Idag besökte jag och familjen staden Hötensleben, här finns ett stycke av den gamla gränsen mellan öst och väst bevarad.
Under mina strapatser hit och dit, fram och tillbaka, för att försöka ta en någorlunda vettig bild så mötte jag en mycket gammal man som var på väg från gamla öst mot väst.
Jag märkte att det inte gick fort längre och att det nog inte var helt utan ansträngning han sköt rullatorn framför sig.
Hälsade artigt när vi möttes och förväntade mig egentligen ingen hälsning tillbaka, men hans ansikte sken upp och han hälsade vänligt och artigt tillbaka. Han såg lycklig ut.
Sen slog det mig, han hade definitivt åldern inne för ha upplevt tider då det var omöjligt att ta denna promenad, det är även möjligt att han varit med så pass länge att han upplevt både bättre och betydligt sämre tider.
Jag har egentligen ingen aning, efter en stund kom han tillbaka knallandes in i gamla öst igen, jag önskar att jag var bättre på språk för det hade säkert varit intressant att prata en stund med honom.
Jag hoppas och önskar att han får uppleva många promenader över till väst igen, hoppas även att jag själv kommer att ha samma möjligheter framöver, att enkelt resa, eller promenera, dit jag vill.
