I början av sep 1981 var jag och exet hos rektorn för vårt älsta barn (M) som då var 13 år och gick i 8:e klass.
M var skoltrött och ville ej gå i skolan. Vi hade ett bra samtal med rektorn, som var mycket förstående.
Rektorn informerade oss om att skolplikt råder i Sverige. Men ej för svenska barn som befinner sig i utlandet.
Resultatet blev att M gick tre veckor i klass 8. Sen körde jag och M söderut på lördagen. På söndagen tog vi färjan från Hälsingborg till Helsingör. Vidare till Rödbyhavn och färjan till Puttgarden.
På den här tiden så hade diselbilar en km-räknare i hytten. I Hälsingborg måste jag stämpla ut bilen innan jag lämnade landet. Diselbilar betalade ingen skatt vid pumpen när vi tankade. Utan vi betalde per km istället. Vid den årliga besiktningen stämplades bilen också. Jag hade en ordinarie tank på ca 80 liter och en extra på ca 130 liter.
Diseln i Sverige var då billigast per lit i Europa. Danmark hade billigare än Tyskland och Österrike. Jag körde 20 mil i Danmark och tankade 20 lit i Rödbyhavn. Nästa tankning skedde i Yugoslavien. Min gamla MB ville således ha 1 lit per mil, vilket jag tyckte var bra och billigt. Min far som hade en Volvo personbil och en husvagn förbrukade ca 1,5 lit pe rmil.
Nu körde vi på Autobahn genom Tyskland till Lauingen i Bayern för att hälsa på den tyska familjen som jag och smågrabbarna hade lärt känna i Split. (skrev om det i min första utlandsresa). Vi stannade på de stora bensinstationerna för att sova bland en massa lastbilar. Det kändes tryggt.
Väl framme i Lauingen, som är en del av Dillingen am Donau i sydöstra Bayern i närheten av Tjeckoslovakien, blev vi välkomna av familjen. Kunde köra in HB på deras garageuppfart. Familjen visade oss runt i omgivningen. Där lärde jag mig att uppskatta en Bayersk specialitet, Leberkäse. Det påminner om leverpastej fast i fastare form, som man kan äta kallt eller stekt. Lagad varm mat åt de bara till lunch. Kl 16.00 var det "brotzeit" (mycket bröd med många olika sorters pålägg, med grönsaker) och på kvällen te och smörgås.
Paret hade en dotter, Karin som jag lärde känna i Split, och fyra söner. De två älsta bodde inte hemma. Den tredje älsta gjorde militärtjänst.
Vi stannade några dagar, innan vi fortsatte mot Österrike. I Italien var vi bara ca 30 min innan vi kom in i Yugoslavien.
Fortsättning följer.
M var skoltrött och ville ej gå i skolan. Vi hade ett bra samtal med rektorn, som var mycket förstående.
Rektorn informerade oss om att skolplikt råder i Sverige. Men ej för svenska barn som befinner sig i utlandet.
Resultatet blev att M gick tre veckor i klass 8. Sen körde jag och M söderut på lördagen. På söndagen tog vi färjan från Hälsingborg till Helsingör. Vidare till Rödbyhavn och färjan till Puttgarden.
På den här tiden så hade diselbilar en km-räknare i hytten. I Hälsingborg måste jag stämpla ut bilen innan jag lämnade landet. Diselbilar betalade ingen skatt vid pumpen när vi tankade. Utan vi betalde per km istället. Vid den årliga besiktningen stämplades bilen också. Jag hade en ordinarie tank på ca 80 liter och en extra på ca 130 liter.
Diseln i Sverige var då billigast per lit i Europa. Danmark hade billigare än Tyskland och Österrike. Jag körde 20 mil i Danmark och tankade 20 lit i Rödbyhavn. Nästa tankning skedde i Yugoslavien. Min gamla MB ville således ha 1 lit per mil, vilket jag tyckte var bra och billigt. Min far som hade en Volvo personbil och en husvagn förbrukade ca 1,5 lit pe rmil.
Nu körde vi på Autobahn genom Tyskland till Lauingen i Bayern för att hälsa på den tyska familjen som jag och smågrabbarna hade lärt känna i Split. (skrev om det i min första utlandsresa). Vi stannade på de stora bensinstationerna för att sova bland en massa lastbilar. Det kändes tryggt.
Väl framme i Lauingen, som är en del av Dillingen am Donau i sydöstra Bayern i närheten av Tjeckoslovakien, blev vi välkomna av familjen. Kunde köra in HB på deras garageuppfart. Familjen visade oss runt i omgivningen. Där lärde jag mig att uppskatta en Bayersk specialitet, Leberkäse. Det påminner om leverpastej fast i fastare form, som man kan äta kallt eller stekt. Lagad varm mat åt de bara till lunch. Kl 16.00 var det "brotzeit" (mycket bröd med många olika sorters pålägg, med grönsaker) och på kvällen te och smörgås.
Paret hade en dotter, Karin som jag lärde känna i Split, och fyra söner. De två älsta bodde inte hemma. Den tredje älsta gjorde militärtjänst.
Vi stannade några dagar, innan vi fortsatte mot Österrike. I Italien var vi bara ca 30 min innan vi kom in i Yugoslavien.
Fortsättning följer.
