F
F.d. 2549
Guest
Låt mig börja med att önska er alla ett riktigt gott och fint nytt år.
Tänk vilket härligt, roligt och lärorikt forum vi har i Husbilsklubben.
Det blir spännande att se hur det kommer att utveckla sig under 2007. Vi har ju alla ett gemensamt grundintresse i husbilar och hur dessa kan hjälpa oss att få uppleva mycket nytt och spännande, men i övrigt är vi naturligtvis lika olika som alla andra människor. Vissa rubriker i forumet hoppar man av denna anledning därför över, medan andra ägnas stort intresse. Det borde bli lättare att hitta bland ämnena om det fanns fler rubriker – men det kommer säkert efterhand om det finns intresse för det.
Jag antar att det finns många timade händelser vi har varit med om och som vi vill förmedla till våra medlemmar. Det upplevda kan vara lite spännande, lärorikt, tänkvärt eller endast lite småkul. Men som jag ser det så saknas en forumrubrik för dessa små berättelser och upplysningar. Kanske kan någon av följande rubriker vara passande – eller någon mera fantasieggande som kanske just du föder fram – om Webbdesignern tillåter.
Tänkvärda tankar från husbilen
Så kan det gå!
Sånt hände mig!
Låt mig i detta sammanhang få lämna en liten – liten och liten – skildring från en av min hustru Britts och mina resor i Norge, vilken gav följande rubrik i Ringerikes Blad (Dagstidning i trakterna av Geilo) Svenske falskmyntnere i aksjon!
Det var ett par år sedan vi var i Norge och när vi hade bestämt oss för att besöka Bergen – en plats man ju inte besöker i förbifarten – så tog jag med vår norske börs med de slantar och sedlar som blev över från förra resan.
Efter att vi varit i Bergen och hälsat på Edvard – Grieg alltså. (Rekommenderas) skulle vi färjas över en fjord, vilket kostade 140 kronor. Den ganska unga dam som tog emot pengarna vägrade att godkänna en femtiolapp. Hon ansåg att den var falsk eftersom den var olik de normala femtio­lapparna och dessutom hade den ingen vattenstämpel. Sedeln hade vi ju fått vid vårt besök i Norge för några år sedan, men tydligen hade sedelmodellen utgått. Men visst fasen skulle den duga som betalning. Vi bråkade inte med kassörskan eftersom femtiolappen säkert skulle gå åt i andra sammanhang.
Så for vi över Hardangervidda, där snön låg kvar och där vi tog rast och hade ett mindre snöbollskrig. Efter två timmar hade vi bergsmassivet bakom oss och närmade oss orten Geilo, där vi tänkte köpa en liten minnessak för den ”falska” sedeln. Jag upptäckte då, att vi inte endast hade Hardangervidda bakom oss utan dessutom en polisbil. Jag höll den lagstiftade hastigheten men polisbilen körde inte om. En polis som tydligen var tyngd av samma moraliska laglydnadskomplex som jag. Vi tog av från stora vägen och for in mot Geilo – polisen efter. Vi körde mycket sakta för att kunna finna en lämplig affär för vårt presentinköp – polisen efter. Vi fann ingen lämplig affär och for vidare på stora vägen – polisen efter.
Så flötsligt såg jag att polisbilen hade blåljuset på. Den körde dock inte om av säkerhetsskäl – då kan ju den bilist som skall stannas få för sig att ramma polisbilen. Jag svarade med några sekunders varningsblinkningar och avvaktade en lämplig avkörningsplats. Väl där steg jag av och hälsade poliskonstapeln välkommen. Hans ansiktsuttryck var av det obestämbara slaget. Han ville se körkortet och undrade om jag var ägare till fordonet. Polisen sneglade på Britt för att kanske utröna om hon hade ett typiskt förbrytareutseende. Så kom frågan om vi hade åkt färja för ett par timmar sedan. Svaret blev ja. Den där falska sedeln vi försökte betala med ville han gärna titta på. Nu började det hela klarna även för mig. Jag undrade om vi var ett högprioriterat objekt denna dag. Svaret fick jag aldrig, utan endast polisens beslut i ärendet. Han ansåg att sedeln var äkta, men han var inte säker. Han beordrade oss att besöka en bank nästa dag för att därmed få konstaterat äktheten på sedeln. Om vi inte gjorde det och vi handlade för den och det skulle visa sig att sedeln var falsk, då väntade stora rättsmaskineriet. Efter detta antecknade han sedelns olika sifferkombinationer. Med ett leende överräckte han sedeln till Britt som samtidigt undrade om han var intresserad att köpa den för 40 kronor. Det skulle ju vara en bra affär för honom och så slapp vi att ha problem med att byta ut sedeln. Trots sin nationalitet och yrke förstod han skämtet och avslog erbjudandet.
Polisen önskade oss en trevlig tur och jag önskade honom bättre lycka vid nästa ingripande. Han log igen.
Nästa dag besökte vi en liten stad som bland annat innehöll banklokal. Britt gick och inhandlade diverse utensilier medan jag uträttade annat ärende. Jag besökte stadens tidning och förhörde mig hos chefredaktören om han var intresserad av att få sig till livs hur polisen jagade svenska sedelförfalskare över Hardangervidda. Efter en stund såg Britt när en reportagebil parkerade sidan om vårt ekipage, och hur hennes make tillsammans med reportern steg ur bilen. Nu har Claes hittat på något igen, var hennes första och nog så riktiga tanke. Vi vandrade alla tre till banken, fick träffa en pratglad bankdirektör som berättade om skillnaden mellan falska och äkta sedlar. Till slut fick vi vår sedel utbytt mot en ny frisk, vilken jag nogsamt kontrollerade äktheten på.
Den unga damen vid färjeläget hade i enlighet med reglerna kontaktat polisen och gett tips om de svenska sedelförfalskarna. Därför fanns en polisbil vid Geilo i avvaktan på att de svenska förbrytarna skulle dyka upp. Den norska polisen prioriterar alltså mycket högt när det gäller falskmynteri.
Lycka till alla ni som skall fara till Norge.
Tänk vilket härligt, roligt och lärorikt forum vi har i Husbilsklubben.
Det blir spännande att se hur det kommer att utveckla sig under 2007. Vi har ju alla ett gemensamt grundintresse i husbilar och hur dessa kan hjälpa oss att få uppleva mycket nytt och spännande, men i övrigt är vi naturligtvis lika olika som alla andra människor. Vissa rubriker i forumet hoppar man av denna anledning därför över, medan andra ägnas stort intresse. Det borde bli lättare att hitta bland ämnena om det fanns fler rubriker – men det kommer säkert efterhand om det finns intresse för det.
Jag antar att det finns många timade händelser vi har varit med om och som vi vill förmedla till våra medlemmar. Det upplevda kan vara lite spännande, lärorikt, tänkvärt eller endast lite småkul. Men som jag ser det så saknas en forumrubrik för dessa små berättelser och upplysningar. Kanske kan någon av följande rubriker vara passande – eller någon mera fantasieggande som kanske just du föder fram – om Webbdesignern tillåter.
Tänkvärda tankar från husbilen
Så kan det gå!
Sånt hände mig!
Låt mig i detta sammanhang få lämna en liten – liten och liten – skildring från en av min hustru Britts och mina resor i Norge, vilken gav följande rubrik i Ringerikes Blad (Dagstidning i trakterna av Geilo) Svenske falskmyntnere i aksjon!
Det var ett par år sedan vi var i Norge och när vi hade bestämt oss för att besöka Bergen – en plats man ju inte besöker i förbifarten – så tog jag med vår norske börs med de slantar och sedlar som blev över från förra resan.
Efter att vi varit i Bergen och hälsat på Edvard – Grieg alltså. (Rekommenderas) skulle vi färjas över en fjord, vilket kostade 140 kronor. Den ganska unga dam som tog emot pengarna vägrade att godkänna en femtiolapp. Hon ansåg att den var falsk eftersom den var olik de normala femtio­lapparna och dessutom hade den ingen vattenstämpel. Sedeln hade vi ju fått vid vårt besök i Norge för några år sedan, men tydligen hade sedelmodellen utgått. Men visst fasen skulle den duga som betalning. Vi bråkade inte med kassörskan eftersom femtiolappen säkert skulle gå åt i andra sammanhang.
Så for vi över Hardangervidda, där snön låg kvar och där vi tog rast och hade ett mindre snöbollskrig. Efter två timmar hade vi bergsmassivet bakom oss och närmade oss orten Geilo, där vi tänkte köpa en liten minnessak för den ”falska” sedeln. Jag upptäckte då, att vi inte endast hade Hardangervidda bakom oss utan dessutom en polisbil. Jag höll den lagstiftade hastigheten men polisbilen körde inte om. En polis som tydligen var tyngd av samma moraliska laglydnadskomplex som jag. Vi tog av från stora vägen och for in mot Geilo – polisen efter. Vi körde mycket sakta för att kunna finna en lämplig affär för vårt presentinköp – polisen efter. Vi fann ingen lämplig affär och for vidare på stora vägen – polisen efter.
Så flötsligt såg jag att polisbilen hade blåljuset på. Den körde dock inte om av säkerhetsskäl – då kan ju den bilist som skall stannas få för sig att ramma polisbilen. Jag svarade med några sekunders varningsblinkningar och avvaktade en lämplig avkörningsplats. Väl där steg jag av och hälsade poliskonstapeln välkommen. Hans ansiktsuttryck var av det obestämbara slaget. Han ville se körkortet och undrade om jag var ägare till fordonet. Polisen sneglade på Britt för att kanske utröna om hon hade ett typiskt förbrytareutseende. Så kom frågan om vi hade åkt färja för ett par timmar sedan. Svaret blev ja. Den där falska sedeln vi försökte betala med ville han gärna titta på. Nu började det hela klarna även för mig. Jag undrade om vi var ett högprioriterat objekt denna dag. Svaret fick jag aldrig, utan endast polisens beslut i ärendet. Han ansåg att sedeln var äkta, men han var inte säker. Han beordrade oss att besöka en bank nästa dag för att därmed få konstaterat äktheten på sedeln. Om vi inte gjorde det och vi handlade för den och det skulle visa sig att sedeln var falsk, då väntade stora rättsmaskineriet. Efter detta antecknade han sedelns olika sifferkombinationer. Med ett leende överräckte han sedeln till Britt som samtidigt undrade om han var intresserad att köpa den för 40 kronor. Det skulle ju vara en bra affär för honom och så slapp vi att ha problem med att byta ut sedeln. Trots sin nationalitet och yrke förstod han skämtet och avslog erbjudandet.
Polisen önskade oss en trevlig tur och jag önskade honom bättre lycka vid nästa ingripande. Han log igen.
Nästa dag besökte vi en liten stad som bland annat innehöll banklokal. Britt gick och inhandlade diverse utensilier medan jag uträttade annat ärende. Jag besökte stadens tidning och förhörde mig hos chefredaktören om han var intresserad av att få sig till livs hur polisen jagade svenska sedelförfalskare över Hardangervidda. Efter en stund såg Britt när en reportagebil parkerade sidan om vårt ekipage, och hur hennes make tillsammans med reportern steg ur bilen. Nu har Claes hittat på något igen, var hennes första och nog så riktiga tanke. Vi vandrade alla tre till banken, fick träffa en pratglad bankdirektör som berättade om skillnaden mellan falska och äkta sedlar. Till slut fick vi vår sedel utbytt mot en ny frisk, vilken jag nogsamt kontrollerade äktheten på.
Den unga damen vid färjeläget hade i enlighet med reglerna kontaktat polisen och gett tips om de svenska sedelförfalskarna. Därför fanns en polisbil vid Geilo i avvaktan på att de svenska förbrytarna skulle dyka upp. Den norska polisen prioriterar alltså mycket högt när det gäller falskmynteri.
Lycka till alla ni som skall fara till Norge.