat.
Ur sitt bälte kopplade skogvaktaren loss en handyxa och han högg med några kraftiga hugg loss några grenar från en stor enbuske. Han och grabbarna tog var sin gren vilka de doppade i bäcken och därefter var det en enkel sak att med hjälp av dessa, i varje se till att branden inte utvecklade sig mer åt deras håll. Så snart engrenarna började mista sin släckande förmåga var det till att springa bort till bäcken och blöta ner dem. Visst tänkte grabbarna tanken, att hade de haft vetskap om bäckens existens och kunskapen hur viktigt det var att blöta grenarna för att dessa skulle fungera som släckningsredskap, då hade de själva med lätthet klarat av släckningsarbetet innan branden hade fått någon nämnvärd omfattning.
Det dröjde inte lång stund förrän de första brandmännen anlände med pumpaggregat och långa slangar. Snart var branden begränsad och efter en knapp timma var allt släckt och en svart bränd mark och många halvdöda träd lämnade arbetsstyrkan bakom sig, när de ganska trötta vandrade ut ur skogen.
Mot bilen och en oviss situation vandrade våra huvudpersoner och de upptäckte strax, att intill VW-bussen stod ett par poliser i väntan på att få inleda förhör med de tre misstänkta. Först pratade poliserna med skogvaktaren och med hjälp av hans minspel och kroppsspråk fick grabbarna uppfattningen att skogvaktaren var på deras sida. Därefter förhördes de tre enskilt och deras berättelser fick polisen att notera:
De tre för skogsbranden misstänkta personerna, vilka hade anlänt i den vid brandplatsen observerade VW-bussen, har lämnat likartade uppgifter kring sitt agerande i samband med branden och något brott kan ej styrkas.
Poliserna ville dock ta en titt inne i bussen eftersom de hade sett en gevärskolv skymta fram under en filt i baksätet. De blev strax misstänksamma igen när Claes på förfrågan talade om att han inte hade någon vapenlicens. Poliserna var övertygade om att vapnet var ett salongsgevär eller något liknande. Inte ens när de fick se geväret och hålla i det blev de övertygade om att det var ett luftgevär. Claes fick ladda det och göra en provskjutning för att de än en gång skulle förstå att Claes var en grabb man kunde lita på.
När grabbarna skulle köra från brandplatsen fick skogvaktaren först flytta sin bil, men innan han gjorde det gick han fram till Claes som satt bakom ratten i bussen. Claes vevade ner rutan för att höra vad deras släckningsledare hade att förtälja. Denne tittade Claes djupt i ögonen och sa:
– Skogen som brann ner härinne hade inte något egentligt värde, men det var en storleksmässigt mycket bra övning för brandkårens personal. Du vet, de har sällan möjlighet att träna sådan släckning under realistiska förhållanden. Så jag vill tacka er för den hjälpen.
– Tack själv för all hjälp vi fick och för all lärdom kring släckning av bränder, svarade Claes.
Därefter samtalade deras blickar ett kort ögonblick – i dessa blickar korsades såväl insikt kring brandens uppkomst som ett tyst erkännande.
***