Sv: Husbilskalles resa
Hej alla HBK-vänner!
Nu är vi framme! Ni kan tro att jag har mycket att berätta, håller nästan på att spricka.
Så här var det:
Onsd. 8/9
Den här gången var det inte "falskt alarm" utan vi gav oss verkligen iväg över Öresundsbron.
Den är Malmöborna lite "malliga" över har jag förstått. Och den var verkligen fin.
Här har vi passerat bron och är på väg in i tunneln.
Vidare igenom ett soligt men blåsigt Danmark. +19 grader men det känns ändå att hösten är på väg,
ska bli skönt att komma söderut. I Rödby tar vi färjan över till Puttgarden. 87€ kostar resan.
Ombord träffar vi Tove och Terje från Norsk Bobilförening.
Här sitter vi ombord och äter fisktallrik som inte var så dum.
Så kör vi iland, nu heter motorvägen Autobahn, vi är ju i Tyskland.
Oj, så mycket bilar, filer, av- och påfarter. Jag blir alldeles
snurrig i plymen. Vart är alla dessa människor på väg?
Det kan man ju fantisera om stund.
Tur att Gunnar har kört här många gånger förut.
När vi kommit till Lübeck tankar och rastar vi. Hamburg nästa.
Nu börjar det bli dags att söka ställplats för natten.
Efter att ha kollat ett par platser hamnar vi i Celle.
Det står säkert ett hundratal bilar där redan. 51mil har vi åkt idag.
Tyvärr har det börjat regna men vi orkar ingen
kvällspromenad så det gör inte så mycket.
Efter en kopp choklad och en kvällsmacka slocknar vi.
Torsd 9/9
I dag är det grått och mulet +14 grader när vi lämnar Celle.
En väldigt vacker stad, med en trevlig julmarknad enl. Marita.
Men nu är det Grekland som gäller, så raskt ut på motorvägen.
Förbi Hannover, Göttingen och de långa Kasselbackarna.
Ni skulle bara sett vilka backar! Vid Kirchheim tankar vi
IDS och rastar för sopplunch en timme.
Vid Fulda börjar det att regna men det varar inte så länge som väl är.
Autobahn och ösregn är ingen bra kombination.
Würtsburg och Rotenburg svischar vi förbi.
Vid Wörnitz rastar vi och kollar ställplatsen men klockan är
bara fyra så vi fortsätter ett tag till.
Ulm, Kempten passerar vi i rask takt och vid gott mod.
Nu börjar marken skrynkla till sig, det reser sig höga berg rakt i vår färdriktning.
Hjälp, hur ska vi komma över här?
"Det är Alperna Kalle, hur vi ska komma över får du se i morgon"; sa Marita.
Så landar vi på ställplatsen i Nesselwang, 8€ kostar det att stå här ett dygn.
Stan är känd för sina ölbryggerier, hurra jag gillar öl,
då ska vi säkert gå in och testa tänker jag i min enfald.
Det smyger sig, medhavda hamburgare och öl i bilen är vad det blir.
En kvällspromenad i den mysiga lilla stan blir det i alla fall.
Vi är inte ensamma på ställplatsen precis, det står ungefär
50 husbilar här. I dag har vi åkt långt, 67mil.
Hm... alperna förresten, det är väl där man joddlar,
det måste jag öva på i morgon.
Fred. 10/9
Jodde-la-di-ooo, här åker Kalle i Tyrolen!!! +12 grader och halvmulet när vi lämnar Nesselwang.
Igenom fina små byar med korsvirkeshus och vips är vi i Österrike.
Nu gäller det att hålla noga koll så vi inte halkar in på betalväg, det är väldigt lätt hänt.
Väg B179 mot Fernpass är det som gäller. Endast för bilar upp till 7.5 ton.
Här är det väldigt vackert, pastoralt, säger Marita, vad nu det kan betyda.
Tror att jag måste joddla lite till.
Så är vi uppe i Fernpass 1210m över havet. Oj, vilken slingrig väg.
I går satt Marita och stickade (det ska bli en Pippi-tröja till Erika)
när hon inte hjälpte mig att skriva dagbok, det går absolut inte i de här hårnålskurvorna.
Vid Fernpass blir det väg 189 mot Imst och sedan väg 171 till Landeck.
Vidare på väg 180 med sikte på Merano. Men först ska vi över Reischenpass och Italienska gränsen.
Här var det stup i parti och minut, tror att jag blundar en stund, lite i smyg.
Bella, bella Italia, vid lunchtid passerar vi gränsen.
Där stannar vi och äter pizza till lunch, det är ju fredag
och läge för Gunnars fredagspizza.
Sjön Lago Di Resia har man dämt upp så att en hel kyrka
hamnat under vatten man ser bara tornet som sticker upp.
Så åker vi ner igenom den underbart vackra
Venosta-dalen, med alla sina äppelodlingar.
Solen som lyser på alptopparnas snö, herdar med fårhjordar
och vallhundar, koskällors klang mellan alptopparna,
det är nog det här Marita menar med pastoralt vacket.
I så fall är det här det pastoralalaste jag någonsin sett på länge.
Vid tretiden passerar vi Merano och sedan blir det motortrafikled ner till Bolzano.
Nu möter vi sommaren, sol och +25 grader! Där tar vi väg ss12, Strada del Vino, förkunnar en skylt.
Jag ser förstås bara äppelodlingar, borde heta Strada del Mele
i stället tycker jag. En vederkvickande rast och strax är vi i Trento.
Där viker vi in på väg 47 mot Bassano di Grappa.
En mil sydväst om stan ligger Marostica som har en central
och bra ställplats, där blir vi för natten. Här har Marita och Gunnar
stått några gånger förut. Nu har vi bara åtta mil kvar
till Venedig och färjan. 39mil har vi kört i dag,
delvis på slingriga vägar. Förutom att joddla,
har jag roat mig med att räkna hur många tunnlar vi
har passerat, 22st blev det, korta och långa.
Vartannat år, just den här helgen, har man en operaföreställning på torget i Marostica.
Handlingen är ett schackparti med levande pjäser. Stan, med sin borg är en perfekt kuliss.
Det deltar även riddare till häst. Hästarna + en åsna har vi som grannar på ängen intill ställplatsen.
Uppe i stan möter vi många av de 600!!! medverkande, klädda i 1500-talskläder.
Trodde nästan att jag hamnat i en tidsmaskin! Tio husbilar står det här i natt,
resten av parkeringen är igenkorkad av personbilar. Men dom åker när operan är slut.
Lörd. 11/9
I dag vaknar vi av att åsnan står och gnölar. Får den ingen mat?
Tror att jag ska gå bort och ge den en macka.
Det är sol och + 24grader när vi lämnar Marostica vid nio-tiden.
GPS:en tar oss på småvägar ner till Padova, förbi majsfält och områden med flotta villor.
Många med vackra trädgårdar och fina blommor. Finast är dom lila tycker jag.
"Det är Bouganvilla" berättar Marita. Mera småvägar, så är vi strax på en långa bron ut till Venedig.
Inne på färjeläget är det full rulle. Gunnar går in och köper ut biljetten,
€ 586,80 kostar det att åka tur-och retur Venedig-Igoumenitsa.
Oj, vad stor den är, båten som vi ska åka med. Olympia Palace heter den och är 214m lång,
1922 passagerare får åka med på en gång! Fart 32 knop, det låter inte så mycket,
Gunnar brukar köra i 90, fast det kanske inte är det samma som knop....
Måste jag ta reda på, nyfiken som jag är. Vetgirig, kallar Marita det.
Sedan är det bara att vänta och vänta, det är jag inte särskilt bra på.
Båten ska inte segla förrän kl fem. Nu får vi bara hoppas att vi har tur i
"platslotteriet" och hamnar vid ett fönster. Vi går en runda på området
och tittar, det ligger flera stora färjor och kryssningsbåtar här.
Så äter vi lunch. Äntligen börjar man köra ombord.
Först får alla bilar som ska till Patras köra. Och en hel drös lastbilar.
Nu börjar det bli kris, från kajen kan vi se att det bara är ett par "fönsterplatser" kvar.
"Har ni sparat en till oss" säger Marita till en "gosse" med en massa galoner på ärmarna.
"Okey, men då får ni köra ombord allra sist"; säger "galonmannen". Perfekt, då gör vi det.
Väl ombord kommer det en kille med en lång "pinne" och drar ner en elkabel till oss.
Sedan går vi upp på övre däck och tittar när vi seglar ut ur Venedig.
En utsikt man aldrig tröttnar på enligt Marita. Vi passerar bla.
Marcusplatsen, Dodgens palats, "Suckarnas bro" och Kanal Grande.
Senare på kvällen äter vi en god middag i matsalen och firar att vi snart är i Grekland.
Så blir vi vaggade till sömns av ett lugnt och snällt hav, inga stora vågor som väl är.
Sönd. 12/9
En lugn och fridfull dag ombord. Mera vänta, vänta. Lunch i self-service- restaurangen.
Marita och jag sätter oss och skriver rent min dagbok. Skepp-o-hoj!
Land i sikte, det är Albaninen som vi ser. Klockan åtta i kväll ska vi vara
framme. Lite konstigt, de senaste åren Marita och Gunnar åkt här har det
bara tagit 22 timmar. Nu, på lördagsturen, tar det plötsligt 25 timmar.
Varför går det inte att få någon vettig förklaring på.
När vi kör iland håller solen på att gå ner,
så vi övernattar på stranden i Plataria en mil bort.
15mil på slingriga vägar i mörkret är inte så kul.
Månd. 13/9
Hej Grekland, nu är jag här! Fem husbilar har vi stått här i natt.
Sol +22 grader när vi ger oss iväg på morgonkvisten.
Dramatisk natur, höga berg och dalgångar med små byar.
Bikupor, Nerium, olivträd, palmer, bananplantor, apelsinträd
och fikonträd Marita pekar och berättar.
Oj, så mycket nytt att titta på. Det går alldeles runt i
huvudet på mig. Vid Prevesa är det en tunnel
under sundet, den kostar det €8.- att åka igenom.
Mellan fastlandet och Lefkas är det bara en smal kanal, där hade man
ordnat det fiffigt tycker jag. I stället för att bygga en bro har
man lagt en färja med klaffarna nere som man kör över.
Klaffarna lyfter man en gång i timmen så kan alla båtar som vill passera förbi.
Så åker vi igenom Lefkada, huvudorten på ön. Massor av fina segelbåtar.
Vägen till campingen går längs kusten. Här har semesterorter
och byar nästan vuxit ihop till en enda lång räcka.
Så är det bara sista och "räliga" biten kvar till camping st:a Mavra.
"Nu får du nog blunda eller ta ett kaxpiller", föreslår Marita.
Turligt nog har Lisbeth och Boo (Hjulnissarna) gått en promenad för att möta oss.
Dom dirigerar bort några personbilar och vi kan åka ner för backen.
Och där ligger campingen, hur vackert som helst i en gammal olivlund.
Hurra, vi är framme!!! Det är fjortonde gången Marita och Gunnar
är här, så det blir ett kärt återseende med en hel drös människor.
Under eftermiddagen fixar vi till platsen, ut med matta, markis och möbler.
Ihopsättningen av gummibåten får vänta tills i morgon.
På kvällen äter vi middag i campingrestaurangen tillsammans med Lisbeth och Boo.
Lite "kuriosa"; första gången Marita och Gunnar träffade dom var just här för fjorton år sedan!
Så mina vänner, det var allt för den här gången.
Kram från Husbilskalle och ett soligt och varmt Grekland.
Den här gången var det inte "falskt alarm" utan vi gav oss verkligen iväg över Öresundsbron.
Den är Malmöborna lite "malliga" över har jag förstått. Och den var verkligen fin.
Här har vi passerat bron och är på väg in i tunneln.
Vidare igenom ett soligt men blåsigt Danmark. +19 grader men det känns ändå att hösten är på väg,
ska bli skönt att komma söderut. I Rödby tar vi färjan över till Puttgarden. 87€ kostar resan.
Ombord träffar vi Tove och Terje från Norsk Bobilförening.
Här sitter vi ombord och äter fisktallrik som inte var så dum.
Så kör vi iland, nu heter motorvägen Autobahn, vi är ju i Tyskland.
Oj, så mycket bilar, filer, av- och påfarter. Jag blir alldeles
snurrig i plymen. Vart är alla dessa människor på väg?
Det kan man ju fantisera om stund.
Tur att Gunnar har kört här många gånger förut.
När vi kommit till Lübeck tankar och rastar vi. Hamburg nästa.
Nu börjar det bli dags att söka ställplats för natten.
Efter att ha kollat ett par platser hamnar vi i Celle.
Det står säkert ett hundratal bilar där redan. 51mil har vi åkt idag.
Tyvärr har det börjat regna men vi orkar ingen
kvällspromenad så det gör inte så mycket.
Efter en kopp choklad och en kvällsmacka slocknar vi.
Torsd 9/9
I dag är det grått och mulet +14 grader när vi lämnar Celle.
En väldigt vacker stad, med en trevlig julmarknad enl. Marita.
Men nu är det Grekland som gäller, så raskt ut på motorvägen.
Förbi Hannover, Göttingen och de långa Kasselbackarna.
Ni skulle bara sett vilka backar! Vid Kirchheim tankar vi
IDS och rastar för sopplunch en timme.
Vid Fulda börjar det att regna men det varar inte så länge som väl är.
Autobahn och ösregn är ingen bra kombination.
Würtsburg och Rotenburg svischar vi förbi.
Vid Wörnitz rastar vi och kollar ställplatsen men klockan är
bara fyra så vi fortsätter ett tag till.
Ulm, Kempten passerar vi i rask takt och vid gott mod.
Nu börjar marken skrynkla till sig, det reser sig höga berg rakt i vår färdriktning.
Hjälp, hur ska vi komma över här?
"Det är Alperna Kalle, hur vi ska komma över får du se i morgon"; sa Marita.
Så landar vi på ställplatsen i Nesselwang, 8€ kostar det att stå här ett dygn.
Stan är känd för sina ölbryggerier, hurra jag gillar öl,
då ska vi säkert gå in och testa tänker jag i min enfald.
Det smyger sig, medhavda hamburgare och öl i bilen är vad det blir.
En kvällspromenad i den mysiga lilla stan blir det i alla fall.
Vi är inte ensamma på ställplatsen precis, det står ungefär
50 husbilar här. I dag har vi åkt långt, 67mil.
Hm... alperna förresten, det är väl där man joddlar,
det måste jag öva på i morgon.
Fred. 10/9
Jodde-la-di-ooo, här åker Kalle i Tyrolen!!! +12 grader och halvmulet när vi lämnar Nesselwang.
Igenom fina små byar med korsvirkeshus och vips är vi i Österrike.
Nu gäller det att hålla noga koll så vi inte halkar in på betalväg, det är väldigt lätt hänt.
Väg B179 mot Fernpass är det som gäller. Endast för bilar upp till 7.5 ton.
Här är det väldigt vackert, pastoralt, säger Marita, vad nu det kan betyda.
Tror att jag måste joddla lite till.
Så är vi uppe i Fernpass 1210m över havet. Oj, vilken slingrig väg.
I går satt Marita och stickade (det ska bli en Pippi-tröja till Erika)
när hon inte hjälpte mig att skriva dagbok, det går absolut inte i de här hårnålskurvorna.
Vid Fernpass blir det väg 189 mot Imst och sedan väg 171 till Landeck.
Vidare på väg 180 med sikte på Merano. Men först ska vi över Reischenpass och Italienska gränsen.
Här var det stup i parti och minut, tror att jag blundar en stund, lite i smyg.
Bella, bella Italia, vid lunchtid passerar vi gränsen.
Där stannar vi och äter pizza till lunch, det är ju fredag
och läge för Gunnars fredagspizza.
Sjön Lago Di Resia har man dämt upp så att en hel kyrka
hamnat under vatten man ser bara tornet som sticker upp.
Så åker vi ner igenom den underbart vackra
Venosta-dalen, med alla sina äppelodlingar.
Solen som lyser på alptopparnas snö, herdar med fårhjordar
och vallhundar, koskällors klang mellan alptopparna,
det är nog det här Marita menar med pastoralt vacket.
I så fall är det här det pastoralalaste jag någonsin sett på länge.
Vid tretiden passerar vi Merano och sedan blir det motortrafikled ner till Bolzano.
Nu möter vi sommaren, sol och +25 grader! Där tar vi väg ss12, Strada del Vino, förkunnar en skylt.
Jag ser förstås bara äppelodlingar, borde heta Strada del Mele
i stället tycker jag. En vederkvickande rast och strax är vi i Trento.
Där viker vi in på väg 47 mot Bassano di Grappa.
En mil sydväst om stan ligger Marostica som har en central
och bra ställplats, där blir vi för natten. Här har Marita och Gunnar
stått några gånger förut. Nu har vi bara åtta mil kvar
till Venedig och färjan. 39mil har vi kört i dag,
delvis på slingriga vägar. Förutom att joddla,
har jag roat mig med att räkna hur många tunnlar vi
har passerat, 22st blev det, korta och långa.
Vartannat år, just den här helgen, har man en operaföreställning på torget i Marostica.
Handlingen är ett schackparti med levande pjäser. Stan, med sin borg är en perfekt kuliss.
Det deltar även riddare till häst. Hästarna + en åsna har vi som grannar på ängen intill ställplatsen.
Uppe i stan möter vi många av de 600!!! medverkande, klädda i 1500-talskläder.
Trodde nästan att jag hamnat i en tidsmaskin! Tio husbilar står det här i natt,
resten av parkeringen är igenkorkad av personbilar. Men dom åker när operan är slut.
Lörd. 11/9
I dag vaknar vi av att åsnan står och gnölar. Får den ingen mat?
Tror att jag ska gå bort och ge den en macka.
Det är sol och + 24grader när vi lämnar Marostica vid nio-tiden.
GPS:en tar oss på småvägar ner till Padova, förbi majsfält och områden med flotta villor.
Många med vackra trädgårdar och fina blommor. Finast är dom lila tycker jag.
"Det är Bouganvilla" berättar Marita. Mera småvägar, så är vi strax på en långa bron ut till Venedig.
Inne på färjeläget är det full rulle. Gunnar går in och köper ut biljetten,
€ 586,80 kostar det att åka tur-och retur Venedig-Igoumenitsa.
Oj, vad stor den är, båten som vi ska åka med. Olympia Palace heter den och är 214m lång,
1922 passagerare får åka med på en gång! Fart 32 knop, det låter inte så mycket,
Gunnar brukar köra i 90, fast det kanske inte är det samma som knop....
Måste jag ta reda på, nyfiken som jag är. Vetgirig, kallar Marita det.
Sedan är det bara att vänta och vänta, det är jag inte särskilt bra på.
Båten ska inte segla förrän kl fem. Nu får vi bara hoppas att vi har tur i
"platslotteriet" och hamnar vid ett fönster. Vi går en runda på området
och tittar, det ligger flera stora färjor och kryssningsbåtar här.
Så äter vi lunch. Äntligen börjar man köra ombord.
Först får alla bilar som ska till Patras köra. Och en hel drös lastbilar.
Nu börjar det bli kris, från kajen kan vi se att det bara är ett par "fönsterplatser" kvar.
"Har ni sparat en till oss" säger Marita till en "gosse" med en massa galoner på ärmarna.
"Okey, men då får ni köra ombord allra sist"; säger "galonmannen". Perfekt, då gör vi det.
Väl ombord kommer det en kille med en lång "pinne" och drar ner en elkabel till oss.
Sedan går vi upp på övre däck och tittar när vi seglar ut ur Venedig.
En utsikt man aldrig tröttnar på enligt Marita. Vi passerar bla.
Marcusplatsen, Dodgens palats, "Suckarnas bro" och Kanal Grande.
Senare på kvällen äter vi en god middag i matsalen och firar att vi snart är i Grekland.
Så blir vi vaggade till sömns av ett lugnt och snällt hav, inga stora vågor som väl är.
Sönd. 12/9
En lugn och fridfull dag ombord. Mera vänta, vänta. Lunch i self-service- restaurangen.
Marita och jag sätter oss och skriver rent min dagbok. Skepp-o-hoj!
Land i sikte, det är Albaninen som vi ser. Klockan åtta i kväll ska vi vara
framme. Lite konstigt, de senaste åren Marita och Gunnar åkt här har det
bara tagit 22 timmar. Nu, på lördagsturen, tar det plötsligt 25 timmar.
Varför går det inte att få någon vettig förklaring på.
När vi kör iland håller solen på att gå ner,
så vi övernattar på stranden i Plataria en mil bort.
15mil på slingriga vägar i mörkret är inte så kul.
Månd. 13/9
Hej Grekland, nu är jag här! Fem husbilar har vi stått här i natt.
Sol +22 grader när vi ger oss iväg på morgonkvisten.
Dramatisk natur, höga berg och dalgångar med små byar.
Bikupor, Nerium, olivträd, palmer, bananplantor, apelsinträd
och fikonträd Marita pekar och berättar.
Oj, så mycket nytt att titta på. Det går alldeles runt i
huvudet på mig. Vid Prevesa är det en tunnel
under sundet, den kostar det €8.- att åka igenom.
Mellan fastlandet och Lefkas är det bara en smal kanal, där hade man
ordnat det fiffigt tycker jag. I stället för att bygga en bro har
man lagt en färja med klaffarna nere som man kör över.
Klaffarna lyfter man en gång i timmen så kan alla båtar som vill passera förbi.
Så åker vi igenom Lefkada, huvudorten på ön. Massor av fina segelbåtar.
Vägen till campingen går längs kusten. Här har semesterorter
och byar nästan vuxit ihop till en enda lång räcka.
Så är det bara sista och "räliga" biten kvar till camping st:a Mavra.
"Nu får du nog blunda eller ta ett kaxpiller", föreslår Marita.
Turligt nog har Lisbeth och Boo (Hjulnissarna) gått en promenad för att möta oss.
Dom dirigerar bort några personbilar och vi kan åka ner för backen.
Och där ligger campingen, hur vackert som helst i en gammal olivlund.
Hurra, vi är framme!!! Det är fjortonde gången Marita och Gunnar
är här, så det blir ett kärt återseende med en hel drös människor.
Under eftermiddagen fixar vi till platsen, ut med matta, markis och möbler.
Ihopsättningen av gummibåten får vänta tills i morgon.
På kvällen äter vi middag i campingrestaurangen tillsammans med Lisbeth och Boo.
Lite "kuriosa"; första gången Marita och Gunnar träffade dom var just här för fjorton år sedan!
Så mina vänner, det var allt för den här gången.
Kram från Husbilskalle och ett soligt och varmt Grekland.
