allhelgona närmar sig

och idag har jag väl kört ca 60 mil av denna orsak, först upp till Surahammar till morfarsmor, morfar och mormor´s grav, sedan ner till Linköping till min söta lilla mamma, hennes man och hans föräldrar och i en egen grav hans moster. Gravdekoration av olika storlekar och lyktor av olika slag. I Sura testar jag för första gången batteridriven lykta, ja onekligen fusk eftersom den bara tänds när det har blivit lite mörkt, men jag vill pröva eftersom det är lite långt att åka för att tända ljus vid jul och nyår också. Man tänker ju på dem, allihop, inte just vid den här från Tyskland - som så mycket annat - ärvda ljuständartraditionen- utan annars också vid särskilda bemärkelsedagar etc - så varför denna ljuständarhysteri - varav jag är en del men funderar på att frigöra mig. Jag tänder ljus eller sätter en blomma vid ett fotografi på en bemärkelsedag. Och minns. Men varför vid graven?

Nu, kära vänner i christo, har jag själv censurerat resten.

Och övergår till att berätta att medan jag skalade land och rike runt efter våra kära bortgångna - åja, blir ett par imorgon också fast på närmare håll - så har Rune, sambon, hela dagen slavat med att säkra Skramlan för vintern, men hur man ska tappa ur allt vatten eftersom det är värmeelement i den fd skolbussen är han inte riktigt klar på - men klarade hon förra vintern klarar hon väl en till? Jag själv hoppas på en mild vinter så vi kan ställa på Skramlan igen och ge oss ut på upptäcksfärd efter beskrivningarna i Sällsamheter i Östergötland, del 1 och del 2.
Ha det gott!
Agneta W