F
F.d. 2549
Guest
Jag sitter här och funderar kring hur jag körde bil i ungdomens dag och hur jag kör idag. Naturligtvis kommer även tankarna kring hur jag tänker nu och hur jag inte tänkte när jag var ung. Hur jag körde vid min uppkörning till körkort kan jag ju lägga in här. Det blir en kopiering ur ”Mina memoarer” som är skriven i tredje person och som handlar om min bror och mig. (Det är jättekul att skriva och fundera kring det som varit.) Efter inslaget av uppkörningen kommer jag att ställa en fråga – det är ju så populärt med frågesport här i spalten. Lycka till Kingen – bland andra.
Något år efter fader Hugos bilinköp var det dags för Claes att ta steget in i körkortsåldern. De första körlektionerna fick Claes av Hugo. Teoretiskt visste Hugo hur det skulle gå till att framföra en bil och han försökte förmedla dessa kunskaper så gott det nu gick. En viss kunskap hade Claes tidigare förvärvat som passagerare hos sin far, men denna lärdom var snarare hur man inte borde framföra ett fordon. Även negativa kunskaper kan vara betydelsefulla vid inlärning och med detta som grund plus fyra timmars körlektioner vid Johanssons bilskola var det dags för teoretiskt prov och uppkörning inför en ingenjör, som denna ”domare” kallades. Teorin gick bra och så var det dags för körprovet. Claes fick besked på färdväg och så gav de sig iväg. Vissa fickparkeringar och andra lite svårare manövrar beordrade ingenjören under resans gång, men inga kommentarer gav han på de utförda proven eller på bilens framförande under själva färden. På Norra Vallgatan – en ganska bred genomfartsled i Malmö – hamnade Claes bakom en bil som höll strax under 70 km/tim. Eftersom Claes inte ville bli underkänd för harhjärtad körning så gjorde han en snabb omkörning och kom upp i drygt 80 km/tim under själva omkörningen. Efter detta var det närmast en transportsträcka till den avslutande parkeringen. Ingenjören bad Claes stänga av motorn; han tittade på de anteckningar han hade gjort under färden och så gav han sin betraktelse över uppkörningen:
– Ja du, körningen var det inget fel på. Du behandlade bilen väl och tog nödig hänsyn till dina medtrafikanter och jag förstår att du vinnlägger dig om att växla och framföra fordonet utan ryck eller häftiga rörelser, vilket är hedervärt och dessutom behagligt för passagerarna, men det gick emellanåt åt helvete för fort. Omkörningen på Norra Vallgatan var i häftigaste laget, men lovar du att ta det försiktigare i fortsättningen så skall jag ge dig godkänt och du kan hämta ut ditt körkort om ett par dagar.
Då var det dags för frågan: Varför tog inte ingenjören hänsyn till att jag gjorde en omkörning i över 80 km/tim och kuggade mig för detta? Ingenjören var inte mutad och han var inte en god vän till mig.
Åter till nuet.
Det är väl inte bara jag som har tankar kring bilkörning och naturligtvis är inte mina tankar och idéer de rätta och riktiga för alla mina läsare. Låt oss resonera om fel och brister och även om deras motsatser i andras beteenden och tankar kring bilkörningen. Även små egna tips om säkrare framfart är välkomna. Kanske resultatet kan göra inte bara mig klokare och säkrare som bilförare.
Jag börjar lite lätt med två exempel på hur jag tänker när jag sitter bakom ratten. Att använda halvljus under dagtid kom ju till för att man lättare skulle upptäcka andra fordon. Detta innebär att den som kör med släckt belysning blir inte observerad lika lätt av medtrafikanterna, vilket ibland får obehagliga konsekvenser. Jag tittat alltid efter motorcyklar, som kör för fort och med släckt belysning. När jag gör så upptäcker jag även alla er andra. En mycket god idé som jag ser det.
När jag, trots att jag håller lagstadgad hastighet och kör på väg där det inte finns någon ”vägren” att köra på, blir upphunnen av en annan bilist som dessutom håller alltför kort avstånd till framförvarande (min bil), då blinkar jag med bromsljuset och om inte det hjälper så släpper jag gasen tills jag håller en hastighet som är lämplig med hänsyn till avståndet till den bakomvarande. Den bakomvarande brukar förstå vinken.
Plats för kommentarer – gärna dräpande, jag klarar det.
Farbror Claes
***
Något år efter fader Hugos bilinköp var det dags för Claes att ta steget in i körkortsåldern. De första körlektionerna fick Claes av Hugo. Teoretiskt visste Hugo hur det skulle gå till att framföra en bil och han försökte förmedla dessa kunskaper så gott det nu gick. En viss kunskap hade Claes tidigare förvärvat som passagerare hos sin far, men denna lärdom var snarare hur man inte borde framföra ett fordon. Även negativa kunskaper kan vara betydelsefulla vid inlärning och med detta som grund plus fyra timmars körlektioner vid Johanssons bilskola var det dags för teoretiskt prov och uppkörning inför en ingenjör, som denna ”domare” kallades. Teorin gick bra och så var det dags för körprovet. Claes fick besked på färdväg och så gav de sig iväg. Vissa fickparkeringar och andra lite svårare manövrar beordrade ingenjören under resans gång, men inga kommentarer gav han på de utförda proven eller på bilens framförande under själva färden. På Norra Vallgatan – en ganska bred genomfartsled i Malmö – hamnade Claes bakom en bil som höll strax under 70 km/tim. Eftersom Claes inte ville bli underkänd för harhjärtad körning så gjorde han en snabb omkörning och kom upp i drygt 80 km/tim under själva omkörningen. Efter detta var det närmast en transportsträcka till den avslutande parkeringen. Ingenjören bad Claes stänga av motorn; han tittade på de anteckningar han hade gjort under färden och så gav han sin betraktelse över uppkörningen:
– Ja du, körningen var det inget fel på. Du behandlade bilen väl och tog nödig hänsyn till dina medtrafikanter och jag förstår att du vinnlägger dig om att växla och framföra fordonet utan ryck eller häftiga rörelser, vilket är hedervärt och dessutom behagligt för passagerarna, men det gick emellanåt åt helvete för fort. Omkörningen på Norra Vallgatan var i häftigaste laget, men lovar du att ta det försiktigare i fortsättningen så skall jag ge dig godkänt och du kan hämta ut ditt körkort om ett par dagar.
Då var det dags för frågan: Varför tog inte ingenjören hänsyn till att jag gjorde en omkörning i över 80 km/tim och kuggade mig för detta? Ingenjören var inte mutad och han var inte en god vän till mig.
***
Åter till nuet.
Det är väl inte bara jag som har tankar kring bilkörning och naturligtvis är inte mina tankar och idéer de rätta och riktiga för alla mina läsare. Låt oss resonera om fel och brister och även om deras motsatser i andras beteenden och tankar kring bilkörningen. Även små egna tips om säkrare framfart är välkomna. Kanske resultatet kan göra inte bara mig klokare och säkrare som bilförare.
Jag börjar lite lätt med två exempel på hur jag tänker när jag sitter bakom ratten. Att använda halvljus under dagtid kom ju till för att man lättare skulle upptäcka andra fordon. Detta innebär att den som kör med släckt belysning blir inte observerad lika lätt av medtrafikanterna, vilket ibland får obehagliga konsekvenser. Jag tittat alltid efter motorcyklar, som kör för fort och med släckt belysning. När jag gör så upptäcker jag även alla er andra. En mycket god idé som jag ser det.
När jag, trots att jag håller lagstadgad hastighet och kör på väg där det inte finns någon ”vägren” att köra på, blir upphunnen av en annan bilist som dessutom håller alltför kort avstånd till framförvarande (min bil), då blinkar jag med bromsljuset och om inte det hjälper så släpper jag gasen tills jag håller en hastighet som är lämplig med hänsyn till avståndet till den bakomvarande. Den bakomvarande brukar förstå vinken.
Plats för kommentarer – gärna dräpande, jag klarar det.
Farbror Claes
så nu gapar man på alla som kör som biltjuvar medan tar det lungt själv
det blev så när vi köpte våran husbil