Hur kör du?

[F.d. 2549]

Sv: Hur kör du?

Jasså Janase, du har buskört i gamla stan. Inte för att jag vill vara värst, men en fråga kan man väl få ställa utan att slika tankar skall riktas mot mig? Har du kört genom Gåsgränd och därefter sladdat ut på Västerlånggatan? Gissa om tanterna hoppade även när jag kom? På tal om Volvo Duett, som en tidigare skriftställare pratade om; det var just en sådan jag körde genom Gåsgränd med och gränden var så låg att Duettens tak skrapade i vid dessa genomfarter. Den gamle Duetten slutade sina dagar i Slussens karusell efter att ramen hade spruckit. Det var alltså före Bilprovningens entré.
Jag vill upplysa misstänksamma läsare att i Stockholm fanns vid denna tid ett flertal Duetter!!!

 

[F.d. 13050]

Sv: Hur kör du?

det hände till och från att jag åkte med kompisar som var montörer och dom hade orange duetter. En sport dom hade var att snudda stolparna när dom körde in i gamla stan. Vi som delade ut telegram körde folkvagnar iofs stod dom oftast på verkstad men jag tror det fanns dubbelt så många bilar än vad som kördes av den anledningen.....det fanns en fiat 600 men den välte vid Älvsjörondellen och blev aldrig bil igen. Om jag inte misminner mig så fanns det en hundkoja också som gick väldigt fort.

 

[Åke o Wania 65]

Sv: Hur kör du?

Det kanske var min gammla Duett.

 

[F.d. 2549]

Sv: Hur kör du?

Åke, du kan inte drömma om vilka många tankar och minnen som for igenom mitt huvud när jag såg din fina Duett. Jag tänker på allt som har hänt och inte borde ha hänt i de Duetter jag har haft. Vissa saker kan inte berättas av skilda skäl och andra snuddar på gränsen mellan passande och opassande. Vad som är passande i en situation är det definitivt inte i en annan och detta forum får nog anses falla under alternativ två. Jag tror att jag trots allt avslutar detta inlägg med en berättelse som nog ligger på gränsen till det passande. Kanske kan de djur som färdas i våra husbilar förstå den stackars taxen Max’ dilemma i berättelsen. Men deras ev. känsliga mattar kanske skall avstå läsningen.

Bland det som Duetten fick vara med om var bland annat att, på en ställplats vid södra Spaniens kust, bli väckt en natt av fyra beväpnade män ur Francos ”Guarda civil”. Då var den på väg till Afrika med tre vikingar, vars packning fanns i en skokartong. Men det var det då. (Nu puttrar man fram i sin husbil och klagar på att garderobsutrymmena är för små och för få.) Duetten hade inget reservhjul och inga fungerande vindrutetorkare. Men resan till Afrika gick utmärkt – inget regn och inga punkteringar, men många härliga minnen.

***

Medverkande:
Ingmar: Min bror, med en speciell inställning till rätt och fel.
Hasse: En god vän, mycket glad för kvinnor och väldigt ekonomisk.
Max: En stackars tax.
Claes: farbror Claes.


Vid en resa mellan Stockholm och Malmö fanns förutom Hasse, även en av hans kvinnliga vänner och hennes hund Max. Att Hasse var med som passagerare hade en ekonomisk förklaring – varför köra med två bilar? Att kvinnan var med berodde på att bröderna hade hörsammat Hasses önskemål om att hans fattiga väninna skulle få lifta med till Hälsingborg (Det stavades så då.) En förutsättning för hennes medverkan var att bröderna inte behövde ta särskild hänsyn till henne med anledning av hennes könstillhörighet, vilket godkändes. Att Max var med hade sin naturliga förklaring och var en förutsättning för att denna episod ur livet här skulle komma att bli förevigad.
Stämningen i bilen var som vanligt hög och samtalstonen rå men hjärtlig. Speciellt Ingmar lade sig vinn om att inte beakta de avvikande känslor och tankar som oftast uppträder i det komplicerade feminina uppbyggda känslolivet. Trots hans många provokativa samtalsval fick han inte kvinnan att märkbart ta någon skada. Hon förhöll sig neutral och respekterade det ingångna avtalet.
Efter några mils körning hände något verkligen bekymmersamt för lifterskan. Hon blev högröd i ansiktet och beklagade djupt det som just hade inträffat. En stank av obeskrivligt slag spred sig i bilen och Ingmar var inte sen att undra vad Max hade ätit till frukost. Lifterskan förklarade det med att Max förmodligen hade fått i sig något för henne okänt och som var kraftigt väderskapande. Men efter att ha vädrat i bilen en stund var stanken borta och allt verkade nästan glömt. Dock, efter en stund kom samma vidriga odör åter igen. Ingmar hostade och harklade sig och beskrev lukten som så kraftfull att man nästan kunde tugga i sig den förbannade osen. Lifterskan undrade skamset om det gick bra att stanna till, så att hon kunde gå ut och lufta Max:
– Det är kanske som så att han behöver bajsa.
Men det var inte som så. Han behövde inte bajsa. Men för den stackars lifterskan ville inte problemen med Max mage ta slut. Med ojämna mellanrum under hela resan till Hälsingborg var osutsläppen ett ständigt gissel för dem alla. Lifterskan och Max fick ständigt höra klander av grövsta sort från de övriga i bilen. De rullade ner rutorna, viftade och blåste och försökte på alla sätt att bli av med den vidriga osynliga följeslagaren. Claes lovade sin bror att han fortsättningsvis skulle vara mycket försiktig innan han släppte in hundar i bilen. Ingmar tyckte att egna väl skötta djur nog kunde få följa med, men så tillade han:
– Även om det förmodligen inte är en medveten handling av Max’ matte, så är det snudd på oanständigt att ta med ett så pass sjukt djur när man gästar någon annans bil.
Claes ville inte kalla det oanständigt, men han klargjorde att han redan nästa dag kände sig tvingad att byta bilen mot någon fräschare. Lifterskan fick, på Claes’ begäran, ännu en gång ta med sig Max ut på en promenad. Men det blev inget bajsande denna gång heller.
Så kom de då äntligen till Hälsingborg. Lifterskan tackade för liften och beklagade än en gång den obehagliga upplevelsen som hon och Max hade låtit de tre så trevliga herrarna fått utstå. De sa hej till henne och till Max och körde lättade vidare mot Malmö. Efter någon kilometers körning kom samma förbannade os igen. Claes tittade sig omkring och såg en mycket mycket nöjd Ingmar. Hela han lyste av tillfredsställelse. Han hade aldrig varit med om en roligare och intressantare resa.

 

[Eva & Hasse 9]

Sv: Hur kör du?

Tack för ett gott skratt, farbror Claes.

Min första bil var en mörkblå Fiat 600, som jag köpte 1965, när jag fick mitt körkort. Vilken årsmodell det var har jag glömt. Med den bilen körde jag runt i Malmö, bodde där då, och spannade in snygga killar. Hamnde en gång på en refug, till stor glädje för omgivningen. Körde in i en bil som stannat vid rödljus, hade ju ett "span" på gång. Inte fanns blicken alltid där den borde vara. Men kul var det. Den bilen var mycket liten men inte för liten!!

Idag rullar jag lungt, håller ögonen på vägen och har koll på trafiken. Hmm. Där med att kolla killar har man ju liksom växt ifrån eller??
Eva HBK 9